Skip to main content.

den 26 september 2012


  Om Fredrik Segerfeldt, biståndet och den kristna missionen

Jag gillar den liberale debattören Fredrik Segerfeldt. Han tar avstånd från den stora överförmyndarstaten som inskränker människors friheter. FN ser han som ett diktaturernas förbund. Han har försvarat fostrets rättigheter. Och han är negativ till utvecklingsbistånd eftersom det inte leder till någon påtaglig utveckling. Allt detta skriver jag under på. Men han har en svag punkt: allt som handlar om religion kallar han för hokus pokus. Jag skyller det på olyckligt inflytande från personer som Patrik Lindenfors och Christer Sturmark.

I ett inlägg på Metrobloggen från augusti angriper han Pingstmissionens arbete med hänvisning till deras värdegrund som, förstås, innehåller referenser till Gud, Jesus och människan som Guds avbild. Just denna idé, att människan är skapad till Guds avbild, utgör grunden för människovärdesprincipen och motiverar Pingstmissionen att hjälpa människor i nöd (som den också gjort för kyrkan sedan vår tideräknings början). Här finns också några rader om att ”ekonomiska resurser ska fördelas rättvist” i samhället. Just detta kan jag förstå om Fredrik Segerfeldt reagerar på eftersom det kan tolkas som en gudssanktionerad kommunistisk vision där staten distribuerar resurser enligt principen ”till var och en efter behov, från var och en efter förmåga”. Och måhända är även Pingstmissionen i viss mån infekterad av vänsteridéer om att använda staten som en kraft för det uppnå en jämn resursfördelning i samhället. Men de kan också mena att detta är något som människor av fri vilja ska sträva efter: att dela med sig av sina rikedomar till fattiga människor.

Han avslutar: ”Ska de verkligen ha tiotals miljoner per år i skattepengar? Undrar om tungotalskurser ingår i verksamheten?” Segerfeldt vet nog svaret på den sista frågan. Men om Pingstmissionen ska ha tiotals miljoner kan förstås diskuteras. För en sådan diskussion är deras bevekelsegrunder emellertid utan någon större betydelse. Det viktiga är: gör de att gott arbete och förvaltar de biståndspengarna väl relativt andra biståndsorgan? Att de sedan utför sitt arbete eftersom de ser det som en kristen plikt kan väl rimligen inte vara ett argument emot dem? Jag twittrade lite med Segerfeldt om detta och fick ett goddag yxskaft-svar. Men på sin blogg utvecklar han idag sin kritik. Under rubriken Hokus-pokuset är ett av biståndets största problem skriver han:

Huvudinvändningen är att biståndet ska bedömas efter sitt resultat, inte efter hur den motiveras. Det är sant. Det är något jag skrivit spaltljusår om. Och trots överväldigande belägg om bristen på resultat och om biståndets negativa konsekvenser har jag inte sett någon insikt eller någon självrannsakan.

Liksom Segerfeldt är jag övertygad om att den bästa fattigdomsbekämpningen utgörs av ekonomisk tillväxt, inte av hjälpinsatser. Att konstant ge människor det de behöver gör dessa människor beroende av gåvor. Så på detta plan tycker jag att Pingstmissionen och Diakonia med flera borde lyssna till herr Segerfeldt. Vilka är de bästa strategierna för att åstadkomma en välståndsutveckling i fattiga länder? Jag tror Segerfeldt skulle svara stabila institutioner samt ekonomisk frihet, inom och mellan länder och världsdelar. Mig veterligen saknas goda teologiska skäl för en annan uppfattning.

Samtidigt kan rimligen ingen förneka att det ändå finns gott om utrymme för konkret och nära hjälp för människor som kommit i kläm, både på hemmaplan och i de fattiga länderna. Den kristna missionen har historiskt sett, vad jag vet,  inte syftat till en konstant och storskalig omfördelning av resurser, särskilt inte resurser som kommer från indrivna skatter. I första hand har det handlat om att lära folk om Jesus vilket krävt läskunskaper och åtminstone lite mat i magen. Men det har också handlat om att hjälpa sjuka människor. Så grundläggande sjukvård och utbildning har varit de områden där kyrkan gjort stora insatser. Jag kan inte se att detta strider mot varken liberala principer eller en, som Segerfeldt skriver, ”grundläggande, vetenskapligt baserad syn på vad utveckling är”.

Surfa in på Acton Institute för resurser om frihetens betydelse för det goda samhället. Och PovertyCure för fattigdomsbekämpning som kombinerar liberala idéer med kristen solidaritet. Se även Lars Adaktusson: Dags att räta på ryggen.

Läs också vad andra skriver om , , , , .