Skip to main content.

den 28 december 2015


  Kyrkan borde tala mindre politik och mer etik

Svensk kristenhet ägnar flyktingkrisen både stor uppmärksamhet och stora ord. Häromdagen skrev en rad kyrkoledare på DN Debatt om att Sveriges hårdare praxis riskerar vår medmänsklighet. Samtidigt firades för ett par veckor sedan Livets söndag utan kritik, åtminstone som nådde utanför kyrkväggarna, av den praxis som varje dag tar livet av över 100 små människoliv i Sverige. Denna borde ju om något hota vår medmänsklighet. Men i detta sammanhang är det ingen som talar om att älska vår nästa eller som frågar vad vi gjort för dessa våra minsta. Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att en fråga som rymmer så mycket moralisk och politisk komplexitet engagerar så mycket mer än en fråga där det moraliska brottet både är uppenbart och hisnande stort?

Det finns förvisso en krympande skara som envist håller fast vid att flyktingfrågan är moraliskt enkel. Egoism står mot solidaritet, lyder analysen. Det enklaste sättet att punktera den är att fråga exakt vari egoismen respektive solidariteten består. Och sanningen är att den frågan saknar tydliga svar.

Ã…tgärderna för att kontrollera identiteter, reglerna för anhöriginvandring och villkoren för permanenta uppehÃ¥llstillstÃ¥nd kan inte med lätthet kategoriseras som antingen egoistiska eller solidariska. Snarare rör de sig i en skala mellan generös och restriktiv där varje form av begränsning kommer att slÃ¥ mot nÃ¥gon. Endast en politik som föresprÃ¥kar helt öppna gränser, med fritt tillträde till vÃ¥ra välfärdssystem och där vi även lÃ¥ter folk flyga hit direkt frÃ¥n Amman, Bagdad eller Kabul (samt betalar flygbiljetterna) skulle sakna inslag av ”egoism”. Men faktum är att inte ens detta skulle räcka. För vi kan alltid göra mer.

Jämför detta med abortfrågan där vi med lätthet kan peka på vilka handlingar som är klandervärda. Det är helt klart osolidariskt mot det ofödda barnet att döda det, att låta döda det, att propagera för möjligheten att få döda det och att lagstifta om den möjligheten. Allt detta sker i stor skala i Sverige varje dag. Ändå är det tyst från alla de kristna ledare som nu kritiserar regeringen för att riskera Sveriges medmänsklighet.

Även klimatet ligger väldigt högt på kyrkoledarnas dagordning trots att frågans komplexitet kan jämföras med flyktingfrågans (se tidigare inlägg om påvens miljöencyklika).

Ett ytterligare exempel på hur kyrkan väljer att fokusera på svårbedömda moraliska och politiska frågor är reaktionerna på de amerikanska planerna på en intervention i Syrien hösten 2013. Den tradition som ger vägledning om hur tänka kring krig pekar ut ett antal renodlat moraliska kriterier som måste besvaras för att kunna bedöma ett krigs rättfärdighet. Samtidigt räknar den upp flera andra kriterier som är mer komplexa och politiska. Ett exempel på de förra är om det föreligger en rättfärdig anledning. Ett exempel på de senare är om kriget är en sista utväg.

Trots att kyrkans domän är de moraliska frågeställningarna och att hon saknar den politiska kompetensen och ansvaret kom ändå den kyrkliga diskussionen att handla om huruvida alla alternativa vägar verkligen var prövade och om en eventuell attack verkligen skulle lyckas. Det var inget fel på de frågorna i sig. Problemet var kyrkoledarnas och teologernas bristande respekt för statsledningens kompetens och ansvar samt en övertro på sin egen analysförmåga (se tidigare inlägg om hur vi borde tänka om en intervention i Syrien).

Istället för att bestämt uttala sig om Sveriges nya migrationspolitik borde kyrkans företrädare tala mer allmänt om vikten av fortsatt solidaritet med utsatta människor och riktat budskapet till både enskilda människor och makthavare. Samtidigt kunde de gott erkänna statsledningens ansvar inte bara för flyktingar utan även för sina egna medborgare och för Sveriges framtid. Men framförallt borde kyrkans fokus vara på de moraliska frågorna som är hennes domän.

Kyrkans samtida förkärlek för politik med budskap riktade till makthavare istället för medborgare gör henne till enbart ännu en politisk aktör som dessutom har rätt dålig kaliber. Det är trist och ännu ett uttryck för kyrkans kantring åt vänster.

Läs även vad andra skriver om , , , , .