När jag åt lunch igår läste jag en kolumn i SvD som upprörde mig djupt. Det var inte bara budskapet, utan sättet på vilket det framfördes som fick mig att tro att jag här hade att göra med en slags människa som inte värdesätter ärlighet, som inte tror på rationalitet och som absolut inte tror på människans förmåga att välja det bästa för sig själv. Jag talar om Anna Laestadius Larsson, redaktionschef på Amelia. Hennes budskap i kolumnen är att det är dags att lagstifta om delad föräldraförsäkring. Så här skriver hon:

De rödgröna tassar nu lite försiktigt runt frågan, ett förslag är att knyta fyra månader till vardera föräldern. Det är minerad mark. Ett politiskt moment 22. Svenskarna vill ha mer jämställda förhållanden. Sju av tio tycker att föräldraledigheten ska delas lika. Men de vill bestämma själva. Och när de gör det kommer de nästan alltid av ekonomiska, praktiska och karriärmässiga skäl fram till att pappan ska vara hemma i ett par månader och mamman resten.
    Ska staten lägga sig i hur människor lever sina liv, dundrar kritikerna så fort en individualisering av föräldraförsäkringen kommer på tal.
    Svaret är: Det gör den redan. Frågorna vi borde ställa oss är: Vill jag med mina skattepengar vara med och subventionera den diskriminering som den nuvarande föräldraförsäkringen leder till? Ska pappor fortsätta att vara andrasorteringsföräldrar? Är det okej att kvinnor med eftergymnasial utbildning på minst tre år har en genomsnittlig månadslön på 29 100 kronor när män med samma utbildningsnivå tjänar 38 200 kronor? Eller ska vi göra något åt det?

Alltså: eftersom människor inte förmår leva som de egentligen vill måste staten lagstifta. Men visst är det så att våra faktiska livsval avslöjar våra värderingar. Att mamman är hemma mer än pappan med barnen innebär således att det är så de båda önskar det, givet alternativen. Vad de båda sedan säger till Sifo betyder inte så mycket. Våra handlingar, mer än våra ord, visar vad vi tror.

Men det är inte översittarmentaliteten som stör mig mest hos Anna Laestadius Larsson. Nej, det är hennes lättvindiga avfärdande av ytterligare statlig inblandning i människors privatliv. För på vilket sätt är ”det gör den redan” ett argument överhuvudtaget? Det är sant att staten redan är inblandad i hur, exempelvis, föräldrar planerar sin föräldraledighet. Pappan har sina månader som han inte kan överlåta till mamman. Och tar föräldrarna inte ut tillräckligt många dagar börjar snart den sjukdomsgrundande inkomsten att sjunka. Att det är på detta vis beror på att människor av Anna Laestadius Larssons kaliber bestämt att det ska vara så. Och det gör hon nu till ett argument för ytterligare statlig inblandning. Det är djupt ohederligt. Varje ytterligare intrång i människors privatliv borde förstås försvaras!

Sedan tycker Anna Laestadius Larsson att vi ska fråga oss om vi med våra skattepengar vill subventionera diskriminering. Även här saknar hon heder. För det första handlar det inte om diskriminering eftersom fördelningen av föräldraledigheten är föräldrarnas egna val. För det andra har jag inte rätten, bara för att jag betalar skatt, att detaljstyra andras liv. Vad är nästa steg? Att jag som skattebetalare ska kräva att socialbidragstagarna inte får handla chips för mina pengar? För jag vill ju inte vara med om att subventionera människors dåliga vanor.

Och vad är det för snack om att pappor är ”andrasorteringsföräldrar” bara för att de inte är hemma med barnen i samma omfattning som mammorna? Har Anna Laestadius Larsson inte hört talas om uttrycket försörjningsansvar? Det ingår ju i föräldraskapet att ta hand om sina barn även ekonomiskt. Men personer som Anna Laestadius Larsson verkar leva i en värld där pengar aldrig är ett problem och att det viktigaste därför blir fritiden som vi kan ägna åt våra barn.

Nej, detta var verkligen ruttet.

Andra skriver om: Anna Laestadius Larsson, kvoterad föräldraförsäkring, ohederlig argumentering

Du kan kommentera, eller