SvD skriver idag om att det är fortsatt svårt att få in kvinnorna i styrelserummen. Men inte någonstans i artikeln står det något om varför detta överhuvudtaget borde vara ett mål. I en sidoartikel hänvisas till Norge som har lagstiftat om att kvinnorepresentationen ska vara 40 procent i börsbolagens styrelser. ”Lagen har gett resultat och Norge är nu världsledande i kvinnorepresentation”, står det. Men rimligen finns det andra saker som är viktigare än hög kvinnorepresentation. Typ hur det går för företagen samt ledningens  kompetens.

New York Times skrev om ämnet förra veckan. Och i den långa artikeln finns ett stycke som faktiskt förklarar motståndet mot att forcerat ersätta män med kvinnor i bolagsstyrelserna:

But as the dust has settled, researchers are grappling with some frustrating facts: Bringing large numbers of women into Norway’s boardrooms has done little ”” yet ”” to improve either the professional caliber of the boards or to enhance corporate performance. In fact, early evidence from a little-noticed study by the University of Michigan suggests that the immediate effect has been negative on both counts.

”Professional caliber” samt ”corporate performance” borde vara riktmärken i sammanhanget. Självklart, kan tyckas. Men det behöver tydligen sägas ändå.

Mats Qviberg säger det bra: ”Det är bra att väcka tankar om att de kanske ska satsa på sin karriär istället för styrelsearbete”. På samma sätt gäller att ett heligt liv är bra mycket viktigare än fina ämbeten för att nu dra en parallell till kvinnoprästfrågan.

Läs vad andra skriver om: kvotering, näringsliv, styrelser, kvinnor

Du kan kommentera, eller