Skip to main content.

den 25 mars 2010


  Varför jag inte är hemma mer

Hemmapapporna är livsfarliga för barnen!

den 23 mars 2010


  Det går utför

Det går utför för mitt kära USA. I och med söndagens beslut om sjukförsäkringsreformen tar USA att rejält kliv mot ett mer västeuropeiskt samhälle, ett samhälle där medborgarna tar allt mindre ansvar för sig själva och istället förväntar sig att staten ska ta hand om dem. Så här lät det när Obama talade inför entusiastiska studenter:

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Kan man reagera med annat än vämjelse över detta? Det han säger är alltså: ”Ni får fortsätta att vara barn och leva på era föräldrar tills ni är 26 år. Ni slipper bli vuxna och ta eget ansvar.” Och budskapet uppskattades. Applåderna ville aldrig ta slut. Ja, ge oss mer! Låt andra människor betala för oss! Det är så skönt att slippa ansvara för sin egen försörjning! Hurra!

Så är det i Sverige idag. Vi applåderar den regering som gör att vi får det bättre materiellt. Vi ser inte att någon måste betala och att ansvaret för vår välfärd är vår egen. Vi vägrar inse att vi går samma väg som Grekland, Spanien och Portugal som levt skyhögt över sina tillgångar under lång tid och nu står på ruinens brant. Det generella välfärdssamhället är en historisk parentes. Eftersom det systematiskt för över resurser från produktiva sektorer till improduktiva utarmas samhället ekonomiskt. Och dess människor förslappas. Vi kommer att slå i backen väldigt hårt.

Detta väntar nu USA. Och inte nog med det. Eftersom USA:s ekonomi redan är väldigt ansträngd har den egentligen inte råd med denna ”reform”. Närmare 1000 miljarder dollar kommer reformen att kosta de närmaste 10 åren, enligt siffror från kongressens budgetkontor. Ser man på tidigare sjukförsäkringssatsningar, som Medicare, blev utfallet närmare 17 gånger mer än beräknat efter 30 år. Så vi talar om stora pengar. Och USA:s ekonomi är redan i klass med Greklands. Så det måste ske nedskärningar. I ett rättighetsorienterat välfärdssamhälle kommer dessa främst att drabba militären. Många jublar säkert över det. Men de är förblindade av sitt USA-hat.

Sanningen är ju att USA har varit garanten för fred och säkerhet i Europa allt sedan andra världskriget. Det är USA som står för trupperna i Afghanistan. Det är USA som håller Nordkorea tillbaka. Det är USA tillsammans med Israel som kan stoppa Iran. Det var USA som avsatte Saddam Hussein och därmed öppnade upp för den andra demokratin i Mellersta östern. Det är USA:s militär som är först framme vid katastrofer, nu senast i Haiti. Vad har egentligen länderna i Europa åstadkommit själva?

Ett svagt USA, ekonomiskt och militärt, kommer att påverka hela världen negativt. Så vi får hoppas på en snabb come-back för den amerikanska högern. Vindarna har vänt till deras fördel nu när sanningen om Obama har blivit tydlig.

Andra skriver om: , , , ,

den 12 mars 2010


  Vem förvränger egentligen islam?

S-kvinnan Nalin Pekgul är bekymrad över att muslimer återigen förknippas med terrorism. I en Brännpunktsartikel från igår skriver hon:

Jag blir bekymrad över sammanblandningen av terrorister och muslimer i allmänhet.
    Muslimska extremister tolkar islam på samma sätt som andra extremister i andra tider och på andra platser förvrängt andra ideologier och trosföreställningar. I detta har de stora likheter med till exempel Baader-Meinhof-ligan i 70-talets Tyskland. Skillnaden är att Baader-Meinhof aldrig sammanblandades med tyskar i allmänhet eller ens med tyskar med vänstersympatier.

Självklart är islamistiska terrorister och muslimer två distinkta grupper som inte ska sammanblandas. Men jämförelsen med Baader-Meinhof och andra västeuropeiska terrorgrupper är missvisande av flera anledningar. För det första var det endast en mindre grupp människor som var engagerade i terrorvågen i Europa på 70-talet. Islamismen, däremot, är en större rörelse som har gjort ett rejält avtryck bland muslimer.

För det andra är det så att även om endast en liten minoritet av muslimerna är konkret engagerade i rörelser som Hamas, Hizbollah och al-Qaida har dessa i många fall ett stort allmänt stöd. Usama bin Ladin är en hjälte för många. Efter terrorattacken mot World Trade Center dansade palestinier på gatorna på Västbanken.

För det tredje väntar vi alla på att muslimer i allmänhet ska ta avstånd från sina ”förvirrade” bröder. Var är demonstrationerna mot de islamistiska illdåden? Varför engagerar Muhammedteckningar men inte bin Ladin som i namn av sin gud ligger bakom dödandet av tusentals oskyldiga?

Slutligen måste man också fråga sig vilka som egentligen förvränger islam. Är det extremisterna, som Pekgul hävdar? Eller är det de sekulariserade och moderna muslimer som lever i väst?

Andra skriver om: , , , ,


  ”Kejsaren är naken!”

Tidskriften The Weekly Standard gör stor sak av den senaste tidens alla avslöjanden om felaktigheter från IPCC (FN:s klimatpanel).

I en längre artikel kan vi läsa:

It is increasingly clear that the leak of the internal emails and documents of the Climate Research Unit at the University of East Anglia in November has done for the climate change debate what the Pentagon Papers did for the Vietnam war debate 40 years ago””changed the narrative decisively. Additional revelations of unethical behavior, errors, and serial exaggeration in climate science are rolling out on an almost daily basis, and there is good reason to expect more.
    The U.N.’s Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC), hitherto the gold standard in climate science, is under fire for shoddy work and facing calls for a serious shakeup.

SvD:s Thomas Gür skrev för någon vecka sedan på samma tema:

Samtidigt har ledande klimatforskare som lämnat underlag till IPCC, som professor Philip Jones, sökt nyansera bilden av var forskningen står. I en intervju med skriftliga svar till BBC har Jones medgett att det inte har skett någon statistiskt signifikant global uppvärmning sedan 1995, att man inte kan utesluta att världen har varit varmare på medeltiden än idag och att han som vetenskapsman inte kan säga att ”debatten om klimatförändringarna är avslutad” (i betydelsen att det inte finns utrymme för tvivel).

Det är bara att hoppas att de tvivel som finns om IPCC:s pålitlighet så småningom även når våra makthavare.

Andra skriver om: , , ,


  Lisa Magnusson frustrerad över abortfrågan

Vore jag på sämre humör skulle jag kalla Aftonbladets Lisa Magnusson för något nedsättande. Kanske skulle jag kommentera hennes uppenbara ungdom. Kanske skulle jag också skriva något om att hon verkar lika, eller faktiskt lite mer, skärpt än hon ser ut. Och att hon demonstrerar effekten av en anställningspolicy som inte grundar sig på professionella meriter utan istället premierar gapighet och okritiskt tänkande.

Så där skulle jag kunna hålla på. Men det vore ju varken trevligt eller konstruktivt. Så låt mig istället sakligt gå igenom Lisa Magnussons senaste alster. Hon skriver att abort är en fråga som frustrerar henne. Det kan jag sympatisera med. Men det som frustrerar henne är att många verkar tycka att det är fel att använda aborter som preventivmedel. Någonstans där upphör mina sympatier för Lisa Magnusson. Om nu allt liv är heligt, frågar hon, varför ser man inte Ja till Livet demonstrera med plakat där det står att manlig masturbation är mord. Nej, som av en händelse, fortsätter Lisa Magnusson, börjar abortmotståndet först när en spermie ”simmar upp i en kvinna och möter hennes ägg.”

Här undrar jag om Lisa Magnusson överhuvudtaget har försökt att sätta sig in i hur hennes meningsmotståndare tänker. För det är ju inte så att den mänskliga utvecklingen börjar när en spermie eller ett ägg blir till. Mannen och kvinnan går liksom inte omkring och är havande med tusentals (för att inte säga miljontals) barn samtidigt. Nej, ett människoliv uppstår när ägget befruktas med en spermie. Då uppstår en ny och unik mänsklig individ. Allt detta är grundskolebiologi. Man kan även läsa om det på Ja till Livets och MRO:s hemsidor, om man nu skolkade från biologitimmarna.

Så det är inte ”som av en händelse” att abortmotståndet börjar vid befruktningen. Det är då som det mänskliga livet uppstår. Och det är detta liv som Ja till Livet, MRO och alla andra prolife-rörelser världen över värnar. Allt liv är verkligen inte heligt. Och man behöver inte tro på att något är heligt för att vara mot abort. Det räcker med att man tycker det är fel att döda små oskyldiga människor.

Sedan fortsätter Lisa Magnusson att skriva om en brittisk kvinna som efter 18 missfall äntligen föder en dotter. Borde inte hon fördömas av abortmotståndarna eftersom kvinnan spelat ett högt spel med 19 fosters liv varav 18 dog. Lisa är nyfiken, skriver hon, på att veta hur vi som är abortmotståndare tänker här. Ok, Lisa. Lyssnar du? Så här tänker i alla fall jag. Fallet är väldigt mycket mer moraliskt komplicerat än vad aborter är. För det första var det inte kvinnan som dödade de foster som hade börjat växa i hennes mage. Det var naturens gång. Om hon med någorlunda stor säkerhet kunde veta att ytterligare en graviditet skulle leda till missfall, ja då skulle hon kunna klandras. Adoption är verkligen ett alternativ som fler par borde överväga i ett tidigare skede, av väldigt många anledningar. Men kanske skulle hon inte kunna klandras ens då eftersom hon hela tiden ville liv. Abort är något väldigt annorlunda eftersom kvinnan inte vill liv utan död.

Lisa Magnusson menar att vi som värnar människolivet från dess begynnelse egentligen drivs av ett ”sexualmoraliserande förakt inför kvinnor som går och blir med barn fastän de inte har lust att bli mammor.” Det är starka, och lite märkliga, ord att ta till när våra motiv är så enkla att förstå. Vi tycker, helt enkelt, att det mänskliga livet har ett väldigt stort värde från start. En människa är alltid en människa, hur liten och beroende  den än är. Det kan väl inte vara så himla svårt att ta till sig, i varje fall om man är nyfiken.

Andra skriver om: , , , ,

den 10 mars 2010


  Stopp för skola i hemmet

Johan Norberg skriver positivt om hemskolning i dagens Metro. Detta apropå att regeringen vill stoppa möjligheten för föräldrar att låta undervisa sina barn hemma. Det finns många fördomar, menar han, och fortsätter:

Men fördomar ska inte avgöra vart vi skickar polisen. När jag har satt mig in i hemskolningens vardag och statistik har mina förutfattade meningar motbevisats. Hemskolade barn har betydligt bättre resultat och kunskaper än andra. Det är inte så överraskande…
    Mer överraskande är kanske att de som hemskolas är tryggare i sig själva, har lättare att ta kontakt med andra och blir aktivare medborgare. Hemskolning betyder inte att man sitter hemma. Ofta får barnen mer kontakt med omvärlden än de som sitter inpackade i ett klassrum mellan 8 och 15. Vardagen kan bestå av besök i andra miljöer, museer, möten med vuxna och både äldre och yngre barn. När vädret är bra går man ut.

Och vidare:

Ibland måste man skicka polisen till grannen. Det finns sekter och det finns föräldrar som misshandlar sina barn, fysiskt och psykiskt. Men det är skandalöst att en regering som talar om valfrihet vill skicka polisen på dem som älskar sina barn så mycket att de vill ge dem den bästa tänkbara starten i livet.

Exakt. Att det finns föräldrar som missbrukat denna möjlighet att ge sina barn den bästa starten i livet är inget skäl till att hemskolning inte ska få förekomma överhuvudtaget.

Se också Roland Poirier Martinssons kolumn i SvD på samma tema för någon dag sedan.

Andra skriver om: , ,

den 9 mars 2010


  Straff mer än kriminalvård

Dagens ledare i Svenska Dagbladet förtjänar att läsas i sin helhet. Sällan har en artikel gjort mig gladare. Under rubriken Att bestraffa brott handlar om rätt och fel reagerar redaktionen på en Brännpunktsartikel från i söndags som handlar om att hårdare tag inom kriminalpolitiken enbart är ett spel för gallerierna. Ledarredaktionen svarar:

Men även om Sarnecki/Fries skulle ha rätt och våldsbrotten ”bara” ligga kvar på rekordhög nivå, blir orden om att straff saknar positiv effekt direkt stötande i all sin moraliska tondövhet.
    De tänker bara på gärningsmännen och tycks inte för ett ögonblick förstå att bestraffning har fler syften än dessas välbefinnande. Bestraffning är också samhällets och statens signal till förövaren om att han har betett sig på ett oacceptabelt sätt mot sina medmänniskor och måste betala ett pris för detta.
    Straff ger besked om att vi lever i ett samhälle som gör skillnad på rätt och fel.
    Straffet har också till syfte att ge upprättelse åt offren. Genom att straffa visar rättsstaten att man står på den svages och drabbades sida och känner respekt för hans lidande. Grova brott bör leda till stränga straff inte bara för att det skyddar samhället mot brottslingar utan också därför att grova brott utgör särskilt stora kränkningar av enskilda.

Detta är verkligen uppfriskande att höra! Bestraffning har så reducerats till kriminalvård att det är svårt att få gehör för något annat än att fängelserna är till för brottslingarnas rehabilitering. Men som artikelförfattarna skriver handlar straff om så mycket mer. Det är en markering från samhället att brott inte tolereras. Utan denna markering skulle respekten för landets lagar snart rasa. Straffet är också att ställningstagande för brottsoffret. Straffet bekräftar på ett moraliskt plan att brottsoffret blivit utsatt för en allvarlig kränkning.

Men ytterst sätt menar jag att bestraffning handlar om att skipa rätt och att detta är ett självändamål. Goda handlingar skall belönas och onda bestraffas, oavsett vilka konsekvenser detta får och vem som tjänar på det. Det är helt enkelt gott i sig själv att samhället reagerar rättvist på våra handlingar.

Huvudregeln för ett rättssystem värt namnet är att straffet ska stå i proportion till brottet. Ju allvarligare brott, desto högre straff. Varken brottslingens eller brottsoffrets väl och ve borde stå i fokus. Sedan får rätt bestraffning (oftast) goda konsekvenser för båda dessa. Men bestraffningens legitimitet hänger inte på det.

Andra skriver om: , , ,

den 6 mars 2010


  Om kvoterad föräldraförsäkring och andrasorteringsföräldrar

När jag åt lunch igår läste jag en kolumn i SvD som upprörde mig djupt. Det var inte bara budskapet, utan sättet på vilket det framfördes som fick mig att tro att jag här hade att göra med en slags människa som inte värdesätter ärlighet, som inte tror på rationalitet och som absolut inte tror på människans förmåga att välja det bästa för sig själv. Jag talar om Anna Laestadius Larsson, redaktionschef på Amelia. Hennes budskap i kolumnen är att det är dags att lagstifta om delad föräldraförsäkring. Så här skriver hon:

De rödgröna tassar nu lite försiktigt runt frågan, ett förslag är att knyta fyra månader till vardera föräldern. Det är minerad mark. Ett politiskt moment 22. Svenskarna vill ha mer jämställda förhållanden. Sju av tio tycker att föräldraledigheten ska delas lika. Men de vill bestämma själva. Och när de gör det kommer de nästan alltid av ekonomiska, praktiska och karriärmässiga skäl fram till att pappan ska vara hemma i ett par månader och mamman resten.
    Ska staten lägga sig i hur människor lever sina liv, dundrar kritikerna så fort en individualisering av föräldraförsäkringen kommer på tal.
    Svaret är: Det gör den redan. Frågorna vi borde ställa oss är: Vill jag med mina skattepengar vara med och subventionera den diskriminering som den nuvarande föräldraförsäkringen leder till? Ska pappor fortsätta att vara andrasorteringsföräldrar? Är det okej att kvinnor med eftergymnasial utbildning på minst tre år har en genomsnittlig månadslön på 29 100 kronor när män med samma utbildningsnivå tjänar 38 200 kronor? Eller ska vi göra något åt det?

Alltså: eftersom människor inte förmår leva som de egentligen vill måste staten lagstifta. Men visst är det så att våra faktiska livsval avslöjar våra värderingar. Att mamman är hemma mer än pappan med barnen innebär således att det är så de båda önskar det, givet alternativen. Vad de båda sedan säger till Sifo betyder inte så mycket. Våra handlingar, mer än våra ord, visar vad vi tror.

Men det är inte översittarmentaliteten som stör mig mest hos Anna Laestadius Larsson. Nej, det är hennes lättvindiga avfärdande av ytterligare statlig inblandning i människors privatliv. För på vilket sätt är ”det gör den redan” ett argument överhuvudtaget? Det är sant att staten redan är inblandad i hur, exempelvis, föräldrar planerar sin föräldraledighet. Pappan har sina månader som han inte kan överlåta till mamman. Och tar föräldrarna inte ut tillräckligt många dagar börjar snart den sjukdomsgrundande inkomsten att sjunka. Att det är på detta vis beror på att människor av Anna Laestadius Larssons kaliber bestämt att det ska vara så. Och det gör hon nu till ett argument för ytterligare statlig inblandning. Det är djupt ohederligt. Varje ytterligare intrång i människors privatliv borde förstås försvaras!

Sedan tycker Anna Laestadius Larsson att vi ska fråga oss om vi med våra skattepengar vill subventionera diskriminering. Även här saknar hon heder. För det första handlar det inte om diskriminering eftersom fördelningen av föräldraledigheten är föräldrarnas egna val. För det andra har jag inte rätten, bara för att jag betalar skatt, att detaljstyra andras liv. Vad är nästa steg? Att jag som skattebetalare ska kräva att socialbidragstagarna inte får handla chips för mina pengar? För jag vill ju inte vara med om att subventionera människors dåliga vanor.

Och vad är det för snack om att pappor är ”andrasorteringsföräldrar” bara för att de inte är hemma med barnen i samma omfattning som mammorna? Har Anna Laestadius Larsson inte hört talas om uttrycket försörjningsansvar? Det ingår ju i föräldraskapet att ta hand om sina barn även ekonomiskt. Men personer som Anna Laestadius Larsson verkar leva i en värld där pengar aldrig är ett problem och att det viktigaste därför blir fritiden som vi kan ägna åt våra barn.

Nej, detta var verkligen ruttet.

Andra skriver om: , ,

den 5 mars 2010


  Om kristendomens särställning

Det har skrivit och sagts mycket bra om varför kristendomen bör bibehålla en särställning inom grundskolans religionsundervisning. Så skriver exempelvis Gustavsson mfl i dagens Dagen:

Ingen annan livsåskådning och därmed sammanhängande kultur kommer i närheten av den påverkan kristendom i olika avseenden haft på samhällsliv, bildning, familjeliv och livsförståelse. Så gott som varje elev med bakgrund i Sverige som undersöker sina rötter skulle finna att familj och släkt på olika sätt kommit i kontakt med kristen tro.

Och i SvD gav Birgit Sawyer, pensionerad historieprofessor, för några dagar sedan tankeväckande exempel på kristendomens djupa betydelse för det västerländska samhället:

En viktig förklaring till den västerländska kulturens framsteg sedan 1100-talet är just det spänningsfält som uppstod mellan världslig och andlig makt (mellan kejsare och påve), en spänning som stimulerade kritiskt tänkande.
Denna spänning är grogrunden för många västerländska människors livsåskådning och värderingar, och för att förstå oss själva, måste vi söka deras rötter.

Sedan har det förstås skrivits en del mindre bra saker i ämnet. Bland dessa inlägg toppar förstås ”Humanisternas” Brännpunktsartikel från i söndags. I den reagerar Sturmark mfl på ganska starka uttalanden från Jan Björklund där han kritiserat skolverkets förslag om att tona ner kristendomen betydelse i grundskolan. Låt mig bara ta ett exempel från artikeln som får illustrera den nya tidens vulgärateism:

Dessa goda värderingar och den människosyn Björklund syftar på och önskar är i själva verket inte alls specifikt kristna. De växte fram i en etisk-filosofisk kontext inom grekisk och indisk filosofi och hos många andra ickereligiösa filosofer och tänkare långt innan kristendomen föddes. Till exempel formulerande den kinesiske filosofen Konfucius den ”gyllene regeln” i skrift cirka 500 år innan den tillskrevs Jesus.

Hur kan någon skriva detta med bibehållen heder? För det första måste Konfucius inflytande över Sverige sägas vara, milt uttryckt, ganska litet. Det går förstås att hitta alla möjliga tänkare från världens alla hörn som sagt och tänkt bra saker. Men frågan handlar ju om vilken religion eller livsåskådning som har haft inflytande över Sverige. För det andra tycker jag att herrarna med Sturmark i spetsen borde förklara för oss varför demokrati och mänskliga rättigheter aldrig fått fotfäste i Kina trots tänkare som Konfucius. Varför har demokrati och mänskliga rättigheter vuxit fram i Europa för att sedan spridas till andra världsdelar? Det är svårt att undvika slutsatsen att det beror på kyrkans starka ställning i Europa.

Men diskussionen glider alltför lätt över i frågan om kristendomens eventuella goda inflytande över Sverige. Och detta måste ju förstås engagera ”humanisterna” och debattörer som Dilsa Demirbag Sten. Frågan är emellertid mycket enklare än så. Skolan ska undervisa om sådant som förklarar Sverige och oss svenskar. Varför ser landet ut som det gör? Varför tänker vi som vi gör?

Eftersom kristendomen har varit statsreligion i närmare 1000 år borde det här vara självklart att särskilt lyfta fram kristendomens inflytande över Sverige. Detta borde förstås ske i historieämnet. Men så länge vi har ett särskilt religionsämne bör kristendomen få mer plats där också. Och återigen, ”mer plats” har inget med värderingar att göra. Sedan kan jag väl tycka att om vi uppskattar Sverige för vad det är idag borde vi också uppskatta vår historia och det som starkt påverkat vårt land.

Andra skriver om: , , , ,