Skip to main content.

den 15 januari 2012


  Annika Borg och det sekulära samhället

Annika Borg, som arbetar som präst, önskar tillsammans med ”humanisterna” ett sekulärt samhälle. Efter att ha fått kritik för detta kom hon häromdagen med ett klargörande. Hon vill förtydliga vad hon menar med ”samhälle” och skriver: ”Samhälle är ett ord som i allmän mening betyder just ’det allmänna’.” Och vad betyder då ”sekulärt”? Annika Borg igen (citat från DN-artikel inleder):

”I ett sådant samhälle kompromissar man inte om mänskliga rättigheter till förmån för religiösa dogmer eller religiös lagstiftning. Religion är en del av samhället, men får inte styra till exempel lagstiftning, rättsskipning eller utbildningsväsende.”

Detta menar jag med sekulärt samhälle. Öppet och offentligt för alla att läsa. Jag menar således att det allmänna ska vara livsåskådningsneutralt. Religiösa dogmer ska exempelvis inte styra socialtjänstens eller polisens beslut, utan dessa ska fattas efter regler och riktlinjer som är livsåskådningsneutrala.

För att vara ett klargörande är detta inte särskilt klart. För det första är det oklart vad hon menar med ”det allmänna”. Menar hon, i enlighet med Nationalencyklopedin, att det allmänna syftar på den offentligt sektorn? Men samhället är ju större än så. Företag,  föreningar och kyrkor är också delar av samhället. Samtidigt skriver hon att ”religion är en del av samhället” och verkar då instämma i denna vidare definition. Men då är det ju orimligt att samtidigt mena att hela samhället ska sekulariseras.

Givet att vi accepterar hennes definition av samhället som den offentliga sektorn tycker jag ändå att hennes hållning är oacceptabel. För vem ska bedöma vad som är en ”religiös dogm”? Och finns det sådant som är ”livsåskådningsneutralt” och vem bedömer i sådana fall det? Två exempel:

1. Säg att ett parti vinner gehör för att återuppliva söndagsstängt. Vissa sympatiserar med idén av religiösa skäl medan andra bara längtar efter lite lugn dagen innan arbetsveckan börjar igen.

2. Ett nytt parti kommer in i riksdagen som kraftigt vill begränsa dagens aborträtt. Majoriteten av partiets sympatisörer är kristna och många hänvisar till Bibeln och talar om livets helgd. Partiledningen däremot motiverar inte sin hållning med vare sig bibelord eller religiösa begrepp utan talar om mänskliga rättigheter och vår grundläggande rätt till liv. ”Även fostret är en människa och som sådan måste det skyddas av lagen, ” menar de.

Ska dessa förslag inte få drivas igenom i riksdagen för att många av dess sympatisörer är kristna? Men detta är en absurd tanke! För detta skulle krävas en grundlagsförändring som på något sätt lyckades göra klart och tydligt vad som är en religiös idé och vad som inte är det. Ett omöjligt företag, helt uppenbart. Och mer än så: det skulle underminera mycket av dagens lagstiftning som hämtat sin näring från budord som ”Du skall icke dräpa” och ”Du skall icke stjäla”.

Eller är det så att dessa förslag inte borde drivas igenom för att förhindra sammanblandningen av religion och politik? Det skulle då handla om en slags tyst överenskommelse mellan partierna och andra aktörer. Men det vore ju både odemokratiskt och ineffektivt. Även religiösa människors röst måste ju få genomslag inom lagstiftningen. Och sådana överenskommelser skulle bara öka politikerföraktet och skapa utrymme för nya partier.

Eller är det kanske så att det inte på ett meningsfullt sätt går att skilja det som är allmänmänskligt från det som är religiöst? I många fall tror jag att det är så. Hur som helst går det inte att separera religion från politik. Och det borde inte heller vara något eftersträvansvärt för dem som tror på det goda med ett pluralistiskt samhälle. Människors uppfattningar måste få komma till uttryck inom politiken i en demokrati värd namnet. Det finns begränsningar men de handlar om att demokratiskt stiftade lagar inte får komma i konflikt med grundlagsskyddade rättigheter. Här har religion inget med saken att göra.

Annika Borg för också ett resonemang om att den sekulära staten sätter ramar för religionsfriheten. Hon skriver: ”vi slaktar inte obedövade djur, vi sätter inte Lars Vilks i fängelse, vi könsstympar inte småflickor, vi ger barn till Jehovas vittnen blod om läkare anser det nödvändigt trots att föräldrarna motsätter sig det, vi idkar inte månggifte eller tillåter giftermål mellan underåriga. Allt detta har man argumenterat för i religionsfriheten namn, staten sätter ramar.” Så är det just nu. Och det är bra att staten sätter dessa ramar. Men lagar kan förstås förändras. Exempelvis finns det redan krafter som verkar för månggifte av helt icke-religiösa skäl. Det går därför inte att avvisa eventuella lagförslag med hänvisning till deras religiösa kopplingar. Nej, att kategorisera politiska förslag som ”religiösa” duger inte som argument mot dessa förslag. Förslagens innehåll måste bemötas och kritiseras som vilka andra förslag som helst.

Att skilja religionen från politiken går alltså inte. Däremot är det en god ordning att staten är skiljd från kyrkan och andra religiösa samfund. Men det är en annan fråga.

Läs också: Politik och religion går ej att separera.

Läs även vad andra skriver om , , , , ,

den 7 januari 2012


  Dagens betraktelser

Peggy Noonan skriver i Wall Street Journal om Steve Jobs sista ord:

Oh wow! Oh wow! Oh wow!

Mycket kan läsas in i dessa ord, förstås. Men det är svårt att förstå dessa som att Jobs mötte tomheten när han dog.

En fysiker, författare och lärare vid MIT skriver en artikel i Harper’s Magazine om hur vetenskapen brottas med frågan om universums finjustering. Rubriken är väl vald: The accidental universe: Science’s crisis of faith. Dess slutkläm säger det mesta:

Not only must we accept that basic properties of our universe are accidental and uncalculable. In addition, we must believe in the existence of many other universes. But we have no conceivable way of observing these other universes and cannot prove their existence. Thus, to explain what we see in the world and in our mental deductions, we must believe in what we cannot prove.

Tydligen föredrar många vetenskapsmän att tro på förekomsten av multipla universum framför att tro på att vårt universum har en Skapare.  Artikelförfattaren hoppar snabbt över förklaringen till detta: ”Intelligent design, however, is an answer to fine-tuning that does not appeal to most scientists. The multiverse offers another explanation.” Han går aldrig in på varför teorin om multipla universum är att föredra ur en vetenskaplig synvinkel utan avfärdar teorin om en kosmisk finjusterare som ”oattraktiv”. Måhända beror det på att den senare teorin är ”oattraktiv” på ett annat plan är det vetenskapliga? Eller med andra ord: att vetenskapsmännen flyr från allt som luktar Gud? Reaktionen var likartad innan big bang-teorin slog igenom. De flesta vetenskapsmännen ansåg även denna teori ”oattraktiv” och föredrog idén om universums evighet. Även i detta fall var den ”oattraktiva” teorin ett argument för Guds existens. Se för övrigt William Lane Craig kommentera teorin om multipla universum.

Jag har också läst om den nya religionen ”kopimismen” som tydligen blivit erkänd av staten:

Nätpiraternas egen religion, kopimismen, har blivit officiellt erkänd som religion i Sverige. ”Kopiera och sprid är en av våra viktigaste trossatser”, säger kopimismens överstepräst Isak Gerson.
Kopimismen har nu fått ett formellt godkännande och blivit erkänd som religion i Sverige efter beslut i kammarkollegiet.

Min fråga blir: varför behöver religioner erkännas av staten? Har det månne med statsbidrag att göra? Ännu ett argument mot statsbidrag till religiösa samfund i sådana fall. Helt uppenbart är ju detta ingen religion utan en ploj. Men så länge staten blandar sig i religionsutövningen och sätter upp definitioner för vad som ska klassas som religion kommer dessa företeelser att förekomma.

Craig Carter skriver ett inlägg med rubriken Rick Santorum is Civilized and So He Must be Destroyed:

The Santorum’s baby, Gabriel, was born prematurely at an age when many babies are murdered. And so for them to show respect, tenderness and love toward such a child throws into stark relief the heartless cruelty of abortion, which is the sacrament of the religion of the Left – the ritual in which they worship the autonomy of the individual self and the primacy of the will to power. All the Santorums did was act in a normal, civilized manner toward their baby and that was enough to enrage the barbarians who celebrate killing as ”necessary” and ”their right.”

Eller på svenska: I en tid där ofödda barn dödas på löpande band hånas Rick Santorum för att han lät sina barn sörja deras dödfödde bror. Vi lever verkligen i barbarernas tid.

Läs även vad andra skriver om , , , , ,

den 2 januari 2012


  Om profetior och önsketänkande

Den 30/12 meddelade pastor Stefan Swärd att han skulle dela med sig av ett profetiskt ord han nyligen fått på en gudstjänst, vilket han också gjorde två dagar senare (idag alltså). Med en viss förväntan läste jag hans inlägg idag. Det måste vara något stort, annorlunda och trovärdigt eftersom han offentliggör det profetiska ordet och även förvarnar om sitt offentliggörande. Så tänkte jag. Men besviken blev jag. För profetian handlar om… skörd och kanske bara möjlig skörd. Med Swärds ord:

Det jag såg och upplevde är att 2012 är ett år av skörd, eller i varje fall möjlighet till skörd. Jesus talar ju om skörden på flera ställen i evangelierna. Han åsyftar då att människor kommer till tro och lär känna Gud. Jesus talade om att det behövs arbetare till skörden.

Här finns inget specifikt som skulle göra detta budskap om skörd annorlunda och trovärdigt. För hur många gånger har vi inte hört ”profetior” om skörd utan att något anmärkningsvärt händer? Det händer på varje kristen karismatisk konferens. Och detta handlar dessutom bara om ”möjlighet till skörd”! Jag menar, när finns inte den möjligheten?!

Det alla dessa profetior har gemensamt, förutom att det handlar om skörd, är att de saknar all precision. Profetiorna innehåller inga detaljer om var, när eller hur. De innehåller bara detta väldigt allmänna och vaga budskap. Det är lätt att tro att dessa så kallade profetiska ord enbart kommer av önsketänkande. Och jag tycker att de alla borde gallras bort innan de når offentligheten.

En profetias trovärdighet står i direkt relation till dess precision och originalitet. Tyvärr innehåller Stefans Swärds profetiska ord varken det ena eller det andra och borde därför aldrig ha publicerats.

Läs även vad andra skriver om , , .