Korstågen debatteras i tidningen Dagen och mitt inlägg nedan publicerades den 23/10.
Professor Kjell O Lejon skriver i sin artikel Behöver kristna be om ursäkt för korstågen? att korstågen var en reaktion på flera hundra år av muslimsk krigföring (jihad) mot de kristna. Detta är helt korrekt. Tyvärr har vi västerlänningar glömt eller förträngt stora delar av vår historia och det är hög tid att vi påminner oss om den del av vårt förflutna som handlar om kristenhetens relation till islam.
I sin replik skriver Micael Grenholm att korstågen främst bör betecknas som heliga krig, som en ”kristen jihad”. Han har delvis rätt. Kyrkan sanktionerade korstågen, de handlade i allra högsta grad om religion. De som deltog målade kors på sina sköldar och såg sina insatser som ett sätt att göra bot och att ge upp allt i kärlek till Gud och till sina syskon i fjärran länder. Kampen mot islam var också existentiell, det handlade om att vinna eller förvinna i världsdel efter världsdel. Men korstågen var heliga försvarskrig, ingen ”jihad”. Muslimernas jihad motiveras av motsatt skäl, nämligen av plikten att erövra.
Men låt oss gå tillbaka i historien. Medelhavet var en gång kristenhetens innanhav. Nordafrika, Mellanöstern och Mindre Asien var kristna världsdelar. Handeln över havet blomstrade. Slutet för denna era inleddes några år efter Muhammeds död. Under nytt ledarskap invaderade muslimerna Syrien och efter att ha tagit Damaskus år 634 manade den bysantiska kejsaren Herakleios ”alla som bär korset” att ansluta sig för att bekämpa denna nya fiende. 30000 kristna män, från Armenien, Grekland, Georgien och till och med franker anslöt sig till kejsaren i Antiokia och uppmanades att kämpa för sina liv, för sin religion och för sina kvinnor.
I augusti år 636 samlades de två härarna vid Yarmuk-floden i Syrien. Förhandlingar vidtog och de numerärt underlägsna muslimerna erbjöds ersättning för att lämna området med sitt plundringsgods i behåll. Muslimerna vägrade och förhandlingarna bröt slutligen ihop när 1000 tillfångatagna bysantiska soldater halshöggs under ropen av ”Allahu Akbar”. Striden varade i fem dagar och mot alla odds segrade muslimerna. Segern var total, ytterst få i den bysantiska armén överlevde.
Efter segern låg Mellanöstern helt öppen för muslimerna. Jerusalem och Antiokia intogs år 637. De vände sedan västerut och gick in i Egypten. Ingen stod nu i deras väg och år 641 intogs Alexandria. Cypern och Sicilien invaderades år 649. År 666 erövrades Tunisien. Karthago föll år 698. Överallt revs kyrkor ner, kors krossades och män, kvinnor och barn massakrerades utan urskillning.
Många som överlevde den första anstormningen förslavades. De som blev kvar beskattades hårt. Överallt har arkeologer funnit bevis för massiv förstörelse. Tre av de fem mest betydelsefulla centrumen för kristendomen – Jerusalem, Antiokia och Alexandria – genomgick en grundlig arabisering. Ett stort mörker föll över dessa nyligen kristna och blomstrande områden, ett mörker som än idag fortfarande råder.
Blicken vändes sedan norrut, mot Europa. På några få år erövrades Spanien. Först år 732, vid Tours i södra Frankrike, stoppades muslimernas framryckning av den frankiske kungen Karl Martell. Men erövringarna fortsatte på andra håll. Kreta invaderades år 826. Det handlade aldrig enbart om att erövra land och resurser. Med räderna följde alltid en stor religiös fientlighet. Kloster och kyrkor vanhelgades eller förstördes och nunnor våldtogs till och med på självaste altaret.
Öster om Medelhavet fortsatte angreppen mot Konstantinopel. Denna väl befästa stad, kejsardömets säte, hade länge gäckat muslimerna och motstått flera belägringar. Och på så sätt också stoppat fortsatta erövringar upp genom östra Europa. Efter att en stor bysantisk här förgjorts år 1071 låg Mindre Asien öppet för muslimska räder. Samma mönster upprepades som i Nordafrika: området utsattes för massiv förstörelse, människorna för urskillningslöst och bestialiskt och ofta sexuellt våld, särskilt riktat mot munkar och nunnor.
Det var mot denna bakgrund som påve Urban II år 1095 riktade en mycket skarp uppmaning till kristenheten att som en akt av botgörelse lägga ner de inbördes striderna, bistå sina trossyskon i öst och befria den Heliga Graven i Jerusalem.
Detta är bakgrunden till korstågen. Fortsättningen innehåller tyvärr lika mycket strider och kampen mot islam har definierat västerlandet. Det vi kallar Väst är det som återstod av kristenheten efter att islam erövrat ungefär tre fjärdedelar av dess ursprungliga territorium.
Vi borde kunna se på korstågen som vi ser på andra världskriget: båda var helt nödvändiga krig mot den tidens mörkermakter men båda innehöll också inslag som befläckar kristenhetens respektive de allierades insatser. Nästan ingenting är helt rent som vi människor företar oss men det innebär inte att enbart böner någonsin är ett alternativ till konkret handling.
