Nästan dagligen hör jag detta argument: ”Fattar du inte! USA är bara intresserade av oljan i Irak. Det är därför de vill kriga! De tänker bara på sin egen ekonomi!!”. Exempelvis skrev Lars Weiss, kolumnist i DN, den 8/1 följande:
Förmodligen vore det klokt om vi i Sverige försökte rensa debattbordet från mycket av det som tillhör just den amerikanska motivbilden. USA har geopolitiska och industripolitiska intressen i och runt Irak. Det handlar inte om broccoli utan om olja, för att använda president Bushs egna ord. På Manhattan finns också en krater som göder revanschismen och behovet av att slå mot en undflyende och ansiktslös fiende som man gärna identifierar som Saddam. Samt att USA har en president som av inrikespolitiska skäl gärna visar minst lika mycket dådkraft som sin far.
Jag har aldrig imponerats av argumentet. Visserligen beror USA:s intresse av Mellanöstern till stor del på de stora oljefyndigheterna. Det ligger i hela världens intresse att oljan fortsätter att flöda. Men, som det stod i SvD den 17/1 (förkortad version här), är oljan i Irak snarare en komplicerande faktor för USA just nu. Ett krig mot Irak skulle kunna utlösa en smärre oljekris. SvD skriver vidare:
De irakiska oljereserverna är gigantiska och utgör elva procent av all olja som hittats i världen. De som argumenterar för att de är målet för en amerikansk invasion reflekterar emellertid sällan över hur USA skulle dra nytta av dessa. Tänker man sig verkligen att USA som en gammaldags kolonialmakt skulle pumpa upp oljan och frakta den till sin oljehungriga hemmamarknad utan att betala för den? Skulle en ny regering i Irak lämna oljekartellen Opec? Är det värt att kriga för 60 miljarder dollar för att överta oljekontrakt i Irak värda 38 miljarder dollar?
Argumentet är illa genomtänkt. Om USA enbart var ute efter oljan skulle de klia Saddam på ryggen, inte inleda krig mot honom. Det avgörande skälet för att angripa Irak är att Saddam aktivt strävar efter att skaffa sig egna kärnvapen. Detta är ett skäl gott nog för att avsätta Saddam. På detta svarar USA:s belackare att USA minsann inte bryr sig om att andra stater (som Pakistan, Indien, Israel och nu även Nordkorea) också har kärnvapen. Inte heller detta stämmer. USA anstränger sig med olika medel att förhindra spridningen av kärnvapen. Det som gör fallet Irak speciellt är att vi där har en makthavare utan några som helst skrupler. Saddam har tidigare visat (mot kurderna och i kriget mot Iran) att han är beredd att använda massförstörelsevapen. Det är kombinationen av Saddams hänsynslöshet och hans strävan att skaffa kärnvapen som gör att en invasion antagligen är oundviklig. Vad gäller Nordkorea måste även det hotet hanteras. Även där har vi en makthavare som drivs av en privat rationalitet. Men eftersom landet redan förfogar över kärnvapen måste USA gå lite varligare fram, annars hotar den stora smällen.
Det är vidare ett märkligt argument att USA, för att vara moraliskt konsekventa, skulle avstå från att rädda Mellanöstern från en kärnvapenkatastrof. Om man menar att USA försummat sina förpliktelser som världsmakt ska man väl inte klaga när USA nu tar det ansvaret. Det jag frågar mig är om de personer som säger ”varför ingrep inte USA i Tibet, Öst-Timor, Ruanda då om de nu är så godhjärtade?” verkligen tycker att USA skulle ha ingripit i dessa länder. Jag misstänker att så inte är fallet. Snarare handlar det om ett i det närmaste desperat sökande efter sprickor i den amerikanska fasaden. Det är nog som Madeleine Albright har sagt: ”I viss utsträckning är den negativa attityden en naturlig reaktion på att vi är världens enda supermakt.” För svenskarnas del handlar det också om en flirt med kommunismen som aldrig riktigt vill ta slut. Det är annars svårt att se varifrån den djupa misstron mot USA kommer. USA har ju visat Europa var man står i kampen mot orättvisor och förtryck genom att två gånger rädda Europa från tysk diktatur, genom att pumpa in pengar i Europa efter andra världskriget och genom att under det kalla kriget agera som sköld mot Sovjetimperiet.
