Skip to main content.

den 22 november 2009

  Om existentiell tristess

Här är ett stycke ur den bok jag läser för närvarande, The Cube and the Cathedral av George Weigel:

Unapologetic confessions of religious faith by Americans, and especially by American political leaders, are dismissed by many Europeans today as evidence of fanaticism, xenophobia, and aggression – and thus, in a perverse example of displacement, are made to substitute for the danger that dare not be named: the Islamist threat now inside Europe’s house.

How to account for all this? David Hart suggests that the problem is boredom – not simply boredom of the day-in, day-out, quotidian sort but boredom on a transcendent, even metaphysical plane: a kind of boredom with the mystery of life itself.

Detta talar till mig. För vad annat än en djupgående och existentiell tristess kan förklara hur frågor som ytterligare pappamånader samt könsneutrala äktenskap kan hamna så högt upp på den politiska dagordningen?

Läs vad andra skriver om , , ,