Fyra präster skrev häromveckan en Brännpunktsartikel riktad till KG Hammar apropå hans positiva inställning till en ”könsneutral” vigselordning. De var oroliga för de konsekvenser en sådan skulle få för sammanhållningen både inom Svenska kyrkan och med andra kyrkor: ”Den splittring som orsakades av hur ämbetsfrågan hanterades kommer att framstå som en mild bris i jämförelse med den förtvivlan som många i vår kyrka redan känner över den i deras tycke sorgliga utveckling de skymtar bakom hörnet.” Helt klart är att punkten för ”Exodus Svenska kyrkan” närmar sig. När den slutligen infinner sig kommer det inte bara att handla om några få gnälliga lekmän och förtroendevalda (som jag) utan även många präster och diakoner kommer att tvingas lämna det sjunkande skeppet. Allt medan förste styrman KG inte ens märker, än mindre bryr sig om, att skeppet håller på att kapsejsa. Han ser vattenlinjen närma sig och tänker: ”Ännu en gräns att överskrida.”
Prästerna skriver:
Som vi ser det ingår det heterosexuella äktenskapet som en självklar del i den kristna teologin. Något alternativ ges varken till Adam och Eva eller till oss. Äktenskapet framstår nämligen redan från början som den gudagivna ram inom vilken sexualiteten är tänkt att brukas och vi finner inget som tyder på att Gud skulle vara särskilt benägen att ändra uppfattning härvidlag. Äktenskapets syfte är att skydda liv och – i enlighet med Guds häpnadsväckande generositet – ge upphov till nytt liv. Och det är mannen och kvinnan som hör ihop eftersom det är genom deras enhet nytt liv kan uppkomma.
Sällan, sett ur historisk synvinkel, har ett sådant resonemang framstått som obegripligt eller osympatiskt. Det är först när man betraktar denna institution, äktenskapet, som rättighet snarare än gåva som den indignation uppstår som ärkebiskopen nu finner så berättigad. Han verkar ha i åtanke något slags moralteologisk nollvision: ingen ska behöva känna sig åsidosatt. Kyrkan ska vara snäll och inte i onödan tala om synd.
Vad som åstadkommits under ett decennium verkar inte vara en ny tolkning av Den heliga skrift utan ett nära nog systematiskt avståndstagande från traditionella uppfattningar.
…
Man kan inte låta bli att undra om frågan om samkönade äktenskap ingår i en bredare strategi för att förvandla Svenska kyrkan från att vara en del av Kristi kyrka på jorden till att bli en allmänreligiös institution i det svenska samhället.
Helt klart verkar Skriften vara en minst sagt underordnad källa till KG:s teologiska uppfattningar. I sitt svar skriver han faktiskt att vi i stort sett kan ignorera vad Bibeln säger:
Det händer nämligen något med bibeltexterna under resans gång! Exemplet äktenskap är belysande.
När Bibeln i tidig tid talar om äktenskap och äktenskapsbrott handlar det förra främst om kvinnan som mannens egendom och det senare om en kränkning av mannens exklusiva rätt till kvinnan och deras gemensamma barn.
Det som hänt ”under resans gång” är givetvis att ömsesidighet och kärlek fått allt större utrymme i förståelsen av vad som konstituerar äktenskapet. Detta är väl en självklarhet, men då betyder det ju samtidigt att vi inte utan vidare kan hänvisa till bibelord som hör hemma i ett helt annat sammanhang.
Inte ett ord om hur vi ska förstå Jesus och Paulus ord om äktenskap och (homo)sexualitet (exempelvis Mark 10:1, 1 Kor 7:2, Ef 5:25, 1 Kor 6:9, 1 Tim 1:10, Rom 1:26)! KG argumenterar på samma sätt som mannen på gatan som avfärdar Skriften med anledningen att den är så omodern. Jag förväntar mig lite mer av en biskop. Och eftersom han även avfärdar den kristna traditionen återstår inget annat än egna upplevelser, önsketänkande, fria fantasier och vackra ord att grunda teologin på. Allt utan sanningsvärde. Men KG föredrar ju poesi framför anspråksfulla och krävande lärosatser så vad är egentligen nytt?
KG skriver att ingen ska behöva känna sig utestängd ”därför att kyrkan inte orkar omprövning där sådan är nödvändig”. Men varför är omprövning nödvändig i frågan om vad som äktenskapets natur (livslångt förbund mellan man och kvinna) och syfte (för parternas väl liksom för att föda och uppfostra barn)? Inte kan väl KG mena att kärleken är en 2000-talsupptäckt? Eller att det är kärlekslöshet som motiverat kyrkan att i alla tider fördöma sex mellan människor av samma kön? Jag kan inte förstå KG på annat sätt än att han gett upp för den tidsanda som säger att allt är rätt som känns rätt just nu. Han blir därmed en av de första biskoparna som säger: ”Gör som du känner” istället för ”Låt Guds vilja ske”.
Sedan prövar KG en fint. Han skriver: ”Om vi i dag ser osjälvisk kärlek i en relation mellan människor av samma kön, har vi då rätt att fortsätta kalla det för synd?” Vad ska vi svara på en sådan fråga? Blir svaret ”ja” likställer vi kärlek med synd. Och ett ”nej” verkar lämna dörren öppen för homoäktenskap (och även, exempelvis, ett incestuöst förhållande mellan två syskon). Rätt svar är förstås att den osjälviska kärleken är syndens motsats. Vi är kallade att älska alla människor; vänner som fiender, unga som gamla, kvinnor som män, muslimer som kristna, ja till och med ärkebiskopar. Men detta innebär naturligtvis inte att vi samtidigt är kallade till att gifta oss med alla människor, ej heller att ha sex med vilka som helst (hur mycket vi än älskar dem). Tur är väl det.
Vem ska vi då ha sex med? Eftersom Skriften inte längre är en auktoritet i sammanhanget, får vi söka efter andra ledtrådar till hur vår sexualitet bör brukas (i den mån ett ”bör” fortfarande är relevant förstås). Här är det svårt att komma ifrån att mannen och kvinnan verkar som gjorda för varandra. De kompletterar varandra kroppsligen liksom själsligen. Har vi bara den minsta tro på att det finns en tanke bakom varför vi ser ut som vi gör förefaller det minst sagt troligt att män och kvinnor faktiskt är ämnade för varandra. När män har sex med män och kvinnor med kvinnor innebär det ett brott mot denna ordning. Om man, som många människor idag, tror att slumpen är utvecklingens motor behöver detta förstås inte betyda så mycket. Men för en biskop borde en skapande och ändamålsenlig Gud vara en självklarhet.
Vilka är då konsekvenserna av denna skapelseordning? Ytterst att du och jag finns till. Nytt mänskligt liv uppstår på ett nästan magiskt sätt när en man och en kvinna har sex med varandra. Här finns en uppenbart god ordning: en man och en kvinna älskar varandra, de älskar med varandra och i deras kärleksstunds klimax blir en ny människa till, en människa som bereds en trygg och kärleksfull uppväxt genom att föräldrarna lovat varandra livslång kärlek. Alla världens samhällen välsignar denna ordning av den enkla anledningen att de inte skulle existera utan den.
KG argumenterar som om allt vore tillåtet i kärlekens namn. Visserligen är det sant att kärleken är lagens uppfyllelse (Rom 13:10). Men det är också sant att kärleken inte gläder sig över orättfärdigheten utan ”har sin glädje i sanningen” (1 Kor 13:6). Den sanna, eller himmelska, kärleken som ju bör vara vårt riktmärke är därför inte utan korrektiv. Vi kan och ska bedöma handlingar som sägs vara uttryck för kärlek, så även sexuella handlingar. Ser vi ingen intention med sexualiteten blir detta förstås svårt. För de som däremot gör det (och återigen tycker jag att KG borde tillhöra denna skara) borde det vara uppenbart att sex mellan två av samma kön bryter mot sexualitetens inneboende mening. Och att denna handling därför är skadlig för de inblandade. Och detta borde kyrkan självklart inte välsigna.
