Håkan Arenius kommentar kort USA:s tillbakadragande från Irak i en ledarartikel i Dagen idag. I tre korta stycken hinner han säga att Irakkriget var ett huvudlöst svar på terrorattackerna den 11/9, att Irak med svärdets hjälp skulle bli en mönsterdemokrati i Mellanöstern och att kriget var dåraktigt. Utan tvekan tillhör artikeln opinionsavdelningen men även där borde det rimligen finnas krav på saklighet. Att bara tycka, som Håkan Arenius gör här och så ofta när det gäller USA, är dålig journalistik eftersom sådana inlägg enbart blir självbiografiska. Så vi förstår att Håkan Arenius inte gillar George Bush men på vilket sätt har det ett allmänintresse?
Låt mig kort bemöta de påståenden om Håkan Arenius gör. För det första var inte Irakkriget en reaktion på terrorattackerna den 11/9. Kriget i Afghanistan var det. Kriget mot Irak berodde på landets långa vägran att samarbeta med omvärlden i syfte att visa att landet inte längre hade eller tillverkade massförstörelsevapen. Efter den 11/9 blev det akut att ta itu med det hot som Iraks eventuella massförstörelsevapen utgjorde och den långdragna kampen i FN var tvungen att få ett slut.
För det andra användes ”svärdet” inte för att tvångsdemokratisera Irak. Vapenmakten användes för att eliminera de personer, främst Saddam Hussein, som alltför länge blockerat en demokratisk utveckling av landet. Först när diktatorn var borta och först när USA med det irakiska folkets hjälp fick bukt med terrorvågen fanns det förutsättningar för en demokratisk process att inledas. Och detta är ju militärens roll även i våra samhällen; att skydda oss så att vi kan organisera våra liv bäst vi vill.
När Håkan Arenius kallar Irakkriget för ”huvudlöst” och ”dåraktigt” borde han rimligen mena att allt hade varit mycket bättre om Saddam Hussein hade lämnats vid makten. Men det är att bortse från väldigt mycket: att Saddam mördade och lemlästa människor i högre antal än de som dog eller skadades av kriget, att de ekonomiska sanktionerna mot Irak ledde till stor misär och mångas död och att Irak antagligen hade hunnit före Iran med att skaffa kärnvapen. Det finns också något väldigt världsfrånvänt med Arenius kritik av kriget. För vad var egentligen det realistiska alternativet till att invadera Irak? Detta har ingen av krigets kritiker någonsin levererat. Och därför går det inte att ta dem på allvar. Allra minst Håkan Arenius.
Andra skriver om: Irakkriget, Håkan Arenius, Dagen, Saddam Hussein, demokratisering, elfte september
Sparat under krig, USA - pelle @ 22:23 - kommentarsflöde - 
skriv ut
Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.
5 kommentarer till “Håkan Arenius tycker till om Irakkriget”
-
HH säger:
Med en dåres envishet fortsätter jag hävda att en invasion av ett självständigt land måste vara sanktionerad av världssamfundet. Vem som helst ska inte kunna ingripa var som helst bara för att man anser att ledningen bör avsättas. Det ger ett farligt prejudikat, enligt min mening.
Samtidigt kan jag ha en viss förståelse för att Iraks regim inte var vilken diktatur som helst, utan ett hot mot både omvärlden och sin egen befolkning. Detta förändrar dock inte min principiella inställning.
-
pelle säger:
Ja, det är något dåraktigt med din envishet 🙂 För inte kan du väl mena att ”världssamfundet”, alltså FN, skulle vara moraliskt felfri i sitt agerande och sina bedömningar. I FN:s säkerhetsråd sitter världens största diktatur, Kina, med vetorätt. Alla övriga länder där styrs även de av egna intressen. Därför har det gång efter annan uppkommit situationer där FN förblir passivt trots att stora orätter begås. Förutom på Irak tänker jag på kriget på Balkan där NATO, utan sanktion från FN, inledde krig mot Serbien.
I denna syndfulla värld finns det ingen ordning som garanterar rättfärdighet. Det bästa vi kan hoppas på är istället att människor med god vilja då och då sluter sig samman för att göra det rätta. Dessa människors handlingar och motiv kan bedömas moraliskt helt oberoende av en eventuell FN-sanktion.
Det innebär inte att jag förkastar FN:s betydelse. På ett praktiskt plan hade en FN-sanktion av Irak-invasionen varit viktig eftersom invasionen då hade varit svårare att klandra och att kriget hade kunnat få en större uppslutning. Men läget var som det var. Många länder var inte beredda att ge sig på Saddam, trots alla hans oförrätter och trots att samma länder tidigare utfäst sig vid att ett fortsatt trilskande från Iraks sida skulle få ”allvarliga konsekvenser”. Att för USA och Storbritannien att vika sig i detta läget hade varit att ge efter för antiamerikanska och pacifistiska stämningar. Att Irakkriget inleddes utan en direkt FN-sanktion var inte USA:s eller Storbritanniens fel. Skulden för detta tillhör de övriga länderna i säkerhetsrådet. De svek sina tidigare utfästelser. De svek också Iraks folk. Och de valde att blunda för hotet om en kärnvapenbestyckad Saddam.
Så jag tackar Gud för modet och den moraliska visheten hos George W Bush och Tony Blair.
-
HH säger:
Din smilgubbe gläder mig. Utan den hade din debattretorik sjunkit lite väl lågt i mina ögon. För mig betyder uttrycket ”en dåres envishet” att man är lika envis som en dåre, inte att envisheten i sig är dåraktig. Jag vet inte om du har en annan tolkning.
Självfallet är FN inte moraliskt felfritt. Jag är fullt medveten om svårigheten i att få igenom beslut om kraftfulla åtgärder när det finns länder som aktivt motarbetar det. Men trots detta står jag fast vid min princip. Ett enskilt land eller ett fåtal länder bör inte ha ett generellt tolkningsföreträde när det gäller att avgöra om ett annat land ska invaderas och ledningen avsättas. Det öppnar för ett farligt godtycke.
Detta sagt förstår jag ändå ditt resonemang. Visst kan vi anse att invasionen av Irak var moraliskt riktig och att detta är tillräcklig grund att invadera. Men var ska vi då dra gränsen? Varför invaderar vi i så fall inte andra länder där regimerna förtrycker sin egen befolkning? Det finns ganska många exempel runt om i världen. Vår moral säger oss väl att även de förtryckta medborgarna i dessa diktaturer har rätt till frihet och demokrati? De kanske saknar massförstörelsevapen, de kanske inte bedöms vara ett hot mot oss i västvärlden. Men mig veterligen har ingen hittat några massförstörelsevapen i Irak heller, trots att detta angavs som skäl till invasionen.
Kanske finns det en gradskillnad i förtryck. Kanske var Iraks regim brutalare än någon annan i världen, det har du möjligen en bättre uppfattning om än jag. Och i vissa lägen kan det kanske vara rätt, gott och riktigt att ha en världspolis. Men faktum kvarstår – risken för godtycke är uppenbar. Vad händer t ex om världspolisen börjar styras mer av egna intressen än av en högre moral? Tanken är fullt realistisk, eftersom varje lands ledare i första hand är ansvariga inför sitt eget folk.
Jag är en trogen läsare av din blogg, och håller med dig i nästan allt du skriver. Men just i denna fråga kan jag ibland sakna en viss problematisering i dina inlägg.
-
pelle säger:
När du skriver ”tolkningsföreträde” känns det fortfarande som du strävar efter någon slags juridisk ordning som skulle garantera att länder inte invaderar varandra ”godtyckligt.” Och det är klart att jag inte menar att USA skulle ha något ”generellt tolkningsföreträde” i en sådan ordning (läs FN). Men jag vill föra frågan till det moraliska planet, bort från juridiken. Moralen är ju ändå primär, juridiken sekundär. Så särskilt i internationella sammanhang där den så kallade folkrätten inte är särskilt förpliktigande för världens stater.
Så den första frågan bedömare av ett krig borde ställa sig är: är kriget rättfärdigt? Här menar jag att en FN-sanktion varken gör från eller till. Om kriget är rättfärdigt finns det ett antal mer praktiska frågor som en god statsman borde ta ställning till. Typ: kan vi vinna kriget? Och i denna fråga finns underfrågor som bland annat handlar om omvärldens reaktioner, vilket stöd som man kan få från andra länder osv. Det är här en FN-sanktion blir betydelsefull. Men den blir inte moraliskt nödvändig, enbart ”bra att ha” så att säga.
Du talar om risken för ett ”farligt godtycke” om vi erkänner att USA gjorde rätt. Och det är något som får vägas in i kalkylen. Men det är svårt att sia om detta. Återigen är vi tillbaka vid frågan om vad som är primärt och vad som är sekundärt i bedömningen. I fallet Irak fanns alla skäl att misstänka att Saddam utvecklade massförstörelsevapen som han utan vidare sedan hade kunnat lämna över till terrorister. Detta gjorde att det var väldigt viktigt att stoppa Saddam. Och då blir eventuella risker för att det uppstår ett ”farligt godtycke” av mindre vikt. Sedan är ju ändå Irak unikt eftersom landet hade stått i fokus för FN, USA andra länder under en väldigt lång tid.
Du frågar varför inte ”vi” (men du kanske menar USA) invaderar andra länder som förtrycker sin befolkning. Det beror ju på kapacitet. Krig tar enorma resurser och USA:s vapenmakt, som är världens största, klarar knappt att föra krig på två ställen samtidigt. Det beror också på bedömningar om kriget är möjligt att vinna. I och med att Nordkorea har kärnvapen blir de mycket svårare att föra krig mot. Men framförallt måste vi inse att det inte existerar en världspolis som har kraft och mandat att ta sin an alla världens brottslingar. Därför borde vi ändå vara glada över att någon enstaka brottsling då och då hamnar bakom lås och bom.
Iraks regim behöver därför inte heller vara den mest brutala i världen för att rättfärdiga ett militärt ingripande. Det räcker att den är brutal. Sedan är det en mängd andra omständigheter som gör att det är just Irak som invaderas (kriget möjligt att vinna, hyfsad legitimitet, allvarligt hot mot omgivningen).
Slutligen finns det självklart inget som garanterar att USA fortsätter att vara en god kraft i världen. Det finns inga garantier i livet. Men så länge USA faktiskt är en i huvudsak god makt borde vi välkomna deras ingripanden runt om världen. Utan ett starkt USA hade världen varit i ett klart värre skick.
Nog med problematisering?
Ps. Om du går tillbaka till tiden för invasionen kommer du se utförliga resonemang om bland annat vilket auktoritet folkrätten har.
-
HH säger:
Nog med problematisering. Och nog med debatt för den här gången.
Utifrån ett strikt moraliskt perspektiv kan jag förstå att man kan komma till din slutsats. Men inte ens då är det någon självklarhet.
Kommentera detta inlägg
Med en dåres envishet fortsätter jag hävda att en invasion av ett självständigt land måste vara sanktionerad av världssamfundet. Vem som helst ska inte kunna ingripa var som helst bara för att man anser att ledningen bör avsättas. Det ger ett farligt prejudikat, enligt min mening.
Samtidigt kan jag ha en viss förståelse för att Iraks regim inte var vilken diktatur som helst, utan ett hot mot både omvärlden och sin egen befolkning. Detta förändrar dock inte min principiella inställning.
Ja, det är något dåraktigt med din envishet 🙂 För inte kan du väl mena att ”världssamfundet”, alltså FN, skulle vara moraliskt felfri i sitt agerande och sina bedömningar. I FN:s säkerhetsråd sitter världens största diktatur, Kina, med vetorätt. Alla övriga länder där styrs även de av egna intressen. Därför har det gång efter annan uppkommit situationer där FN förblir passivt trots att stora orätter begås. Förutom på Irak tänker jag på kriget på Balkan där NATO, utan sanktion från FN, inledde krig mot Serbien.
I denna syndfulla värld finns det ingen ordning som garanterar rättfärdighet. Det bästa vi kan hoppas på är istället att människor med god vilja då och då sluter sig samman för att göra det rätta. Dessa människors handlingar och motiv kan bedömas moraliskt helt oberoende av en eventuell FN-sanktion.
Det innebär inte att jag förkastar FN:s betydelse. På ett praktiskt plan hade en FN-sanktion av Irak-invasionen varit viktig eftersom invasionen då hade varit svårare att klandra och att kriget hade kunnat få en större uppslutning. Men läget var som det var. Många länder var inte beredda att ge sig på Saddam, trots alla hans oförrätter och trots att samma länder tidigare utfäst sig vid att ett fortsatt trilskande från Iraks sida skulle få ”allvarliga konsekvenser”. Att för USA och Storbritannien att vika sig i detta läget hade varit att ge efter för antiamerikanska och pacifistiska stämningar. Att Irakkriget inleddes utan en direkt FN-sanktion var inte USA:s eller Storbritanniens fel. Skulden för detta tillhör de övriga länderna i säkerhetsrådet. De svek sina tidigare utfästelser. De svek också Iraks folk. Och de valde att blunda för hotet om en kärnvapenbestyckad Saddam.
Så jag tackar Gud för modet och den moraliska visheten hos George W Bush och Tony Blair.
Din smilgubbe gläder mig. Utan den hade din debattretorik sjunkit lite väl lågt i mina ögon. För mig betyder uttrycket ”en dåres envishet” att man är lika envis som en dåre, inte att envisheten i sig är dåraktig. Jag vet inte om du har en annan tolkning.
Självfallet är FN inte moraliskt felfritt. Jag är fullt medveten om svårigheten i att få igenom beslut om kraftfulla åtgärder när det finns länder som aktivt motarbetar det. Men trots detta står jag fast vid min princip. Ett enskilt land eller ett fåtal länder bör inte ha ett generellt tolkningsföreträde när det gäller att avgöra om ett annat land ska invaderas och ledningen avsättas. Det öppnar för ett farligt godtycke.
Detta sagt förstår jag ändå ditt resonemang. Visst kan vi anse att invasionen av Irak var moraliskt riktig och att detta är tillräcklig grund att invadera. Men var ska vi då dra gränsen? Varför invaderar vi i så fall inte andra länder där regimerna förtrycker sin egen befolkning? Det finns ganska många exempel runt om i världen. Vår moral säger oss väl att även de förtryckta medborgarna i dessa diktaturer har rätt till frihet och demokrati? De kanske saknar massförstörelsevapen, de kanske inte bedöms vara ett hot mot oss i västvärlden. Men mig veterligen har ingen hittat några massförstörelsevapen i Irak heller, trots att detta angavs som skäl till invasionen.
Kanske finns det en gradskillnad i förtryck. Kanske var Iraks regim brutalare än någon annan i världen, det har du möjligen en bättre uppfattning om än jag. Och i vissa lägen kan det kanske vara rätt, gott och riktigt att ha en världspolis. Men faktum kvarstår – risken för godtycke är uppenbar. Vad händer t ex om världspolisen börjar styras mer av egna intressen än av en högre moral? Tanken är fullt realistisk, eftersom varje lands ledare i första hand är ansvariga inför sitt eget folk.
Jag är en trogen läsare av din blogg, och håller med dig i nästan allt du skriver. Men just i denna fråga kan jag ibland sakna en viss problematisering i dina inlägg.
När du skriver ”tolkningsföreträde” känns det fortfarande som du strävar efter någon slags juridisk ordning som skulle garantera att länder inte invaderar varandra ”godtyckligt.” Och det är klart att jag inte menar att USA skulle ha något ”generellt tolkningsföreträde” i en sådan ordning (läs FN). Men jag vill föra frågan till det moraliska planet, bort från juridiken. Moralen är ju ändå primär, juridiken sekundär. Så särskilt i internationella sammanhang där den så kallade folkrätten inte är särskilt förpliktigande för världens stater.
Så den första frågan bedömare av ett krig borde ställa sig är: är kriget rättfärdigt? Här menar jag att en FN-sanktion varken gör från eller till. Om kriget är rättfärdigt finns det ett antal mer praktiska frågor som en god statsman borde ta ställning till. Typ: kan vi vinna kriget? Och i denna fråga finns underfrågor som bland annat handlar om omvärldens reaktioner, vilket stöd som man kan få från andra länder osv. Det är här en FN-sanktion blir betydelsefull. Men den blir inte moraliskt nödvändig, enbart ”bra att ha” så att säga.
Du talar om risken för ett ”farligt godtycke” om vi erkänner att USA gjorde rätt. Och det är något som får vägas in i kalkylen. Men det är svårt att sia om detta. Återigen är vi tillbaka vid frågan om vad som är primärt och vad som är sekundärt i bedömningen. I fallet Irak fanns alla skäl att misstänka att Saddam utvecklade massförstörelsevapen som han utan vidare sedan hade kunnat lämna över till terrorister. Detta gjorde att det var väldigt viktigt att stoppa Saddam. Och då blir eventuella risker för att det uppstår ett ”farligt godtycke” av mindre vikt. Sedan är ju ändå Irak unikt eftersom landet hade stått i fokus för FN, USA andra länder under en väldigt lång tid.
Du frågar varför inte ”vi” (men du kanske menar USA) invaderar andra länder som förtrycker sin befolkning. Det beror ju på kapacitet. Krig tar enorma resurser och USA:s vapenmakt, som är världens största, klarar knappt att föra krig på två ställen samtidigt. Det beror också på bedömningar om kriget är möjligt att vinna. I och med att Nordkorea har kärnvapen blir de mycket svårare att föra krig mot. Men framförallt måste vi inse att det inte existerar en världspolis som har kraft och mandat att ta sin an alla världens brottslingar. Därför borde vi ändå vara glada över att någon enstaka brottsling då och då hamnar bakom lås och bom.
Iraks regim behöver därför inte heller vara den mest brutala i världen för att rättfärdiga ett militärt ingripande. Det räcker att den är brutal. Sedan är det en mängd andra omständigheter som gör att det är just Irak som invaderas (kriget möjligt att vinna, hyfsad legitimitet, allvarligt hot mot omgivningen).
Slutligen finns det självklart inget som garanterar att USA fortsätter att vara en god kraft i världen. Det finns inga garantier i livet. Men så länge USA faktiskt är en i huvudsak god makt borde vi välkomna deras ingripanden runt om världen. Utan ett starkt USA hade världen varit i ett klart värre skick.
Nog med problematisering?
Ps. Om du går tillbaka till tiden för invasionen kommer du se utförliga resonemang om bland annat vilket auktoritet folkrätten har.
Nog med problematisering. Och nog med debatt för den här gången.
Utifrån ett strikt moraliskt perspektiv kan jag förstå att man kan komma till din slutsats. Men inte ens då är det någon självklarhet.