Skip to main content.

den 15 januari 2012


  Annika Borg och det sekulära samhället

Annika Borg, som arbetar som präst, önskar tillsammans med ”humanisterna” ett sekulärt samhälle. Efter att ha fått kritik för detta kom hon häromdagen med ett klargörande. Hon vill förtydliga vad hon menar med ”samhälle” och skriver: ”Samhälle är ett ord som i allmän mening betyder just ‘det allmänna’.” Och vad betyder då ”sekulärt”? Annika Borg igen (citat från DN-artikel inleder):

”I ett sådant samhälle kompromissar man inte om mänskliga rättigheter till förmån för religiösa dogmer eller religiös lagstiftning. Religion är en del av samhället, men får inte styra till exempel lagstiftning, rättsskipning eller utbildningsväsende.”

Detta menar jag med sekulärt samhälle. Öppet och offentligt för alla att läsa. Jag menar således att det allmänna ska vara livsåskådningsneutralt. Religiösa dogmer ska exempelvis inte styra socialtjänstens eller polisens beslut, utan dessa ska fattas efter regler och riktlinjer som är livsåskådningsneutrala.

För att vara ett klargörande är detta inte särskilt klart. För det första är det oklart vad hon menar med ”det allmänna”. Menar hon, i enlighet med Nationalencyklopedin, att det allmänna syftar på den offentligt sektorn? Men samhället är ju större än så. Företag,  föreningar och kyrkor är också delar av samhället. Samtidigt skriver hon att ”religion är en del av samhället” och verkar då instämma i denna vidare definition. Men då är det ju orimligt att samtidigt mena att hela samhället ska sekulariseras.

Givet att vi accepterar hennes definition av samhället som den offentliga sektorn tycker jag ändå att hennes hållning är oacceptabel. För vem ska bedöma vad som är en ”religiös dogm”? Och finns det sådant som är ”livsåskådningsneutralt” och vem bedömer i sådana fall det? Två exempel:

1. Säg att ett parti vinner gehör för att återuppliva söndagsstängt. Vissa sympatiserar med idén av religiösa skäl medan andra bara längtar efter lite lugn dagen innan arbetsveckan börjar igen.

2. Ett nytt parti kommer in i riksdagen som kraftigt vill begränsa dagens aborträtt. Majoriteten av partiets sympatisörer är kristna och många hänvisar till Bibeln och talar om livets helgd. Partiledningen däremot motiverar inte sin hållning med vare sig bibelord eller religiösa begrepp utan talar om mänskliga rättigheter och vår grundläggande rätt till liv. ”Även fostret är en människa och som sådan måste det skyddas av lagen, ” menar de.

Ska dessa förslag inte få drivas igenom i riksdagen för att många av dess sympatisörer är kristna? Men detta är en absurd tanke! För detta skulle krävas en grundlagsförändring som på något sätt lyckades göra klart och tydligt vad som är en religiös idé och vad som inte är det. Ett omöjligt företag, helt uppenbart. Och mer än så: det skulle underminera mycket av dagens lagstiftning som hämtat sin näring från budord som ”Du skall icke dräpa” och ”Du skall icke stjäla”.

Eller är det så att dessa förslag inte borde drivas igenom för att förhindra sammanblandningen av religion och politik? Det skulle då handla om en slags tyst överenskommelse mellan partierna och andra aktörer. Men det vore ju både odemokratiskt och ineffektivt. Även religiösa människors röst måste ju få genomslag inom lagstiftningen. Och sådana överenskommelser skulle bara öka politikerföraktet och skapa utrymme för nya partier.

Eller är det kanske så att det inte på ett meningsfullt sätt går att skilja det som är allmänmänskligt från det som är religiöst? I många fall tror jag att det är så. Hur som helst går det inte att separera religion från politik. Och det borde inte heller vara något eftersträvansvärt för dem som tror på det goda med ett pluralistiskt samhälle. Människors uppfattningar måste få komma till uttryck inom politiken i en demokrati värd namnet. Det finns begränsningar men de handlar om att demokratiskt stiftade lagar inte får komma i konflikt med grundlagsskyddade rättigheter. Här har religion inget med saken att göra.

Annika Borg för också ett resonemang om att den sekulära staten sätter ramar för religionsfriheten. Hon skriver: ”vi slaktar inte obedövade djur, vi sätter inte Lars Vilks i fängelse, vi könsstympar inte småflickor, vi ger barn till Jehovas vittnen blod om läkare anser det nödvändigt trots att föräldrarna motsätter sig det, vi idkar inte månggifte eller tillåter giftermål mellan underåriga. Allt detta har man argumenterat för i religionsfriheten namn, staten sätter ramar.” Så är det just nu. Och det är bra att staten sätter dessa ramar. Men lagar kan förstås förändras. Exempelvis finns det redan krafter som verkar för månggifte av helt icke-religiösa skäl. Det går därför inte att avvisa eventuella lagförslag med hänvisning till deras religiösa kopplingar. Nej, att kategorisera politiska förslag som ”religiösa” duger inte som argument mot dessa förslag. Förslagens innehåll måste bemötas och kritiseras som vilka andra förslag som helst.

Att skilja religionen från politiken går alltså inte. Däremot är det en god ordning att staten är skiljd från kyrkan och andra religiösa samfund. Men det är en annan fråga.

Läs också: Politik och religion går ej att separera.

Läs även vad andra skriver om , , , , ,