I juli skrev jag en kommentar till ett avsnitt av TV-serien ”Vita huset” där dödsstraffet hade behandlats. Jag lovade återkomma med ett mer uttömmande resonemang i frågan, vilket jag gör här. Visserligen kan mer sägas, det kan det alltid, men jag ger ett antal länkar till sajter och artiklar som erbjuder mer material.

Låt oss först se vad Bibeln säger för att sedan se vad vi kan komma fram till genom att enbart använda vårt förnuft.

Vad säger Bibeln?

I 1 Mos 9:5-6 säger Gud till Noa: ”Av var och en som dödar sin broder skall jag utkräva den människans liv. Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud har gjort människan till sin avbild.” Låt oss här ignorera att detta är en gammal text, gammalt är ju inte nödvändigtvis dåligt, och istället undersöka vad verserna egentligen säger. Vi ser att Gud verkligen tar allvarligt på dråp av anledningen att människan är skapad till Guds avbild. Vi är inte bara ett stycke kött. Vidare ser vi att det gudomliga straffet, att ta förövarens liv, ska utföras av människohand. Gud delegerar maktutövningen till människan.

Sedan har vi då budordet ”Du skall icke dräpa” (”Du skall icke mörda” står det i Folkbibeln, 2 Mos 20:13). Upphäver Gud här budet han gav till Noa, d.v.s. säger Gud att ingen människa får dödas? Tvärtom! Han lagfäster nu det han sa till Noa. Att döda med Guds mandat är inte att dräpa. Det blir tydligt när vi läser vidare. I 2 Mos 21:12-13 säger Herren till Mose: ”Den som slår någon så att han dör, skall straffas med döden. Men om han inte avsåg att döda, utan Gud lät en olycka ske genom honom, skall jag anvisa dig en ort dit han kan fly.” Det är en intressant text. Den visar att det är avsikten som räknas för Gud. Endast om någon med avsikt dödar en annan människa, skall han straffas med döden. Vi kan också läsa i 4 Mos 35:31 att det krävs flera vittnens utsago för att avrätta en mördare. Det gick alltså inte för sig att människan tog rätten i egna händer och lönade ont med ont. Saken måste först prövas av någon slags rättsskipande myndighet.

Men upphävde inte Jesus allt gammaltestamentligt? Det är en vanlig uppfattning, bland både kristna och icke-kristna. Men det är en missuppfattning. I bergspredikan säger Jesus: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna.” I Mat 15 refererar Jesus, med samtycke, tillbaka till den gammaltestamentliga lagen när han säger: ”Gud har sagt: Hedra din far och din mor och: Den som förbannar sin far eller mor skall straffas med döden.” Jesus tog statens rätt (eller ska vi säga skyldighet) att avrätta mördare för given. Det han däremot vänder sig emot är den enskilde medborgarens, och särskilt lärjungens, användande av våld. Han uppmanar sina lärjungar att inte värja sig emot det onda och att älska sina fiender (Mat 5). Denna tanke återknyter Paulus till i Rom 12. Han säger ”löna inte ont med ont” och ”ta inte rätten i egna händer utan låt Guds vrede ha sin gång”. Vad det senare innebär, att låta Guds vrede ha sin gång, blir tydligt när han fortsätter: ”ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren”. Och några verser senare skriver han att överheten med sitt svärd står i Guds tjänst som hämnare ”för att vreden skall drabba den som gör det onda”. Det är tydligt att både Jesus och Paulus menar att staten, överheten, fortfarande får använda sig av dödsstraffet.

Men korset då? Jesus har ju dött för våra synder. Om Jesus friger oss, hur kan vi då döma någon till dödsstraff? Svaret är att Jesus försoning helt visst även finns tillgänglig för den grove brottslingen. Ingen är undantagen. Det försoningen med Gud främst ger oss är, emellertid, det eviga livet. Jesus dog för att ge oss evigt liv. Och även en som avrättas för grova brott kan komma till himmelen. Försoning med Gud kan ske fram till sista andetaget. Jesu verk på korset innebär inte att världen blir fri från ondska utan det måste fortfarande finnas samhälleliga institutioner som hanterar denna, för att bevara ordningen och skydda medborgarna.

Kyrkohistoriskt är det också så texterna tolkats. Läs den amerikanske kardinalen Dulles utmärkta text i ämnet.

Vad säger vårt förnuft?

Straff i allmänhet har åtminstone fyra syften:

– att rehabilitera den straffade

– att försvara samhället från den straffade

– att avskräcka andra från att begå liknande brott

– att rättvisa ska skipas

1. Rättvisa

Den sista punkten kanske behöver förklaras ytterligare. Rättvisa är ett uråldrigt begrepp som, kanske p.g.a. revolten mot allt gammalt och allt som andas objektivitet, kommit att bli ett allt mer irrelevant begrepp inom rättsväsendet (för mer om detta, läs artikeln Det svenska rättsystemet och den bibeltroende kristne av jur stud Lina Philipsson). Den dömde har helt enkelt gjort sig förtjänt av sitt straff. Detta därför att det var möjligt för honom (henne) att avstå från den brottsliga handlingen. Vi är fria varelser och har av den anledningen ett ansvar för våra handlingar. Straffet förmedlar denna människosyn: du har ett ansvar, du kunde ha gjort annorlunda. Ett rättvist straff är ett straff som står i proportion till brottet, d.v.s. ju allvarligare brott desto strängare straff. Rättvisetanken måste vara central för bestraffningen. Om inte den dömde gjort sig förtjänt av sitt straff, finns det ingen etisk grund för vare sig rehabilitering eller avskräckning. Samhället skulle kunna bestraffa en oskyldig människa med syftet att avskräcka andra. Och det skulle kanske fungera avskräckande. Men det vore djupt orättvist (läs mer om detta i C.S. Lewis utmärkta text The Humanitarian theory of Punishment).

Det som, ur denna synvinkel, motiverar en avrättning är helt enkelt att personen ifråga har förtjänat den. Finns det då något egenvärde i att låta rättvisan ha sin gång? Det är en klurig fråga. Kanske har ingen handling något värde i sig själv utan kan enbart bedömas utifrån sina konsekvenser. Vi kan fråga oss om vi tror att det finns ett egenvärde i att vara hederlig. Säg att vår hederlighet enbart ger oss bekymmer, skulle vi då fortfarande värdera hederligheten? Jag tror det. Men kanske gör vi det för att vi är förvissade om att i det långa loppet kommer den att ge oss glädje. Så tror jag också att det är med rättvisan. Vi kanske inte omedelbart ser poängen med att upprätthålla rättvisan men vet ändå att rättvisa är något gott och någon gång kommer det att märkas.

2. Rehabilitering

De övriga tre punkterna tar upp straffets påtagliga och omedelbara konsekvenser; rehabilitering, försvar och avskräckning. Någon rehabilitering i vanlig bemärkelse kan dödsstraffet naturligtvis inte ge. Eventuellt skulle man kunna argumentera för att dödsstraffet ökar den dömdes chanser till evigt liv. Personliga omvändelser, påkallade av situationens allvar, har skett i väntan på straffets verkställande. Att en avrättad inte heller kan dra på sig ytterligare skuld är också en aspekt värd att beakta.

3. Försvar

Ett samhälle måste försvara sig och sina medborgare mot brottslingar. Det kan ske på flera sätt. Dödsstraffet är förstås ett effektivt sätt att förhindra en brottsling från att göra mer ont. Som död kommer han inte att kunna skada fler människor. Garanterat. Men det skulle han inte heller kunna som fängslad, åtminstone inte så länge han är kvar i fängelset. Ett alternativ vore alltså livstids fängelse med hårt bevakade permissioner. Nu kunde vi läsa för några dagar sedan att riksåklagaren Klas Bergenstrand ansåg att det kan ifrågasättas om ett livstidsstraff hör hemma i en modern rättsstat. Det gör inte dödsstraffet heller, skulle han säkert mena. Detta visar bara att rättsmaskineriet mer fokuserar på brottslingen och hans hälsa än på brottsoffren och samhällets försvar.

4. Avskräckning

Mycket har talats om dödsstraffets avskräckande effekt. I Sverige hör vi ofta att en sådan saknas och att dödsstraffet därför inte kan rättfärdigas. På sajten Pro-death penalty.com vänder de på argumentet:

If we execute murderers and there is in fact no deterrent effect, we have killed a bunch of murderers. If we fail to execute murderers, and doing so would in fact have deterred other murders, we have allowed the killing of a bunch of innocent victims. I would much rather risk the former. This, to me, is not a tough call. John McAdams – Marquette University/Department of Political Science

Det John McAdams säger är att det är bättre att riskera att en avrättning saknar avskräckning än att avstå från en avrättning som skulle ha haft en avskräckande effekt. Det handlar återigen om vem vi värderar högst; mördaren eller offren.

I sin bok Dödsstraffet – ett försvar diskuterar David Anderson dödsstraffets avskräckande effekt. Dels pekar han på att det finns flera undersökningar. Han skriver:

Den mest omfattande undersökningen någonsin i USA publicerades i januari 2001, av de två professorerna H. Dezhbakhsh, P. Rubin och av J. Shepherd. Deras undersökning ”suggest that capital punishment has a strong deterrent effect”, som de själva skriver. Deras slutsats är: ”In particular, the execution of each offender seems to save, on average, the lives of 18 potential victims. This estimate has a margin of error of plus and minus 10.”

Men han säger samtidigt att alla dessa undersökningar har bemötts av mer eller mindre befogad kritik och att det finns de som visar på motsatsen. Slutsatsen David Anderson drar är att vi främst måste lita till vårt förnuft och att det säger oss att hårda straff som regel har en avskräckande effekt:

Vi människor är som regel rädda för att utsätta oss för livsfara. Och dödsstraff innebär uppenbar livsfara. Av den enkla anledningen är det förnuftigt att tro att dödsstraff har en starkt avskräckande effekt för en del presumtiva brottslingar.

”¦

Avskräckning har alltid varit och kommer alltid att vara en orsak till varför varje rättsstat i världen har straffpåföljder som t.ex. fängelse och böter. Det är allmänt accepterat inom juridiken att straffpåföljder har en allmänpreventiv (avskräckande) effekt även om man är oense om omfattningen. Det är därför orealistiskt och även omdömeslöst att hävda att just dödsstraffet skulle vara det enda undantaget och inte ha någon betydande allmänpreventiv effekt.

5. Oskyldigt dömda

David Anderson tar även upp det argument som av många anses vara det avgörande, nämligen det om att oskyldiga kan komma att avrättas. Det är förstås ytterst olyckligt när och om det sker. En avrättad kan inte kompenseras, straffet går inte att göra ogjort. Om detta säger han:

”¦om någon oskyldig skulle bli avrättad är det inte dödsstraffet som sådant som är syndabocken, utan det som då måste utsättas för skarpaste kritik är brister inom rättsapparaten.

Om t.ex. en ”oskyldig” råkar avlida under operation hävdar ingen att kirurger är barbariska och måste avskaffas. Vi accepterar, med en tung suck, att fördelarna med fortsatta riskfyllda operationer trots allt väger tyngre.

Om hundratals ”oskyldiga” omkommer när en passagerarbåt sjunker ropar ingen att passagerarbåtar måste avskaffas. I stället startas utredningar och kommissioner för att ta reda på vad som gick fel, vad som kan förbättras, och vilka som är ansvariga.

Om någon ”oskyldig” dör av ett vådaskott i en militär skjutövning är det inte vapen eller skjutövningar som måste avskaffas, utan säkerhetsrutinerna som måste förbättras.

Mina slutsatser

Så, är jag då för eller emot dödsstraff? Det kan verka som jag är för. Men sanningen är att jag inte är helt övertygad. Det beror på just rättviseaspekten, den jag anser väger och bör väga tyngst. Min tvekan, så här på mållinjen, rör vad som egentligen utgör ett rättvist straff. Ett liv för ett liv låter onekligen rättvist. Men bibeltexten säger också ett öga för ett öga, en tand för en tand. Ska staten hugga av ena handen på tjuvar eller misshandla en misshandlare? David Anderson tar visserligen upp även detta och menar att mord är väsensskilt från andra brott. Att döma en misshandlare till fängelse vore därför i sin ordning. Emellertid, menar David, måste mördaren dö för att rättvisa ska skipas. Fängelse kan väga jämt med brottet i det första fallet men inte i det andra. Här följer jag inte riktigt med honom. Men detta är enbart ett mindre tvivel, inser jag. Argumenten för dödsstraff är tunga och svåra att komma undan