Härom veckan publicerade Världen idag ett tre (!) år gammalt blogginlägg av Marcus Birro på sin ledarsida. Nu behöver inte gammalt betyda förlegat men helt klart är att ett sådant inlägg knappast blir aktuellt. I detta fall är det svårt att se vad som berättigade en publicering, inlägget är på det hela taget osammanhängande på det där finkulturella sättet. Att jag ändå skriver om det beror på att Birro tar upp en sak som jag tänker ganska mycket på just nu, nämligen skatter som förutsättning och uttryck för solidaritet.

Birro skriver att han är beredd att kasta böcker i huvudet på dem som tjatar om ”sina skattepengar”. Inte heller Birro vill att skattepengarna ska gå till saker som han inte stödjer. Men han är med ändå eftersom han ”ingår i ett sammanhang, i ett samhälle.” Sanningen är emellertid den att vi alla ”är med” därför att vi måste det. Skatter är ju av den naturen att de måste betalas, annars kommer polisen. Att betala sin skatt är därför inget ädelt. Och på vilket sätt skulle lägre skatter göra mig mindre delaktig i samhället? Jag tänker mig snarare att lägre skatter skulle tvinga mig att bli mer delaktig i samhället eftersom statens (läs överhetens) ansvar skulle minska.

Lite senare kommer följande utläggning:

vad kan vara viktigare än andlig hälsa, tröst, själslig tillväxt, underhållning, igenkänning, självspegling, tolerans och förståelse? Kulturen ger oss det. Det kostar inte mycket. Ändå vill så många att det inte ska få kosta alls. En ny, obehaglig tanke smyger sig in”¦ De har kanske rätt! Vi kanske ska förvandla Sverige till en kulturfri zon där bara sånt som bär sig själv överlever. Vi låter knarkarna knarka ihjäl sig, fyllona supa ihjäl sig. Vi släpper ut varenda dåre på stan och sätter knivar i händerna på dem, vi skiter i uteliggarna och de hemlösa.

Här finns det utrymme för mycken invändning. För det första: om kulturen ger oss så mycket gott, varför är folk inte beredda att betala vad det kostar? Svar 1: Det är inte sant att kulturen ger oss så mycket. Svar 2: Vi har inga pengar för att staten har tagit mer än hälften av allt vi äger.

För det andra, och viktigare: att någonting ska bära sig själv innebär inte att detta något eller denna någon måste betala allt själv. Eller snarare, även om kulturen borde bära sig själv är det ingen som menar att människor i nöd också borde bära sig själva. Det är uppenbart och därför är Birro ohederlig när han glider över till knarkare och fyllon som riskerar att dö på gatorna om inte staten finns där och tar hand om dem. Det han egentligen säger är att de som önskar sänka våra skatter är kallhjärtade egoister som enbart tänker på egna kortsiktiga profiter. Det är ganska fult, faktiskt. Det är ungefär som att kalla alla oss som önskar bevara äktenskapet som en förening mellan en man och en kvinna för homofober. Eller som att kalla abortmotståndare för kvinnohatare. Jag önskar att vi alla, en gång för alla, kunde upphöra med att betvivla varandras motiv och istället fokusera på det vi säger och gör.

Ett vanligt sätt att rättfärdiga skattesänkningar är att hänvisa till ekonomiska effektivitetsargument. Staten är helt enkelt för stor och kan inte handskas med våra skattepengar effektivt. En fri marknad gör detta mycket bättre. Det finns också det frihetliga argument som handlar om att staten, genom sina höga skatter, begränsar individens handlingsutrymme genom att ta hennes pengar och göra en massa val åt henne. Men det finns ett annat argument som jag tycker är viktigare, nämligen att en stor stat tar över stora delar av det ansvar som rimligen borde vara mitt eget; ansvaret över mig själv och mina närmaste. Det förminskar mig som människa. Människan växer med ansvar och krymper om det tas ifrån henne. Det är vad vi skulle kunna kalla det moraliska argumentet för en liten stat.

Påhejare av välfärdsstaten menar emellertid, som Birro gör ovan, att man av moraliska skäl bör vara för omfattande välfärdsprogram. Utan dessa kommer den lilla människan i kläm. Man bör därför vara för höga skatter av solidariska skäl. Det råder ingen tvekan om att detta är det rådande paradigmet i Sverige. Och hade det stannat vid insatser för att lyfta upp den fattige som ramlat igenom alla andra skyddsnät hade jag inte haft några (större) invändningar. Men som så ofta när det gäller statliga program stannade det inte där. För precis som tanken om lagliga aborter för särskilt utsatta kvinnor ledde till lagen om fri abort har vi idag fått en välfärdsstat som ”hjälper” alla, fattiga som rika. Så får jag föräldrapeng, sjukpeng och barnbidrag. Och jag får möjligheten att gå och bada för 55 kronor i det kommunala badhuset trots att den egentliga kostnaden för varje besök överstiger 500 kronor. Det är solidaritet, det!

Tvärtom tänker jag att en liten stat ger utrymme för reell solidaritet. För det första blir jag bemyndigad att ta hand om mig och mina närmaste eftersom jag inte kan räkna med att någon annan gör det annars. För det andra får jag resurser att göra det. Och för det tredje blir min hjälp till andra frivillig, något jag menar är essentiellt för verklig solidaritet.

Andra skriver om: skatter, solidaritet, Marcus Birro, liten stat, välfärdsstat

Du kan kommentera, eller