Skip to main content.


den 2 maj 2017


  Vart tog vreden vägen?

För några veckor sedan skrev Sofia Lilly Jönsson en reflektion om förlåtelse i Svenska dagbladet, apropå terrordådet på Drottninggatan och frågan om sådana handlingar verkligen går att förlåta. Mycket av den hon skriver instämmer jag i. Ja, terrorbrott, till och med bestialiska mord på nära och kära, går att förlåta. Jesus själv förutsätter att vi gör det, eftersom vi ber Gud förlåta oss våra skulder. Som Gud gör ska även vi. Gud förlåter den som ångrar sig och så bör även vi. Och ja, det är rätt att be för förövarna. Inte för deras välbefinnande utan för deras omvändelse.

Men något har legat och skavt. Jag tror det har att göra med att Sofia, och ofta kristenheten i stort, slarvar med vem det egentligen är som ska förlåta. ”Kan man förlåta allt?”, frågar hon och svarar jakande. Men vem är ”man”? Rimligen är det den eller de personer som utsatts för en oförrätt. I detta fall de närmast berörda av händelserna på Drottninggatan; anhöriga till de döda, de skadade och de traumatiserade. Vi övriga kan förstås be Gud förlåta men att själva förlåta har vi inget mandat att göra. Därför är det lite märkligt att förlåtelse blir ett stort samtalsämne bland oss alla som endast observerade terrordådet på avstånd. Vi tillhör inte de drabbade.

Så hur borde vi övriga agera? Och då kommer vi till det andra som skaver i Sofia Lilly Jönssons artikel. Hon refererar inledningsvis till Paulus ord i Romarbrevet 12:9-21 som handlar om att inte ta rätten i egna händer utan låta Gud svara för hämnden. Sofia skriver vidare att ”motsatsen till förlåtelse är hämnd, en våldsspiral som aldrig tar slut.” Implikationen blir att vi måste förlåta för att våldsspiralen ska ta slut. Och det är här, om jag nu förstår henne rätt, som hon glömmer bort fortsättningen i Romarbrevet. Endast några verser senare läser vi om att det inte är för inte ”som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.”

Här finns alltså utrymme för våldsam hämnd och vrede. Och inte bara i en avlägsen framtid på domens dag utan här och nu, så länge det är överheten, eller staten, som bär svärdet. Och det är på detta sätt som vårt samhälle måste bekämpa terrorn, inte genom någon slags kollektiv akt av förlåtelse. Medan det finns plats för förlåtelse finns det också plats för vrede å de drabbades vägnar. Och det är rätt att vredgas över terrorn! Fem människor har mördats varav en 11-årig flicka på påsklov. Något är märkligt när förlåtelse, ett ämne för de närmast berörda, görs relevant för hela vårt samhälles reaktion på det urskillningslösa våldet. Vart tog vreden vägen?

Läs även vad andra skriver om , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.



1 kommentar till “Vart tog vreden vägen?”

  1. Ollie säger:

    Jag håller helt med dig på denna punkt. Vrede är en fullständigt berättigad känsla gällande dåd som detta. Vem hämnden skall utkrävas av, det vet jag inte alls.

    den 20 maj 2017 kl 21:27

Kommentera detta inlägg

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>