Att vara emot fri abort betraktas som en extrem position i dagens Sverige. Att kritisera fri abort är tabu, det är att göra sig själv till en mörkerman (kvinna); det är en fundamentalistisk ”taliban-åsikt”. Alla dessa retoriska grepp skymmer sikten för själva sakfrågan. Svensk abortdebatt har präglats av alltför mycket demagogi, och resultatet är att den abortkritiska positionen, nästan utan undantag, betraktas som en ”extrem” position. Men vad är egentligen extremt med övertygelsen att abort är moraliskt förkastligt? Vilka är de rationella argument som gör den abortkritiska positionen orimlig och ”extrem”?
Den abortkritiska positionen bygger på två grundläggande premisser:
(1) Människan blir till vid konceptionen
(2) Människovärdesprincipen: Varje människa har ett stort värde och samma värde som varje annan människa.
Tanken att människan blir till vid konceptionen kan knappast betraktas som en ”extremposition”. Snarare är det varje avvikande uppfattning som måste motiveras med skäl. Vetenskapen bekräftar, med få undantag, att mänskligt liv uppstår vid konceptionen. Men sunt förnuft räcker gott och väl. Ingen kvinna tvivlar på att hon är ”med barn” efter att hon har fått ett positivt graviditetstest. Hon behöver varken fråga vetenskapen eller moralfilosofin till råds för att veta att ”ett barn nu växer i hennes livmoder”. Hur som helst är detta knappast en ”extremuppfattning”.
Däremot kan tanken att varje människa har samma människovärde betraktas som en extrem uppfattning. Många samhällen betraktar inte alla individer som lika värdefulla. I många fall verkar det högst naturligt att klassificera individer på ett sätt som implicerar deras relativa värde. Kastsystemet i Indien är urgammalt. Individer tillhörande fiendestammen har sällan behandlats med värdighet. Oönskade spädbarn har satts ut i skogen. Historien är full av exempel på hur vissa individer behandlats som värdelösa. Men istället för att bryta mot människovärdesprincipen har de oftast definierats om till icke-människor. De har kallats ”parasiter”, ”skadedjur”, ”folkets fiender” eller i detta fall ”livmoderinnehåll” och ”konceptionsprodukt”.
Detta visar hur de två premisserna hänger samman. Vi är intuitivt ovilliga att förneka premiss (2). Vi säger ogärna att ”vissa människor är värdelösa”. Istället säger vi ”dessa varelser är inte människor”. Detta visar att premiss (2) vanligtvis är en djup moralisk övertygelse hos många individer och samhällen. Både klassiska ateistiska humanister och konservativa religiösa, och de flesta däremellan, kan skriva under på premiss (2). Hur som helst är det knappast en extremuppfattning i dagens Sverige att tro på allas människors lika värde.
Vad är då extremt med ”Ja-till-livet”-positionen? De två premisserna ovan är inte tillräckliga. Argumentet bygger på ett antal outtalade premisser. Om vi ska vara lite noggrannare bör vi lägga till ett antal premisser:
(3) Abort är att ta livet av ett foster (ny premiss)
(4) Varje foster är en människa (från 1)
(5) Abort är att ta livet av en människa (från 3 & 4)
(6) Att utan moraliskt tillräckliga skäl ta livet av en människa är att bryta mot människovärdesprincipen (tillämpning av 2)
(7) Aborter som sker utan moraliskt tillräckliga skäl bryter mot människovärdesprincipen (från 5 & 6).
(8) Många aborter saknar tillräckliga moraliska skäl (ny premiss)
(9) Många aborter bryter mot människovärdesprincipen (från 7 & 8)
(10) Att bryta mot människovärdesprincipen är att göra något som är moraliskt fel (implicit i premiss (2))
(11) Därför är många aborter moraliskt fel (från 9 & 10)
Är någon av dessa premisser extrem? Premiss (3) – (7) verkar okontroversiella, åtminstone för den som betraktar premiss (1) och (2) som okontroversiella. Premiss (6) kan betraktas som kontroversiell av den som anser att människovärdesprincipen är en absolut princip som aldrig kan sättas ur spel. Premiss (6) öppnar upp för möjligheten att det kan finnas omständigheter som upphäver en naturlig tillämpning av människovärdesprincipen (nämligen att det är moraliskt fel att ta livet av en oskyldig människa). Det är rimligt att ge utrymme för detta. Människovärdesprincipen är inte den enda etiska princip vi har att ta hänsyn till, och vi måste i princip vara öppna för att den med rätta kan åsidosättas. Ett exempel är krig. Många av oss skulle inte säga att invasionen av Nazi-Tyskland var moraliskt orättfärdig trots att vissa oskyldiga tyska civilister dog på kuppen. Människovärdesprincipen sattes ur spel för det ”högre” målet att krossa en fascistisk stat. Detta ”högre” mål skulle visserligen kunna försvaras just utifrån människovärdesprincipen. Så kanske sätts principen inte ur spel, utan finner extrema tillämpningar i extrema situationer.
Premiss (6) är därför knappast kontroversiell annat än för de som ser människovärdesprincipen som absolut. Abortförespråkare å andra sidan, torde välkomna premiss (6) eftersom den öppnar upp för möjligheten att bejaka både (1) och (2) och samtidigt hävda att de finns starkare principer som upphäver människovärdesprincipen i relation till den typiska abortsituationen. Öppningen som (6) skapar blir både tydlig i, och emotsagd av premiss (8) som säger att det är ett faktum att många aborter saknar den sortens starka moraliska skäl som kan åsidosätta människovärdesprincipen. Abortförespråkaren kan bestrida detta och helt sonika förneka (8). Hon kan hävda att de flesta aborter inte alls saknar den sortens moralisk skäl som kan sätta människovärdesprincipen ur spel.
Min huvudfråga är huruvida den abortkritiska positionen är extrem. Speglar (8) en extrem uppfattning? För att svara på den frågan måste vi veta något om vilka dessa moraliskt tillräckliga skäl för abort skulle kunna vara. Vad kan med rätta sätta människovärdesprincipen ur spel och vad kan göra det med sådan kraft att det kan anses extremt att fortsätta att hävda människovärdesprincipens normala tillämpning? En rad scenarier och argument har förts fram. Kanske det starkaste generella argumentet är att kvinnan har en moralisk rätt att bestämma över sitt liv (sin kropp) och sin framtid. Argumentet säger att kvinnans vilja att avbryta graviditeten har en sådan moralisk status att den upphäver människovärdesprincipen. Eller kanske snarare att människovärdesprincipen självt kräver att kvinnans vilja ges prioritet över fosterets människovärde, och att detta är den rätta tillämpningen av människovärdesprincipen i just denna (extrema) situation (i analogi med vad som sagt ovan om krig). I detta fall skulle den abortkritiska positionen vara analog med den ”extrema” pacifism som fördömer varje krigshandling oavsett övergripande motiv eller mål.
Abortkritikern hävdar att detta är att missbruka människovärdesprincipen och i realiteten ett flagrant brott mot den. Människovärdesprincipen ger inget utrymme för tanken att en individs bestämmanderätt över sitt liv har större moralisk tyngd än en annan individs rätt till liv. I händelse av en konflikt måste rätten att forma sitt eget liv stå tillbaka för den andres rätt att överleva. Människovärdesprincipen förbjuder oss att ta en människas liv under förevändningen att denna människa skapar psykologiska, ekonomiska, fysiska eller andra moraliskt likvärdiga olägenheter för oss. I de allra flesta fall handlar aborter just om detta. Ytterst sällan, om någonsin, står liv mot liv (en för kvinnan livshotande graviditet är i regel lika livshotande för fostret, så valet står oftast mellan att abortera eller låta båda dö). Snarare, står fostrets liv gentemot individuella, oftast starka önskemål. Den normala tolkning av människovärdesprincipen är att rätten till liv står över varje annan rättighet som inte relaterar till liv och död. Att tillämpa principen på ofödda kan knappast anses ”extremt” såvida man inte redan anser att det är extremt att betrakta foster som människor. Men vi har redan sett att premiss (1) och (4) är icke-extrema.
Abortförespråkaren kan istället angripa kopplingen mellan (1) och (2) och hävda att människovärdesprincipen endast gäller ”personer” och att foster inte är ”personer”. Då kopplas människovärdet inte till det mänskliga livet som sådant utan till egenskaper som t.ex. självmedvetenhet och autonomi. Fostret ses inte som en person utan som en potentiell person med potentiella, men inte faktiska, rättigheter. Abortmotståndaren förnekar att självmedvetenhet och autonomi är de relevanta egenskaperna för människovärde. Hon hävdar att våra moraliska attityder i relation till redan födda människor inte bör organiseras kring hur självmedvetna eller autonoma de är. Få är villiga att konsekvent tillämpa en sådan tolkning av människovärde. En naturlig tolkning av människovärdesprincipen säger istället att t.ex. en lätt senildement person (med lägre grad av självmedvetenhet) har samma människovärde som en helt psykiskt frisk person. Likaså bibehåller en medvetslös person sina fulla mänskliga rättigheter trots att alla själsliga funktioner är utslagna. Hur som helst kan det knappast betraktas som ”extremt” att knyta människovärdesprincipen till det faktum att ”detta liv är en människa” oavsett om alla typiskt mänskliga funktioner (självmedvetenhet inkluderat) finns där eller inte.
Vad är det då som gjort att den abortkritiska positionen betraktas som ”extrem”? Jag har försökt lyfta fram de argument som jag finner starkast mot den abortkritiska positionen. Dock utan att ha funnit något rationellt svar på frågan. Det verkar snarare vara icke-rationella krafter som orsakat en sådan etikettering. En möjlig psykologisk förklaring kan vara att den abortkritiska positionen implicerar att abort är, eller åtminstone hamnar i närheten av den moraliska kategorin ”mord”. Vår naturliga brist på inlevelseförmåga i relation till ett embryo eller foster i kombination med den starka moraliska anklagelse den abortkritiska positionen implicerar, skapar känslan av orimlighet – det är ”absurt”, ”extremt”.
Min slutsats blir att det är något skumt när en så grundläggande och viktig frågeställning som abortfrågan går i stå på det sätt som skett i Sverige. Det är ett tecken på ohälsosam anti-intellektualism när en så rationellt hållbar position som den abortkritiska, så kraftfullt och enhälligt demoniseras.
Mats Selander
Lärare på CredoAkademin, Stockholm
