Inom bibeltroende kretsar (till vilka jag räknar mig) är man väldigt mån om att slå vakt om Bibelns auktoritet. Det är bra eftersom Bibeln inom den klassiska kristendomen (till vilken jag ansluter mig) är Guds Ord. Och när Gud talar så lyssnar man. Men frågan är ofta: Vad säger egentligen Bibeln? Vad betyder det jag läser? För att jag ska förstå Skriften måste jag tolka den. Detta är inget märkligt och behöver inte betyda någon slags relativisering av Bibelns budskap. Det finns goda tolkningar och det finns dåliga. En god tolkning tar hänsyn till en rad faktorer om texten men framförallt handlar det om att ta reda på vad författaren, exempelvis Paulus, menade. För att förstå detta kan det hjälpa att sätta sig in i den då rådande kulturen med mera.
Att säga att Bibeln, liksom all annan skrift, måste tolkas upplevs av vissa bibeltroende som hotfullt. I Kyrka och Folk nr 43 skriver Josef Axelsson: ”En biskop betonade nyligen Kyrkans roll när det gäller bibeltolkningen. Det kunde uppfattas som att vad Bibeln faktiskt säger måste tolkas och omtolkas av kyrkan i varje tid. Att läsa som det står skrivet och låta Skrift tolka Skrift har aldrig gillats av teologerna.” Jag litar inte på biskoparna inom Svenska kyrkan och det gör antagligen inte Josef Axelsson heller. Men i princip har biskopen rätt. Kyrkans uppgift är att tolka Skriften och förklara vad den menar. Vad har vi annars präster till?
Vad innebär det egentligen att ”läsa som det står skrivet”? Petrus uttrycker sig i 2 Petr 3:16 om Paulus brev. Han säger: ”I dessa brev finns en del som är svårt att förstå och som okunniga och obefästa människor förvränger till sitt eget fördärv – något som också sker med de övriga Skrifterna.” Tydligen tycker (t.o.m.) Petrus att det finns saker som är svåra att förstå hos Paulus och jag tror att vi alla känner igen oss i det. Därför går det ibland inte att bara ”läsa som det står skrivet”. Texterna måste sättas i sitt sammanhang så att man kan förstå dess verkliga budskap. Att tro att man kan förmedla Guds ord utan att tolka det är en vanföreställning. Frågan är inte om tolkning är något bra eller dåligt. Snarare är frågan vad som är en god tolkning av texten. Exempelvis är läran om dopet något som inte direkt kan hänföras till enstaka verser. Just uppfattningen att det bara är att ”läsa som det står” är en av anledningarna till att den radikala reformationen uppstod. För var kan man läsa om barndopet i Bibeln?
Uttrycket ”att låta Skrift tolka Skrift” är ännu snurrigare. Det är visserligen en god tolkningsprincip att låta dunklare passager tolkas av enklare passager. Denna används av alla goda teologer. Men den ersätter inte tolkningen utan är just en sätt att tolka Bibeln på. För det är ju inte Bibeln själv som undervisar gudstjänstbesökaren, det är prästen. Så någon gång måste Skriftens tolkning av Skrift utmynna i en, av Gud ledd, mänsklig tolkning av Skriften. Det ska väl också tilläggas att denna metod inte alltid är helt enkel. Det är inte givet vilken passage som ska tolka en annan. Skriften står på så sätt inte på egna ben. Den måste tolkas med en tro på att Gud har lett sin kyrka genom årtusendena, alltså med ett öga riktat bakåt i tiden. Teologiska uppfinningar låter sig inte göras.
Syftet med dessa uttryck tror jag oftast är gott; man vill förhindra en uppluckring av den kristna läran. Men låt oss för allt i världen inte kasta ut barnet med badvattnet. Låt oss istället värna den goda tolkningen.
