Mitt första brev:
Hej!

När jag läste din artikel i Kyrka och Folk blev jag fundersam, över svenska kyrkans framtid men också över vad du har emot högläsning ur apokryferna. Du tog Tobit som exempel. Skälet skulle vara att denna och övriga apokryfer inte ingår i den hebreiska Bibeln utan enbart i den grekiska. Men detta är väl inget skäl? Har inte kyrkan rätt att välja och bruka egna skrifter? Evangelierna finns ju inte heller i den hebreiska Bibeln.

Vidare var det väl så att Septuagintan var apostlarnas Bibel? De gammaltestamentliga citat som finns i NT tyder på det (om jag är rätt underrättad). Och dög Tobit åt Paulus bör den väl duga för högläsning i gudstjänsten idag.

Du säger att dessa skrifter inte är likvärdiga med de ”kanoniska” skrifterna. Nu var det ju ändå så att de tillhörde hela kristenhetens kanon fram till 1520. Luther misstyckte då med ett antal läror som apokryferna understödde. Därför fick de lämna den protestantiska Bibeln. Det fanns andra texter, även nytestamentliga, texter som höll på att åka ut, Jakobs brev liksom Job bl.a. Apokryferna hade gillats av koncilierna i Hippo och Kartago i slutet av 300-talet, Augustinus menade att de var apostoliskt sanktionerade och några av de äldsta grekiska manuskriften innehåller GT + apokryferna blandade med varandra. Med några få undantag erkändes de apokryfiska gammaltestamentliga böckerna som skrift.

Men alla apokryfer har inte hört till kanon. Manasses bön liksom Jeremias brev listas som apokryfer i de katolska Biblarna. Däremot har Tobit, Judit, Mackarbéerböckerna, Salomons vishet, Syraks vishet, Baruk och tilläggen till Ester och Daniel funnits med sedan kyrkans gryning. Vilka skäl har du att rata dem?

Bästa hälsningar,
Pelle Poluha

Runes svar:
Tack för Dina intressanta och mycket relevanta kommentarer och synpunkter.

Själv skulle jag dock vilja vända upp och ner på Din bedömning av Luther. Att han var en framstående teolog, predikant, bibelutläggare och psalmförfattare etc är så välkänt, att det nästan är trivialt att påpeka. Det som däremot har slagit mig gång på gång är vilken oerhört framstående (kyrko)historiker Luther var.

På 1400-talet upptäckte italienaren Lorenzo Valla att dokumentet Constitútum Constantíni var en förfalskning gjord på 800-talet och inte alls härstammade från kejsar Konstantin på 300-talet. Upptäckten var en sensation eftersom det visade att påvarnas anspråk på politisk makt delvis byggts upp kring ett falsarium. Valla dog 1457, men man vågade inte publicera hans undersökning förrän 1506. Luther var en av de första teologer som vågade bejaka Vallas historiska analys. I dag framstår dokumentet som en pinsam kyrklig förfalskning.

Vad gäller frågan om Gamla Testamentets kanon löste Luther ett exegetiskt problem som förföljt kyrkan åtminstone sedan 300-talet, och han gjorde det på ett mycket elegant sätt. I själva verket löste han problemet så grundligt och lösningen är så självklar, att de flesta kristna inte ens är medvetna om vad han gjorde.

När Luther gav sin tyska bibelöversättning som helbibel 1534 följde han inte Vulgatas ordningsföljd genom att blanda Gamla testamentets kanoniska och apokryfiska skrifter huller om buller. (Vulgata = den romersk-katolska kyrkans officiella bibelutgåva. Märkligt nog bygger den romersk-katolska kyrkan alltså sin bibeltolkning på en översättning och inte på den hebreiska resp. grekiska grundtexten.) Inte heller följde han ordningsföljden i Septuaginta, översättningen till grekiska av Gamla testamentet, där ungefär samma skrifter ingick.

I stället lyfte han ut de apokryfiska texterna (apokryfisk = ”fördold”) och placerade dem i en särskild sektion efter de kanoniska böckerna (kánon = rättesnöre).

Sedan Luthers tid har de evangelisk-lutherska kyrkorna alltså räknat med 39 kanoniska texter och ett femtontal apokryfer. Det är också så Bibel 2000 år uppbyggd.

Det Luther genomförde på bibeltextens plan var alltså ett slags ”reformation”. Han återgick helt enkelt till den gammaltestamentliga kánon som judarna på Jesu tid hade, som Jesus själv anspelar på och som genomsyrar Nya Testamentet.

När Jesus levde, talade man naturligtvis inte om ”Gamla testamentet”. Däremot hade man i synagogorna samlingar med skriftrullar. Vissa rullar betraktades som helig skrift, andra hade en mer diffus ställning, ungefär som ett slags from läsning.

När Jesus i Nasarets synagoga (Luk. 4) läste ur Jesaja läste han alltså ur en av ”profetrullarna”. Den judiske författaren Josefus, död ca 100 e. Kr., har angett vilka skriftrullar judarna erkände som helig Skrift. Enligt honom var det 22 rullar (lika många som det hebreiska alfabetets bokstäver!). Andra författare räknade med 24 rullar (alltså 12+12), men i båda fallen handlade det om de 39 böcker som judar i 2000 år resp. lutheraner och reformerta, sedan reformationen, erkänt som helig skrift:
· Lagen: 1-5 Mos.
· Profeterna: Josua – 2 Kung., Jesaja, Jeremia-Klag., Hesekiel, Tolvprofetboken (Hosea-Malaki)
· Skrifterna: Psaltaren, Job, Ords., de fem högtidsrullarna (Rut, Höga Visan, Predikaren, Klagovisorna, Ester), Daniel, Esra, Nehemja, 1-2 Krön.

Just denna indelning med lagen, profeterna och skrifterna är bekant från Nya Testamentet – Jesus använde den ju själv, Luk. 24:27, 44. (Ibland fick Psaltaren representera hela sektionen ”skrifterna”; se Tryggve Kronholm, Texter och tolkningar, s. 30 f.) När Jesus i Matt. 23:35 nämner två mord, är exemplen inte valda på måfå: Mordet på Abel är det första i Gamla Testamentet, mordet på Sakarja det sista (för judarna avslutades GT med 2 Krön!).

Uppgifterna om att GT skulle innehålla 22 (eller 24) böcker möter vi hos en lång rad kyrkofäder: Melito av Sardes, Origenes, Eusebius av Caesarea, Cyrillus av Jerusalem, Athanasius, Epifanius, Hieronymus och Augustinus.

Det var alltså på goda historiska och teologiska grunder som Luther särade på de kanoniska och apokryfiska skrifterna i sin epokgörande bibelutgåva.

En noggrann analys av Nya Testamentet visar – att den distinktion som Luther gjorde faktiskt återfinns redan i de nytestamentliga skrifterna! Nya Testamentet innehåller flera hundra direkta citat från GT. Totalt finns det ca 3000 anspelningar till GT, varav några hundra är från apokryferna, men det säger ingenting om apokryfernas ställning. Paulus citerar ju också helt profana författare, t ex Aratos och Epimenides (Apg. 17:28, Tit. 1:12).

Men när de nytestamentliga författarna citerar från den Heliga Skrift (Skriften), alltså från de kanoniska böckerna i GT, markeras ofta citaten med ingressen ”det står skrivet”; på grekiska γεγραπται (gégraptai), t ex Matt. 2:5.

Formuleringen γεγραπται används flera hundra gånger i Nya Testamentet vid citat från mer än 30 av de gammaltestamentliga skrifterna. Den används däremot inte en enda gång när de nytestamentliga författarna citerar från apokryferna.

När den romersk-katolska kyrkan i Trident 1546 erkände 10 av de apokryfiska texterna som normativa lärodokument, anslöt man sig till en sen fornkyrklig tradition, men man avvek helt från den judiska traditionen och den skriftsyn som vi finner i Nya Testamentet. Bl a byggde man vidare på Augustinus okunnighet eller möjligen ointresse för kanonfrågor. Däremot negligerade man Hieronymus, den man som faktiskt skapade Vulgata-översättningen. Han var så negativ till apokryferna att han vägrade översätta dem till latin. Det var efter hans död 420 som apokryferna fogades till Vulgata! (E. Earle Ellis, The Old Testament in Early Christianity, s. 33.)

Det Luther gjorde var faktiskt att återgå till den apostoliska och allmänkyrkliga synen på Gamla Testamentet. Det är trist att se hur detta arv nu håller på att förfuskas av okunniga och/eller oengagerade kyrkoledare och kyrkopolitiker.

Visst finns det många givande och intressanta passager i GT:s apokryfer, men en van bibelläsare studsar till över många märkliga tänkar. Bara ett par exempel av många.
 Kela med ditt barn, och han blir en skräck för dig;
lek med honom, och han blir din sorg.
Skratta inte med honom, ty då får du lida med honom,
och till sist sitter du där och skär tänder”¦
—-
En dotter är sin fars hemliga bekymmer,
han blir sömnlös av oro för henne:
medan hon är ung, för att hon skall bli över,
och när hon blivit gift, för att hon skall bli förskjuten,
medan hon är ogift, för att hon skall råka i olycka
och bli med barn i föräldrahemmet,
och när hon är gift, för att hon skall vara otrogen
eller för att äktenskapet skall bli barnlöst”¦
Ty från kläder kryper det ut mal
och från en kvinna kvinnlig ondska.
Hellre en mans ondska än en god kvinna,
och av en skamlös kvinna kommer vanära. (Syraks bok, 30:9 f, 42:9 ff)

Redan Luther reagerade över de historiska felaktigheterna i Judiths bok; dessutom går det inte att förena Judith med t ex Jeremia och Esra. I stället för en historisk skildring såg han Judiths bok snarast som en allegori om judafolket. Att börja läsa apokryferna, som ibland snarast är fromma ”noveller”, i våra gudstjänster kommer alltså att skapa en enda stor förvirring.

Kyrkostyrelsen har t ex rekommenderat att man skall läsa en passage ur Manasses bön på askonsdagen (Manasses bön v. 11-15). Men bara några versar tidigare innehåller den skriften en syndfrihetslära:
 Du, Herre, de rättfärdigas Gud,
krävde inte omvändelse av de rättfärdiga,
av Abraham, Isak och Jakob, som aldrig syndat mot dig,
men av mig syndare kräver du omvändelse”¦ (Man. b. 8)

Sådana formuleringar strider både mot den historiska skildringen i 1 Mos., där patriarkernas synder framstår i all tydlighet, och mot hela Bibelns lära om människans arvsynd, t ex i Rom. 3.

Rune Imberg

Mitt svar:
Hej Rune!

Jag vet inte hur jag ska ta ditt brev. Samtidigt som jag är tacksam för att du verkligen tagit dig tid att förklara din syn på apokryferna och kommer med en del goda argument, tycker jag att du talar förbi mig genom att undvika de frågeställningar jag tog upp.

För det första menade jag att kyrkan inte är bunden till den judiska kanon. Här är ju också frågan om hur överens judarna är om vad som är kanon. Enligt vad jag har hört, rätta mig om jag har fel, används apokryferna inom vissa judiska grupperingar. Vidare, och här läser jag från Bibel 2000:s inledning, verkar det som att anledningen till att judarna, i den mån de var överens, uteslöt apokryferna var att de ville avgränsa sig från kyrkan och inte att man på något sätt såg ner på dessa skrifter.

För det andra, det faktum att Septuagintan var apostlarnas Bibel tycker jag väger ganska tungt. Kunde Paulus läsa Skrifterna utan att skämmas för Tobit borde vi också kunna det. Han, liksom de övriga apostlarna, kunde väl ändå ha utgått från den hebreiska kanon om de hade velat det?

För det tredje, de apokryfiska skrifterna har tillhört den kristna kanon från fornkyrkan till 1520-talet. De accepterade av de flesta (ex Cyprianus, Irenaeus, Tertullianus och Augustinus) om än inte alla kyrkofäder som skrift och på koncilierna vid Kartago och Hippo vid slutet av 300-talet beslutades det att de skulle tillhöra kanon. Dessa koncilier var också de som avgjorde vilka nytestamentliga skrifter som skulle tillhöra kanon. Att säga att katolska kyrkan anslöt sig till en ”sen fornkyrklig tradition” är missledande. För det dröjde givetvis innan det uppstod en ”tradition” inom kyrkan, de första århundradena var ganska tumultartade så man kan knappast tala om en tidig, och konkurrerande, fornkyrklig tradition. Och menar man att koncilierna på slutet av 300-talet inte är normerande kan man ju också ifrågasätta deras val av böcker som skulle ingå i den nytestamentliga kanon (och här menar jag att konciliernas uppgift både är att erkänna och att auktoritativt avgöra). Men det sker ju inte.

För det fjärde, att läsa ur Manasses bön och avsluta med ”Så lyder Herrens ord” är inget jag stöder. Manasses bön har inte tillhört kanon utan alltid haft status som just ”apokryf”. Detta borde ha framgått av mitt brev. Du citerar även ett stycke ur Syraks bok för att visa hur märkliga dessa skrifter är. Jag håller med om att det finns mycket i apokryferna som är märkligt. Men detsamma gäller ju flera passager i Ordsspråksboken. Vi kan bla läsa detta: ”Oförstånd vidlåder barnets hjärta, fostrans ris driver bort det.” (22:15) Svårsmälta passager är ju ingen anledning till att förkasta Guds ord utan snarare ger de oss en anledning att söka djupare. Men jag måste bekänna att när jag läste apokryferna för första gången förra året tyckte jag att både Tobit och Judith mer kändes som noveller än som en beskrivning av faktiska händelser. De skulle också kunna vara allegorier. Hur som helst tycker jag inte att de går att avföra som icke-inspirerade enbart för att de avviker från övriga böcker. Gud kan även kommunicera via skönlitteratur.

Ditt argument om att Jesus i Mat 23:35 nämner två mord och att dessa ramar in de inspirerade skrifterna är intressant. Jesus syn på dessa texter är givetvis normativt. Men samtidigt tycker jag inte att denna vers på ett avgörande sätt bevisar att apokryferna inte är inspirerande. Vi vet inte varför Jesus väljer just dessa mord och vad som, i Jesus ögon, utmärker Abel och Sakarias. Denna vers kan på sin höjd ge en ledtråd till hur vi ska se på apokryferna.

Då är ditt argument om att uttrycket ”det står skrivet” aldrig används i samband med citat av apokryfiska texter i mina ögon starkare. Men jag har svårt som icke-teolog att avgöra argumentets betydelse. Uttrycket användes ju inte vid varje tillfälle helig skrift citeras och eftersom de apokryfiska texterna inte citeras så ofta kan det ju mer eller mindre ha slumpat sig så att ”det står skrivet” aldrig används om dessa texter. Det är i alla fall en möjlighet.

Jag vill avsluta med att säga att min uppfattning om Luther inte alls är så positiv som din. Hans behandling av Skriften tycker jag verkar vara vårdslös. I sin översättning av Romarbrevet 3:28, exempelvis, lade han utan vidare till ordet ”allena” (läs här). Detta ord återfinns inte i grundtexten och förekommer heller inte i våra moderna översättningar. Men det passade Luther, eftersom det bekräftade hans tes om att vi blir frälsta av tron allena. Vidare menade han att Jakobs brev var en halmepistel (versen ”Ni ser alltså att en människa erkänns som rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro” (Jak 2:24) måste verkligen ha misshagat honom). Liknande utfall gjorde han även om andra skrifter i Bibeln. Därför anser jag det troligt att det snarare var av teologiska skäl som Luther sållade bort apokryferna eftersom det fanns åtskilligt i dessa som inte tilltalade honom.

Bästa hälsningar,
Pelle Poluha