”Det är dags att ta nästa steg i arbetet för en lagstiftning som bygger på respekt och likvärdiga möjligheter för alla medborgare. Vi förespråkar därför införandet av en könsneutral äktenskapslagstiftning.” Det är inte jag som säger detta. Citatet är hämtat från en riksdagsmotion undertecknad av ett gäng folkpartister med Birgitta Ohlsson (f.d. ordförande i liberala ungdomsförbundet) i spetsen. Vår kära Gudrun skriver följande i en annan motion på samma tema: ”Vänsterpartiet anser att det inte finns några bärande skäl för att två personer av samma kön inte ska kunna åtnjuta samma rättigheter och skyldigheter som två personer av motsatt kön. Därför ifrågasätter vi i denna motion de rättsliga skillnader som finns mellan äktenskap och partnerskap.” I ytterligare en motion skriver SSU-ordföranden Mikael Damberg: ”Med vårens riksdagsbeslut om möjligheten för homosexuella par att adoptera barn avskaffades en av de sista regler som diskriminerar homo- och bisexuella personer i vårt samhälle. Det var ett viktigt beslut eftersom alla människor i lagens ögon borde behandlas lika. Fortfarande återstår dock ett område där homosexuella inte ges samma rätt som heterosexuella. Det rör sig om äktenskapslagstiftningen.”
Nu är det alltså äktenskapet som attackeras. Det var väntat. Varje fäste för den s.k. heteronormativiteten måste raseras innan RFSL och dess stödtrupper (främst de politiska ungdomsförbunden och vänstern) låter sig nöjas. Den preferens för heterosexualitet som har funnits i samhället sedan tidernas begynnelse ska ersättas med något ”¦ neutralt. Men hur ser ett ”preferensneutralt” äktenskap ut? Gudrun, Birgitta och Michael m.fl. (det finns fler motioner) får det att låta som om äktenskapet enbart är heteronormativt. Men det är även vuxennormativt, tvåsamhetsnormativt och människonormativt. Det är normativt på minst fem sätt: det är enbart (1) två (2) vuxna (3) människor av (4) olika kön som (5) inte är närbesläktade som får ingå äktenskap. Och det finns goda skäl till att det är på detta vis! Jag väljer att inte gå in på vilka dessa är här. Istället hänvisar jag till Stefan Gustavssons (generalsekreterare för Svenska Evangeliska Allliansen) artikel i gårdagens Dagen. Han skriver:
Historiskt är äktenskapet till sin definition en förening mellan en man och en kvinna, som för resten av sina liv överlåter sig åt varandra och åt de barn som deras förening ger upphov till. En av äktenskapets huvudfunktioner och ett centralt inslag i den klassiska definitionen av äktenskapet är därför barnen. Den heterosexuella gemenskapen är unik genom den reproduktiva möjligheten, något som andra sexuella gemenskaper saknar.
Detta innebär att historiskt är äktenskapet heterosexuellt till sin definition. Vi talar mycket om heteronormen i dag och om att inte tvinga homosexuella in under den normen. Vi måste alla respekteras i vår egenart. Men detta gäller också åt motsatt håll. Äktenskapet är till sin egenart en heterosexuell institution och bör respekteras som sådan och inte tvingas till förändring utifrån en queer-definition eller en homonorm.
Vidare:
Eftersom varje barn har sitt ursprung i en man och en kvinna och för sin utveckling behöver relationer till båda sina föräldrar, bör samhället behålla den heterosexuella definitionen av äktenskapet. Det är ett sätt att markera det faktum att vår existens grundar sig på den heterosexuella relationen och en sådan markering stärker långsiktigt möjligheten för fler barn att få förmånen att växa upp med den man och den kvinna som är deras ursprung.
Självklarheter? Nej, inte idag. Men det har varit självklarheter så länge att de flesta av oss är dåligt rustade att motstå attacken från homorörelsen. Så det är dags för upprustning. Börja med att läsa Stefans artikel!
