Skip to main content.


den 11 januari 2014


  Kate Bush i mitt hjärta

Häromdagen blev jag påmind om storheten hos Kate Bush, den engelska artisten.  Jag satt på bussen till jobbet och såg henne framföra Hounds of Love. Mitt hjärta började blöda. Resten av dagen ägnade jag sedan hänförd åt att lyssna på hennes skivor och se flera av hennes musikvideos. Väl hemma visade jag en av dem för flickorna och även de fascinerades av musiken och dansen. ”En gång till, pappa”, sa den yngsta dottern minst fem gånger och jag gjorde som hon ville. Så vi såg henne dansa till Running Up That Hill, om och om igen:

Just Running Up That Hill var mitt första möte med Kate Bush. Jag var kanske 18-19 år (en himla massa år sedan) och stod på Åhlens skivavdelning i Stockholm. Av en händelse började jag lyssna på hennes nyutgivna skiva och dess första låt. Där stod jag sedan utan att vilja gå därifrån. Nu har jag den på CD och den förblir en av mina dyrgripar.

Senare köpte jag så gott som alla hennes skivor, först på LP och sedan på CD. Nu ska sägas att de är av skiftande kvalitet. The Dreaming har jag exempelvis aldrig orkat lyssnat igenom. Lionheart och Never For Ever är bra men lite ojämna. Men hennes första album The Kick Inside är fantastiskt, liksom även Hounds of Love och The Red Shoes. Här är en av de finaste sångerna från den senare skivan:

Tillsammans med Peter Gabriel sjunger hon även i den vackra, stilla och vemodiga Don’t Give Up:

Hon är en av Englands mest framgångsrika kvinnliga artister. Hennes röst är unik, hennes utstrålning likaså. Hon är mystisk, stark, feminin och helt egen. Hon visar inte mycket av sin kropp men är ändå väldigt sensuell. Sångerna är poetiska och aldrig banala. Så handlar exempelvis Running Up That Hill om hur fundamentalt svårt män och kvinnor har att förstå varandra.

Förhållandet mellan en artists eller skådespelares offentliga och privata personer är ofta komplicerat. Tumregeln är att inte fördjupa sig i artistens privatliv om man vill fortsätta att uppskatta dennes offentliga person. När det gäller Kate Bush är det lite annorlunda. Inte för att hon på något sett är densamma privat som offentligt. Nej, det speciella är att hon verkar vara väldigt vanlig som privatperson. Hon är nervös när hon håller tacktal, talar som vem som helst och lever tillbakadraget med sin man och barn. En journalist frågade henne om det var ett perfektionistiskt drag som gjorde att det var väldigt långa mellanrum mellan skivorna. Hon nekade och menade att hon ägnat sin familj tid istället. Skivorna producerade hon ganska fort. Samme journalist var också förbluffad över att den lyriska Kate Bush kryddade sitt språk med rätt många ”actually”. Han trodde att han skulle få möta en mystisk högburen drottning i ett avlägset slott men fick istället träffa en ganska vanlig fru och mor. En besvikelse, helt klart.

I mitt hjärta kommer dock Kate Bush alltid ha sin plats. Hennes sånger och publika person öppnar dolda rum i mitt inre. Och jag önskar att jag, som Peter Gabriel, bara kunde stå och hålla om henne.

Läs även vad andra skriver om .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.



Kommentera detta inlägg

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>