Skip to main content.


den 9 mars 2010


  Straff mer än kriminalvård

Dagens ledare i Svenska Dagbladet förtjänar att läsas i sin helhet. Sällan har en artikel gjort mig gladare. Under rubriken Att bestraffa brott handlar om rätt och fel reagerar redaktionen på en Brännpunktsartikel från i söndags som handlar om att hårdare tag inom kriminalpolitiken enbart är ett spel för gallerierna. Ledarredaktionen svarar:

Men även om Sarnecki/Fries skulle ha rätt och våldsbrotten ”bara” ligga kvar på rekordhög nivå, blir orden om att straff saknar positiv effekt direkt stötande i all sin moraliska tondövhet.
    De tänker bara på gärningsmännen och tycks inte för ett ögonblick förstå att bestraffning har fler syften än dessas välbefinnande. Bestraffning är också samhällets och statens signal till förövaren om att han har betett sig på ett oacceptabelt sätt mot sina medmänniskor och måste betala ett pris för detta.
    Straff ger besked om att vi lever i ett samhälle som gör skillnad på rätt och fel.
    Straffet har också till syfte att ge upprättelse åt offren. Genom att straffa visar rättsstaten att man står på den svages och drabbades sida och känner respekt för hans lidande. Grova brott bör leda till stränga straff inte bara för att det skyddar samhället mot brottslingar utan också därför att grova brott utgör särskilt stora kränkningar av enskilda.

Detta är verkligen uppfriskande att höra! Bestraffning har så reducerats till kriminalvård att det är svårt att få gehör för något annat än att fängelserna är till för brottslingarnas rehabilitering. Men som artikelförfattarna skriver handlar straff om så mycket mer. Det är en markering från samhället att brott inte tolereras. Utan denna markering skulle respekten för landets lagar snart rasa. Straffet är också att ställningstagande för brottsoffret. Straffet bekräftar på ett moraliskt plan att brottsoffret blivit utsatt för en allvarlig kränkning.

Men ytterst sätt menar jag att bestraffning handlar om att skipa rätt och att detta är ett självändamål. Goda handlingar skall belönas och onda bestraffas, oavsett vilka konsekvenser detta får och vem som tjänar på det. Det är helt enkelt gott i sig själv att samhället reagerar rättvist på våra handlingar.

Huvudregeln för ett rättssystem värt namnet är att straffet ska stå i proportion till brottet. Ju allvarligare brott, desto högre straff. Varken brottslingens eller brottsoffrets väl och ve borde stå i fokus. Sedan får rätt bestraffning (oftast) goda konsekvenser för båda dessa. Men bestraffningens legitimitet hänger inte på det.

Andra skriver om: , , ,

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.



3 kommentarer till “Straff mer än kriminalvård”

  1. stefan säger:

    Jag har inte läst artikeln i sin helhet men jag saknar i den här texten en av de viktigaste orsakerna till att brott ska bestraffas, nämligen inkapacitering, dvs att man sätter brottslingen på kåken för att vederbörande inte ska kunna orsaka allmänheten mer skada.

    Detta tillsammans med det som du nämner, att straffa för att avskräcka andra potentiella brottslingar från att begå samma brott, anser jag vara de två (bland flera) viktigaste orsakerna till att vi ska bestraffa brott.

    Med risk för att gå off topic och bli tjatig med mina liberala idéer här så tycker jag att det saknas en grundläggande debatt i vårt samhälle om vilka människor och grupper som rättsväsendet egentligen är till för och varför vi egentligen bestraffar brott.

    Är rättsväsendet huvudsakligen till för att 1) för att skydda medborgarna från att bli utsatta för brott utifrån, 2) att skydda statens intressen (exempelvis från skattefusk), eller är det 3), att skydda människorna från sig själva (förmynderi). Enligt min mening (som jag tror att de flesta skulle hålla med om) är den första punkten den klart viktigaste, den andra punkten god tvåa, medan den tredje punkten endast ska användas i undantagsfall.

    I praktiken gäller dock ofta inte denna ordning. Exempelvis kan du få i princip lika hårda straff om du fuskar med skatten (vilket man givetvis inte ska göra) som man kan få om man dödar en annan människa, vilket känns en aning snedvridet. Dessutom har den tredje punkten (förmynderi) fått alldeles för stort utrymme i Sverige, vilket tyvärr har gjort att kristna i politiken blivit väldigt illa ansedda bland liberaler som egentligen borde vara våra främsta allierade.

    Ett exempel som kan nämnas på det är det uppmärksammade fall som togs upp i bloggosfären för ett par år sedan då en sjuk kvinna som tog Cannabis för att minska smärtorna från sin sjukdom fick ett lika hårt (eller om det var hårdare straff) än en man som misshandlade en bebis så svårt att den nästan dog.

    En annan del av detta är det som Erixon brukar skriva om. Att människor som använder våld för att försvara sig från brott i vissa fall kan straffas lika hårt som den som begått brottet.

    Enligt min mening har vi fått en snedvriden straffskala i Sverige, som beror på att vi inte har lyckats föra en grundläggande debatt om varför vi har ett rättsväsende och hur olika typer av brott ska ställas i proportion till varandra.

    den 13 mars 2010 kl 16:28
  2. pelle säger:

    Du har rätt att det du kallar inkapacitering borde ha återfunnits bland skälen till att brottslingar bestraffas. En genant miss, får jag säga. Vilka kristna är det du tänker på som blivit illa ansedda av liberaler?

    den 13 mars 2010 kl 22:08
  3. stefan säger:

    Följer du bloggosfären (som jag tror är liberalernas starkaste plattform i Sverige) så märker du att kristna/konservativa ofta är nästan lika illa sedda som socialister. Ibland är det obefogat (som i den senaste debatten mellan Johan Norberg och Roland PM, eller när din favoritantagonist Christer Sturmark försöker anklaga kristna för både det ena och det andra), men ibland är det faktiskt befogat som när krav höjs på morallagar och förmynderi.

    Kristna har blivit bättre nu jämfört med tidigare på att tolerera andra människors livsval och vi är bättre på det i Sverige jämfört med många andra delar av världen, men kristendomen har en historia av att försöka tvinga på sina egna morallagar på resten av samhället och just därför kan vissa små symbolfrågor (som nästan alltid kommit att handla om attityden till tobak och alkohol) bli så viktiga för en del liberaler att de totalt avvisar tanken att stödja de kristna i politiken trots att de kan vara överens med dem i 99 procent av frågorna.

    Det första namn som dyker upp i mitt huvud är Ella Bohlin som var tänkt att företräda kd i Europaparlamentet. En av hennes viktigaste paradfrågor var att förbjuda snus. Det finns fler exempel på den här sortens förmynderi. Du kommer kanske ihåg hur Dick Erixon skrev om Göran Hägglund under sommaren.
    http://erixon.com/blogg/2009/07/goran-hagglunds-trovardighet-faller-till-dorrforsaljarens-niva/. Det är den sortens politiska förslag jag tänker på och de dyker upp med jämna mellanrum från kristet/konservativt håll.

    den 13 mars 2010 kl 23:43

Kommentera detta inlägg

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>