Skip to main content.

den 18 december 2009


  Några tankar om barnuppfostran

Min son har i dagarna fyllt fyra år. Han är en mycket verbal, intelligent och viljestark liten man. Så det blir en del fajter. Min hustru och jag har dagliga samtal om hur vi bäst ska möta honom. Vi är överens om mycket. Men på ett grundläggande plan skiljer vi oss åt, om inte intellektuellt så åtminstone känslomässigt. Det handlar om i vilken mån vi ska se på vår son som en människa med eget ansvar. Jag gör det i högre grad än min hustru. Och det leder till att jag ställer högre krav på hans beteende. Min tanke är att även han växer med ansvar och krymper om man ständigt hittar ursäkter för dåligt beteende (som ”han är trött, det är därför han skriker”).

Vidare tror jag inte att vår son är hjälpt av att ständigt höra hur bra eller fantastisk han är på det ena eller det andra. Visst, jag är stolt över honom. Men jag vill endast uppmuntra honom när han gör saker utöver det som kan förväntas av honom. Därför vägrar jag att säga ”å vad du är duktig” när han hinner till toaletten innan han kissar ner sig. Eller berömma honom för att han faktiskt åt upp maten på tallriken.

Minst lika viktigt som beröm är också klander. Ska han lära sig ansvar måste han förstå vad som är rätt och gott och vad som är fel och ont. Och lära sig att klandervärda val och handlingar får allvarliga konsekvenser.

Det blir alltså ganska mycket ”nej” och gränssättningar från min sida. Samtidigt vill jag inte att hans bild av mig ska domineras av detta. Det skulle kunna leda till revolt senare, när han blir större och inte lika lätt går att bestämma över. Därför leker jag mycket med honom och låter honom få ganska fria tyglar. Att han ramlar och gör sig illa är inte så farligt.

Jag köper alltså inte att min första plikt som förälder är ge mitt barn villkorslös kärlek och ständig uppmuntran. Varför förutsätta att min son har en skev självbild och ett dåligt självförtroende? Tvärtom tror han sig själv om mycket. Självklart ska jag älska honom. Men inte på det moderna lättviktiga sättet. Nej, jag måste också vara lära honom moraliska realiteter. Detta, liksom att lära honom att ta ansvar för sitt beteende, ser jag som min främsta uppgift.

Min grundsyn på människan är att hennes problem i tillvaron är hon vänt sig ifrån Gud. Hon vill inte längre av sig själv det goda. Och denna inställning påverkar min syn på barnen. Barnen är också människor även om de är små. Synderna är också små, men de finns där. I Världen är människans problem att hon är skadad på något sätt. Hon lider av kärleksbrist, ofta på grund av en taskig uppväxt. Därför har barnuppfostran mycket kommit att handla om att ge barnen (villkorslös) kärlek. Åtminstone är detta min uppfattning om de rådande trenderna. Och även om vi som kristna vet att människan är en syndare har inte denna insikt fullt ut påverkat vårt förhållande till barnen.

En av mina lärare när jag studerade teologi hade ett uttryck. Det var ”barn buret bär mannen”. Med det ville han säga att ett barn som blir buret, det vill säga väl omhändertaget och älskat, får en grund som bär för resten av livet. Vi tyckte att det var väldigt djupsinnigt och vackert. Så här i efterhand tycker jag att det uttrycket inte nog tar in det faktumet att vårt huvudproblem som människor är vår egen synd, inte en bristande kärlek till oss från vår omgivning. Så jag skulle nog vilja ändra det till ”barn tuktat skapar mannen”.

Men kanske är jag bara en sträng och lagisk far. Och som präglats allt för mycket av en amerikansk radiopratare.