I torsdags släpptes påvens miljöencyklika Laudato Si. Den katolska tidskriften Signum sammanfattar den som en ”kraftfull uppmaning till omtänkande, ’ekologisk omvändelse’ och handling.” Joel Halldorf på Dagen menar att påven nu blivit miljörörelsens moraliska ledare. President Obama är ”inspirerad” av skrivelsen, vänsterikonen Naomi Klein är överförtjust och New York Times applåderar.

Folk på högerkanten är inte lika glada. Så menar National Review att påven kombinerar en beundransvärd hänsyn till världens fattiga med en simplistisk förståelse av ekonomi. Katoliken Samuel Gregg från Acton Institute lyfter även han fram påvens goda avsikter men menar att påvens ensidigt negativa förståelse av marknadskrafterna är ogrundad. R R Reno, redaktör för den kristna tidskriften First Things, betecknar encyklikan som antimodernistisk i sin fientlighet mot den teknologiska och ekonomiska utvecklingen. Och prästen George W Rutler skriver i den katolska tidskriften Crisis Magazine om en påve som blandar ihop de himmelska med de jordiska vetenskaperna.

Själv följde jag i torsdags påvens twitterflöde med en stigande förtvivlan. Så här skriver han exempelvis:

Whatever is fragile, like the environment, is defenceless before the interests of a deified market.

— Pope Francis (@Pontifex) 18 juni 2015

Ytterst få avgudar marknaden så vem är det påven kritiserar? Visst önskar många på högerkanten avregleringar men då från en utgångsposition som är högt reglerad. Vidare har marknaden i sig inte några intressen, den är ju inte en egen person. Så det är oklart vad påven menar med ”marknadens intressen”.

På detta sätt fortsätter det med oklarheter, halmgubbar och vänsterpopulistiska slogans. Det förefaller som om påven har fått sina latinamerikanskt influerade uppfattningar förstärkta av för många samtal med likasinnade inom europeisk intelligentia. Och när han bemöter kritik mot slagsidan åt vänster slår han den ifrån sig lättvindigt, utan att visa några tecken på att han tagit in vad hans meningsmotståndare menar. Visserligen efterlyser påven en fördjupad diskussion om hur vi bör bemöta världens ekonomiska och miljörelaterade problem men rimligen borde han ha tagit den diskussionen själv innan encyklikan publicerades.

Även hans ställningstaganden i frågan om den globala uppvärmningen och dess orsaker bör kritiseras. Han slår fast att det existerar ”en mycket solid vetenskaplig enighet” om att vi bevittnar ”en störande uppvärmning av klimatsystemet” (LS s 23) och att denna till stor del beror på mänskliga utsläpp av växthusgaser. Själv tillhör jag dem som är milt skeptiska mot existensen av ett betydande klimathot. Min skepsis beror framförallt på att det existerar många tunga röster som avviker från majoritetsuppfattningen men också på att majoritetssidan vid flera tillfällen agerat för att dölja sanningen och för att tysta sina kritiker. Att skeptikerna stigmatiseras tystar dem vilket förstärker intrycket av en ”solid vetenskaplig enhet”.

Kort sagt kliver påven in för tidigt i denna diskussion och kanske även på fel sida. Kyrkans uppdrag är inte att avgöra eller bedöma vetenskapliga tvister utan hennes domän är tro och moral.

Encyklikan fokuserar även kyrkan (och världen) på problem som är abstrakta och icke-akuta. Vi ska nu rannsaka köpbeteenden och hur våra handlingar genererar överdrivet med koldioxid. Det är inget fel på detta i sig självt. Men encyklikan förstärker den rådande tendensen att göra moraliskt svårbedömda handlingar och ställningstaganden primära medan de verkligt primära och icke-förhandlingsbara frågorna, moraliskt sett, blir sekundära. Samtidigt som en stor och konkret ondska breder ut sig i Mellersta östern som fördriver, dödar och lemlästar kristna, samtidigt som mellan 40-50 miljoner aborter sker årligen och samtidigt som sambo- och skilsmässokulturen dödar äktenskapet prioriterar påven att få oss att cykla lite mer till jobbet. Det är magstarkt.

Några ord från den katolske prästen Robert Sirico får avsluta:

Läs även vad andra skriver om påven, Laudato Si, klimathotet, felprioriteringar.