Det finns ett intresse av att gestalta president George W Bush som en fundamentalistisk korsfarare. Om så vore skulle Irakkriget inte ha något med massförstörelsevapen eller Saddams brott mot mänskligheten att göra utan snarare handla om ett andra försök att krossa muslimernas välde. Att beskriva Bush som en trångsynt kristen fanatiker är ett enkelt och effektivt sätt att avfärda den amerikanska administrationens argument för kriget. För vem kan ta en fundamentalist på allvar?
Både Christer Sturmark (SvD Brännpunkt 12/4) och Anders Haag (SvD Idag 8/4) gör ihärdiga försök att verklighetsförankra tesen om presidentens kristna extremism. Vi får veta att Bush kallar sig ”born again Christian”, att Jesus räddade honom från spriten och att han tidigt varje morgon läser ur en andaktsbok. Bush, får vi veta, har också upplevt sig kallad till presidentämbetet och ser som sin och USA:s uppgift att bekämpa ondskan och ge vidare Guds gåva, friheten, till alla människor i världen. En av hans före detta talskrivare menar att det också finns ett ”fatalistiskt” inslag i presidentens tro som uttrycker sig i att han, efter att ha gjort sitt bästa, kan ”överlåta resultatet i Guds händer”. I ett sista krampaktigt försök att binda Bush vid någon slags fundamentalism skriver Haag att Bush 1993 sa till en reporter att endast de som tror på Jesus kommer till himlen. Båda artiklarna innehåller också beskrivningar av författaren Tim Lahayes apokalyptiska domedagsbeskrivningar trots att varken Sturmark eller Haag på något sätt visar hur dessa framtidsscenarier är kopplade till Bush. Att Lahaye stöder kriget verkar räcka som argument. Det är ett minst sagt märkligt resonemang.
Att herrarna Sturmark och Haag jämställer presidentens tro med fundamentalism säger egentligen bara hur dåligt de känner kristendomen. Ambitionen att vilja befria alla människor i världen skulle visserligen kunna ifrågasättas för sin brist på realism men har knappast något med fundamentalism att göra. Uttalandena ligger annars i den kristliga mittfåran. Att kalla sig pånyttfödd, att bli räddad från spriten, att ha morgonandakt eller att lägga sitt arbetes resultat i Guds händer, är inget som är förbehållet fundamentalister. Och även om inte alla kristna delar övertygelsen att Jesus är enda vägen till himlen, kan det knappast sägas vara en extrem uppfattning. Exempelvis finner vi den formulerad i den katolska katekesen.
Har då inte Bush själv liknat kriget mot terrorismen vid ett korståg? Hösten 2001 sade han ju att ”this crusade, this war on terrorism, is going to take awhile”. Men som Roland Poirier Martinsson skriver i Expressen den 17/3 används ordet ”crusade” oftast i betydelsen häftig framfart. Inte heller i svenskan behöver korståg ha en religiös betydelse. Det krävs alltså ingen större språkkänsla för att förstå att kriget inte handlar om att tvångskonvertera muslimer till kristen tro. Många retar också upp sig på att Bush menar att kriget mot terrorismen är en kamp mellan ont och gott. En sådan brist på sofistikation kan förstås uppröra den finkänslige. Och visst kan även jag sakna nyanser i presidentens retorik men att i detta läge kalla Usama bin Ladin och Saddam Hussein, med tusentals oskyldiga på sina samveten, för onda män förefaller både träffsäkert och okontroversiellt. Bush har vidare förklarat vad han menar med gott respektive ont. Det goda handlar om friheten att välja religion, livsstil och ledare. Det onda handlar om motsatsen. Har någon av presidentens västerländska kritiker verkligen synpunkter på detta?
Sturmark och Haag må förakta allt vad religiositet innebär men de borde ändå välja sina ord med omsorg. Utanför Sveriges gränser, liksom hos muslimer i Sverige, har religionen stor betydelse. Om tillräckligt många säger att den nuvarande konflikten handlar om kristendom mot islam, kommer den till slut att uppfattas så. Och det skulle knappast göra det lättare att vinna freden i Irak.
