Kan man förlåta för mycket? SvD:s Per Gudmundson menar det i en fyndigt skriven och uppfriskande ledarartikel. Han skriver om en roman av en för mig okänd författare, Lars Görling. Romanen heter 491 och handlar om ett gäng ligister som bor tillsammans under överseende av en mycket tolerant socialsekreterare. Toleransen vet inga gränser och det hela går riktigt dåligt, för alla inblandade. Siffran 491 kommer från Matteus 18 där Petrus frågar Jesus hur många gånger han måste förlåta en broder som försyndar sig. ”Inte sju gånger utan 70 gånger sju”, svarar Jesus. Och det blir ju 490 gånger. 491 är alltså en gång för mycket. Gudmundson skriver:

På politikområde efter politikområde har den skadliga förmenta välviljan behållit greppet. Den ses inom socialförsäkringssystemen, där överutnyttjande i generositetens namn lett till utslagning och resursbrist. Den finns i skolan, där barn hellre utlämnas till mobbare än underkastas stränga regler. Den återkommer i asylpolitiken, där förbrytare ges uppehälle och mer behövande avvisas. Och inte minst syns den i kriminalpolitiken, där rädslan att inskränka förövarens frihet tillåts överskugga offrets behov.
    Att vända detta är ett värdigt politiskt projekt.

Till detta kan jag bara säga ”amen!”. Tydligen förbereder regeringar lagförändringar som innebär att ungdomsbrottslighet kommer att utredas mer. Gudmundson avslutar:

Det är gott. Om borgerligheten letar efter en stor framtidsfråga står den att finna i uppgörelsen med den förmenta välviljan.
    Förresten. Efter tillämpning av modern språkvetenskap förändrades nyligen även Jesus syn på saken. I den nya bibelöversättningen är svaret på Simon Petrus fråga ”Jag säger dig, inte sju gånger, utan sjuttiosju gånger”.
    Det är en ganska kraftfull skärpning.

Ja, nu var det inte helt nyligen som denna ”skärpning” gjordes i Skriften utan den finns redan i NT81:s översättning. Folkbibeln har behållit ”70 x 7”.

Hur vi än översätter den texten tror jag att det är klart vad Jesus menar. Nämligen att vi ska förlåta varandra väldigt många gånger, den övre gränsen är inte poängen. Men detta är inte samma sak som att ha överseende med synden. Genom kyrkans historia har bikten inneburit två saker; förlåtelse och botgöring. Prästen har till och med kunnat neka förlåtelse om personen i fråga inte visat ånger. Verklig ånger uttrycker sig i att man vill göra bättring och ställa tillrätta. Förlåtelse under dessa omständigheter är därför inte alls samma sak som att tolerera dåligt beteende.

Så visst ska vi förlåta och önska Guds förlåtelse. Men tolerera synden? Nej!

Andra skriver om: förlåtelse, tolerans, synd, förment välvilja, botgöring, ånger

Du kan kommentera, eller