Benjamin Netanyahu påstås nu definitivt ha stängt möjligheterna till en lösning där judar och palestinier lever sida vid sida i varsin stat. Så skriver DN:

Han övergav sitt sedan 2009 officiella om än betvivlade stöd för en palestinsk stat, och förklarade bryskt att någon sådan inte kom på fråga så länge han är premiärminister.

Men detta är vad Netanyahu egentligen har sagt:

I think that anyone who is going to establish a Palestinian state today and evacuate lands is giving attack grounds to the radical Islam against the state of Israel. Anyone who ignores this is sticking his head in the sand. The left does this time and time again. We are realistic and understand.

Och på en direkt fråga om det kan bli aktuellt med en palestinsk stat om han blir premiärminister svarar han nej.

Men detta innebär ju inte Netanyahu för all framtid motsätter sig en palestinsk stat. Han uttalar sig om nuläget och den nära framtiden. Och rimligen har han rätt.

Charles Krauthammer uttrycker det bättre än någon annan:

From Mali to Iraq, everything is in flux. Amid this mayhem, by what magic would the West Bank, riven by a bitter Fatah-Hamas rivalry, be an island of stability? What would give any Israeli-Palestinian peace agreement even a modicum of durability? …
Peace awaits three things. Eventual Palestinian acceptance of a Jewish state. A Palestinian leader willing to sign a deal based on that premise. A modicum of regional stability that allows Israel to risk the potentially fatal withdrawals such a deal would entail.

Så är det. Freden i Mellersta östern beror på större saker än hur Netanyahu uttrycker sig i en intervju.

Krauthammer får avsluta:

I understand the crushing disappointment of the Obama administration and its media poodles at the spectacular success of the foreign leader they loathe more than any other on the planet. The consequent seething and sputtering are understandable, if unseemly. Blaming Netanyahu for banishing peace, however, is mindless.

Läs även vad andra skriver om Netanyahu, tvåstatslösning, palestinsk stat.

Ingen har nog bättre sammanfattat vad vänstern står för än John Lennon i sången Imagine.

Imagine there’s no heaven
It’s easy if you try
No hell below us
Above us only sky
Imagine all the people
Living for today…

Imagine there’s no countries
It isn’t hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people
Living life in peace…

You may say I’m a dreamer
But I’m not the only one
I hope someday you’ll join us
And the world will be as one

Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
A brotherhood of man
Imagine all the people
Sharing all the world…

You may say I’m a dreamer
But I’m not the only one
I hope someday you’ll join us
And the world will live as one

Hur finns förstås massor att diskutera, mer än jag har ord för nu. Några saker bara. Problemet med drömmar uppstår när man agerar som om världen är som i drömmen. Exempelvis när man utgår från att män och kvinnor egentligen är likadana, att all verklig religion är fredlig eller att alla människor egentligen är goda. Men verkligheten formar sig inte efter våra drömmar. Den är som den är och vi gör bäst i att se den så.

Det var denna sång danskarna samlades kring efter attentatsförsöket mot Lars Vilks för ett par månader sedan. Det är ett närmast övertydligt exempel på otillräckligheten i västvärldens reaktion mot jihadismen. Vi är så djupt nersjunkna i drömmarnas värld att vi står kraftlösa och handfallna inför existensen av verklig ondska.

Läs även vad andra skriver om John Lennon, Imagine, vänstern, credo.