Skip to main content.


den 20 oktober 2009


  Därför är jag inte vänster

Min gode vän och mentor Dennis Prager brukar ofta säga att vänsterns människor låter sina politiska visioner styras av känslor, inte förnuftet. Det som känns rätt blir politik, och gärna mycket av den varan, oavsett om det är förnuftigt eller ej. Att så är fallet illustreras med råge av ett inlägg i abortdebatten skrivet av broderskaparen Anna Ardin.

Inlägget har rubriken ”Man kan vara vänster och emot abort”. Först blev jag glatt överraskad: har Anna Ardin dragit de logiska slutsatserna av det som broderskaparna skriver i sitt manifest om människovärdet. Jag citerar från manifestet:

Människovärdet är okränkbart, vi har också samma värde, lika rättigheter och skyldigheter eftersom vi alla är en del av Guds kärlek. Tillsammans har vi ett ansvar för varandra. Särskilt när vi är som svagast eller om vi hamnar i utsatta lägen behöver vi människor varandra.

Av detta följer att vi vuxna har ett särskilt ansvar för det ofödda barnet eftersom det 1) är en människa och därför 2) har samma värde och rättigheter som oss vuxna. Vidare 3) har vi ett ansvar för varandra, och 4) särskilt för dem som är svagast. Allt enligt broderskaparnas manifest. Och jag håller med dem! Men de håller inte med mig! Och det är här känslorna kommer in i bilden.

Precis som vi kan vara ovarsamma med fiskar som vi fångar eftersom de inte ger uttryck för smärta och dessutom ser ganska fula ut, precis så är det med de ofödda barnen. När de dör genom en abort är det ingen som hör eller känner deras lidande och ångest. De har aldrig blivit riktigt verkliga eftersom de lever sitt liv inuti mammans mage och ofta inte märks mer än genom det illamående mamman ibland känner. Så de dör obemärkta för våra sinnen. Men de dör likafullt. Det är ett faktum som våra bristande känslor för barnet inte kan rubba.

Istället fokuserar broderskaparna, och Anna Ardin, på den havande kvinnan och hennes umbäranden i de fall graviditeten är oönskad. Hennes lidande syns och märks och kallar på vår uppmärksamhet. Och det är inte alls fel att känna empati med alla dessa kvinnor och att vilja förbättra deras situation. Felet består i att Anna Ardin ignorerar det liv som går till spillo i försöket att hjälpa den havande till ett bättre liv. Det är allvarligt och det klandrar jag henne för, så särskilt som hon är kristen. I en kristen idétradition borde det vara givet att det mänskliga livet har ett värde i sig själv och därför aldrig får användas som ett medel för andras välfärd. Och det är väl detta broderskaparna syftar på när de skriver att ”människovärdet är okränkbart”?

Faktum är att Anna Ardin inte alls är emot aborter, rubriken till trots. Endast i ett utopia, endast i det ”fullständigt jämställda samhället”, skulle hon kunna tänka sig att lagstifta mot aborter. Väldigt mycket kommer före värnandet om människolivet: kvinnan ska ha lika rätt till arbete som mannen, hon ska inte riskera karriär, status, trygg ålderdom mer än honom, fördelningsbördan ska vara fullständigt jämlik mellan mannen och kvinnan, och kvinnan ska ha ”fullständig ekonomisk, social och annan kompensation från samhället för smärta, insatt tid och andra möjliga problem i samband med graviditet och förlossning.” Med mera. När allt detta är uppfyllt, ja då kanske det ofödda barnet kan ges rätten till sitt liv. Men innan dess står det i vägen för kvinnans befrielse och dess rättigheter är därför mindre än slavens och mindre än djurens.

Att hela argumentationen bygger på känslor visar sig också när Anna Ardin utan vidare hoppar mellan situationen i Sverige och den i världens utvecklingsländer. Hon målar upp en helt förfärlig situation för tredje världens kvinnor och gör sedan detta till ett generellt argument för abort i alla världens länder, inklusive Sverige. För att många kvinnor låter utföra osäkra aborter i Nigeria ska vi därför ha fri abort i Sverige. Men det håller ju inte som argument, inte ens  om man skulle gå med på att ge kvinnor i Nigeria rätt till abort. Av de kvinnor som gör aborter i Sverige är andelen kvinnor som är unga, fattiga och sexuellt förtryckta försvinnande liten. Ändå har vi en lag som gör aborten fri för alla, oavsett omständigheter. Och det är denna lag, i Sverige, som Anna Ardin försvarar. Så låt oss därför hålla oss till de svenska förhållandena! Här i Sverige är det ingen ”social katastrof” för en kvinna att bli med barn. Faktum är 40 procent av alla aborter i Sverige utförs av kvinnor över 30 år och att många av dessa är gifta eller sammanboende, enligt forskaren Anneli Kero. Det är denna verklighet vi bör förhålla oss till när Sveriges abortlagstiftning diskuteras.

Anna Ardins porträtt av ”högerns sätt” att vara emot abort saknar också både rim och reson. Vi saknar förmåga till ”empati med människor som lever under andra förhållanden än man själv”, vi styrs av lusten att kontrollera den kvinnliga sexualiteten, och vi har mycket gemensamt med den som mördade abortläkaren Tiller. Allt detta borde vara helt verklighetsfrämmande för den som bara ägnat den internationella prolife-rörelsen den minsta tanke. Världens abortmotståndare utgörs till stor del av katolska och väldigt fredliga kvinnor. Eller hur ska vi annars beskriva en av de på sin tid mest omtalade och principfasta abortmotståndarna, moder Teresa? Skulle dessa kvinnor sakna empati för fattiga, drivas av att vilja kontrollera kvinnans sexualitet och vilja döda abortläkare? Nej, det är dags för Anna Ardin att ägna verkligheten lite mer uppmärksamhet.

Också här visar Anna Ardin att hon är sann vänster. Det räcker inte att visa att meningsmotståndare har fel. Nej, de måste också demoniseras. Vi är onda, vi som tillhör dem som värnar det ofödda barnet. Vi saknar empati, vi vill förtrycka kvinnor och våldet är oss nära. Så varför lyssna på oss? Varför ägna våra argument en minsta tanke? Nej, vi är ju bara ”äldre rika män” som vill skuldbelägga ”unga fattiga tjejer”.

Vilket nonsens.

Andra bloggar om: , , , , ,

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.



13 kommentarer till “Därför är jag inte vänster”

  1. Ja till livet – om abortmotstånd från vänster « Kristen Vänster säger:

    […] till blindhet pga abortförbud, Abortlagarnas mörka baksida (aborterna minskar). Andra bloggar: Basun, ja till livet, […]

    den 20 oktober 2009 kl 14:05
  2. Anna Ardin säger:

    Faktum är att jag är emot aborter. Men jag är ännu mer emot hycklare som vill straffa den kvinnliga sexualiteten mer än den manliga och låta unga fattiga kvinnor bära deras moral.

    Politik handlar om att väga olika värden mot varandra. Att vara odelat för abort utan att försöka arbeta mot målet att minska aborterna – eller tvärtom – att vara odelat mot abort utan att erkänna de sociala och fysiska katastrofer ett förbud leder till, och utan att försöka arbeta mot dessa konsekvenser är inte att ta ansvar, det är att vara dogmatisk.

    Jag tycker det är oförsvarligt att skita i människors liv för någon slags högre morals skull. För att inte säga höger.

    den 20 oktober 2009 kl 14:24
  3. Pelle säger:

    Snälla Anna, läs mitt inlägg en gång till och försök besvara min kritik mot dig och broderskaparna. Ni sätter moderns välbefinnande före hennes barns liv. Hur kan ni göra det samtidigt som ni säger er vara för ett okränkbart människovärde? Vem är den svagaste parten i sammanhanget? Och vem är det som får betala det högsta priset för oönskade graviditeter? Sätt sedan frågan i en svensk kontext där en bråkdel av alla aborter utförs av ”unga, fattiga kvinnor”. Försvara vår abortlagstiftning utifrån dessa fakta.

    Du använder uttryck som ”deras moral” och ”högre moral”. Och klart, är moralen enbart privat och relativ, då finns inget större skäl att värna det ofödda barnet. Men jag trodde vi var överens om det okränkbara människovärdet?! Med det som utgångspunkt kan inte aborter försvaras.

    Du verkar också mena att abortmotståndare ”skiter i människors liv”. Återigen, läs och ta in vad jag skriver. Jag bryr mig om livet, särskilt det som ingen annan bryr sig om, den lilla ofödda människan. Att du skriver som du gör tyder på att du faktiskt inte fattar varför abortmotståndare är så upprörda: aborter handlar om att små människor dödas i stor skala. Jag har hört en siffra på 65 miljoner per år. Eller 37000 i Sverige. Det är ALLVARLIGT, Anna!

    den 21 oktober 2009 kl 22:46
  4. Lars Flemström säger:

    Anna Ardin är inte sann vänster. Hon är snarare borgerlig vänster. Hennes argumentation är rätt så typisk för den medelklass som har tagit över den forna arbetarrörelsen.

    Unga fattiga kvinnor, som gör abort är en realitet i alliansens Sverige. De skulle inte behöva göra abort. DET är vänsterpolitik. Att inte bara vara mot aborter, utan att dessutom bidra till att oplanerade barn blir önskade barn, och inte en ekonomisk börda.

    den 28 oktober 2009 kl 22:33
  5. Pelle säger:

    Förklara gärna vad du menar med ”borgerlig vänster”. Vg att unga fattiga kvinnor gör aborter i Sverige förnekar jag inte att det sker. Bara att dessa kvinnor utgör en bråkdel av alla kvinnor som gör aborter. Vidare menar jag att fattigdom inte utgör, varken subjektivt eller objektivt, en utbredd anledning till abort i Sverige. I alla samtal jag haft med dem som är positiva till aborter handlar huvudskälet till abort om en enda sak: jag. Det kan vara att ”jag inte var klar med min utbildning” eller ”jag ville ut och resa” eller ”jag var inte redo” eller ”jag kan ju få barn igen senare”.

    Du får gärna lägga ut texten kring hur vi bidrar till att oplanerade barn blir önskade barn. Det vore intressant att höra hur en ”prolife-vänster” skulle kunna se ut.

    den 28 oktober 2009 kl 23:08
  6. Lars Flemström säger:

    I alla diskussioner om höger och vänster, måste vi erkänna att Gud inte har gjort denna indelning, han är alla människors Gud och har samma budskap till alla människor.

    Det kan därför inte finnas någon ”högerkristendom” eller någon ”vänsterkristendom”. Det som nu kallas ”högerkristendom” har ju dessutom under äldre tider varit slavarna och fattigfolkets religion, medan det som nu kallas ”kristen vänster” (d.v.s. nygnosticismen) under antiken mest tilltalade de intellektuella och medel-/ överklassen.

    Och så är det ju fortfarande. Inte finner du dessa ideer bland kyrkligt aktiva arbetare eller arbetslösa! Utan hos en högutbildad elit, med liten risk att bli arbetslösa. Det är också skillnad i inställning till barn mellan kvinnliga LO-medlemmar och kvinnliga Saco-medlemmar! Vilka är det som gör abort för att de inte är färdiga med sin utbildning?

    Ekonomin kan vara den yttersta orsaken till en abort, även om den motiveras med något annat. Och sedan är det väl så, att en kvinna som har en starkt övertygelse om att abort är fel, kanske avstår även om ekonomin talar för abort. Utan hon hoppas på att det löser sig.

    Anledningen till att jag fokuserar på de fördelningspolitiiska frågorna (och det är ”prolife-vänster”) är att det är genom dem, som samhället har möjlighet att påverka aborttalen inom ramen för en aborttillåtande lagstiftning. Vad som framför allt saknas är förutsebarhet, att man kan försörja barnet under hela dess uppväxt.

    Och det är ju på den punkten som en ”kristen vänster”, som vill göra skäl för båda orden, kristen och vänster, borde sätta in kritiken mot alliansregeringen, i stället för att ”städa” efter regeringens försämringar av de sociala skyddsnätet, genom att försöka göra aborterna till något slags mänslig rättighet. En rättighet kan bli ett tvång, och har blivit det när det gäller just aborter. Det krävs idag ganska mycket av förmåga att ”stå på sig” hos en kvinna, att stå emot påtryckningar att göra abort.

    Men det handlar inte enbart om ekonomisk trygghet och förutsebarhet, utan att man också kritiserar den lättvindiga inställningen till abort, då man abstrakta slagord, såsom ”kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp” mot barnets rätt till liv. Man framhåller ju då bestämmanderätten i sig, och inte de risker och komplikationer som en graviditet kan medföra, som vägande tyngre än barnets liv.

    Och egentligen är detta ett svepskäl för att planera sin tid. Vilket klart framgår av argumentet ”jag kan ju få barn senare”. Förutom att dessa argument måste tillbakavisas ideologiskt, borde samhällets attityd och regelsystem vara sådant att ingen tidpunkt i en kvinnas (eller en mans) liv är olämplig för barn.

    Föräldraskap borde verkligen inte hindra någon att skaffa en utbildning! Även på denna punkt vore det en uppgift för en ”prolife-vänster” att kritisera alliansregeringen, för dess försämringar av vuxenutbildningen.

    Men det viktiga är att det inte bara blir en kritik mot regeringen, utan att tyngdpunkten läggs på argumentationen mot aborterna som sådana, allas vårt ansvar att motverka arborterna.

    Vi kan ha olika åsikter om vilka socialpolitiska metoder som är de rätta, men vi borde verkligen uppträda som en enig kristenhet över alla partigränser i grundfrågan, att abort är fel.

    Innan vi fick de fria aborterna var den ekonomiska tryggheten, förutsebarheten i synnerhet för barnfamiljerna, huvudtemat i den socialdemokratiska valrörelsen! Skillnaden mellan jhöger och vänster handlade då om ekonomi, inte om teologi.

    den 29 oktober 2009 kl 10:57
  7. Lars Flemström säger:

    (Borgerlig) vänster är ett gammalt begrepp för de revolutionära delarna (de som stödde franska revolutionen och dess ideal) hos den svenska borgerligheten. Det var ett snilledrag av det dåvarande kommunistpartiet att knycka denna borgerliga benämning och införliva med sitt egen partinamn.

    När jag använder begreppet borgerlig vänster avser jag personer med borgerliga värderingar (därmed inte sagt att dessa värederingar delas av hela borgerligheten), som de förpackar i ett slags gammaldags klasskamps- och antihögerretorik.

    den 29 oktober 2009 kl 11:26
  8. Pelle säger:

    Tror du verkligen att aborttalen skulle kunna påverkas med en annan fördelningspolitik? Jag tycker experimentet Sverige talar emot det. Vi har bland de högsta skatterna i världen och samhällets samlade välstånd fördelas mer här än någon annanstans (kanske med undantag av Danmark). Ändå har vi våra väldigt höga aborttal där en av fyra graviditeter slutar i abort.

    Nej, jag tror inte att det dålig ekonomi utan snarare dålig moral som bäst förklarar de höga aborttalen här i Sverige. Människor värderar inte livet, knappt sitt eget. Och människan är ju bara ett djur bland andra så varför uppröra sig? Nej, faktum är att vanvården av djuren är värre än aborter. Läs Anna Ardins kommentarer till sin ursprungliga artikel där hon på slutet skriver att slaktindustrin ”orsakar ett oändligt mycket större vanhelgande av livet”. Så det är en kombination av moralisk förvirring och egofixering som jag tror bäst förklarar utbredningen av dödens kultur här och i övriga världen.

    den 29 oktober 2009 kl 23:49
  9. Lars Flemström säger:

    Varför ska jag läsa Anna Ardins artikel? Jag har ju redan skrivit att hon inte är sann vänster. Hon är inte arbetare. Hon är inte arbetslös. Hon är inte fattig. Hon har ingen medkänsla med de oprivilegierade. Hon agerar minröjare åt alliansregeringen. Hon ställer beredvilligt upp för att eliminera de barn, som om de skulle födas, måste försörjas av samhället.

    Du förvånar mig, Pelle. Jag vet att du är abortermotståndare. Jag vet att du är fördelningspolitikmotståndare. Men vad är du mest?

    Du vet säkert också att en så restriktiv abortlagstiftning, som skulle behövas för att aborttalen ska minska enbart till följd av lagstiftningen, är ett politiskt omöjligt projekt i Sverige – och de flesta andra länder.

    Var ska vi börja?

    Dessutom två frågor:
    1. Vad har skatterna att göra med fördelningspolitiken? De största bidragstagarna är ju de, som har de högsta inkomsterna.
    2. Vem är omoralisk?

    Sverige har INTE anmärkningsvärt många påbörjade graviditeter. Vi råkar bara ha något fler påbörjade graviditeter än italienare och japaner, som är folkslag som håller på att utrota sig själva genom sin överdrivna preventivmedelsanvändning. Utan invandringen skulle även Sverige ha en reell folkminskning. Utan aborterna skulle vi ha en marginell folkökning.

    Säger det dig då inget att de svenska aborttalen är högst (jämfört med både andra åldersgrupper i Sverige, och samma åldersgrupper i andra länder med fri abort) i just de åldersgrupper, som har de lägsta inkomsterna? Och alltså är mest beroende av stöd från samhället, om de ska försörja barn.

    Det är MYCKET upprörande att 60 %, enligt den undersökning du hänvisar till, av alla aborter i Sverige görs av kvinnnor under 30 år. Jag tycker verkligen synd om de kvinnor som känner sig tvingade till detta. I de flesta fall deras första barn. Kanske oplanerade barn, men likafullt önskade barn. Den kvinnliga naturen, barnönskan, kan inte planeras bort.

    Aborterna har mångfaktorella orsaker. Jag har inte skrivit att kurvan kan vändas nedåt enbart med en bättre fördelningspolitik. Men det är en förutsättning för att andra åtgärder ska ge resultat.

    den 30 oktober 2009 kl 21:04
  10. Pelle säger:

    Anna Ardins kommentarer till mig har ett läsvärde om man vill få en inblick i broderskaparnas totala principlöshet i abortfrågan.

    Jag förstår inte varför jag förvånar dig. Jag redogjorde för varför jag inte trodde att en annan fördelningspolitik skulle påverka aborttalen. Människor får inte en större respekt för livet om de får allmosor. Genomsnittssvensken har aldrig haft de så bra ekonomiskt som idag. Ändå aborteras som aldrig förr. Nej, sänkta aborttal kräver istället en moralisk resning.

    Sedan är jag medveten om att abortförbud i sig självt är otillräckligt. Framförallt är det omöjligt i dagens Sverige. Därför krävs först en rejäl upplysning så att folket på gatan får upp ögonen för vad en abort är och gör. Jag är en stark anhängare av det som Människorätt för ofödda gör, nämligen att med bilder visa att verkligheten bakom aborter heter ond bråd död. I Polen infördes abortförbud först efter att folkmajoriteten fått upp ögonen, de yttre och de inre, för denna verklighet. Så måste det vara i en demokrati.

    Skatter gör fördelningspolitiken möjlig. Stat, landsting och kommuner tar in skatter som de sedan fördelar till bättre behövande. Jag förstår inte vad du menar med att bidragen går till de med de högsta inkomsterna (men gör nu inte detta ämne till huvudtråden i ditt svar).

    Din fråga om vem som är omoralisk syftar väl tillbaka på mitt påstående att de höga aborttalen beror på dålig moral. Dålig moral kan sammanfattas med ett ord: egoism. Den omoraliske är alltså den som sätter sitt liv och sin bekvämlighet framför det ofödda barnet. Specifikt handlar det om pojkvännen som inte vill bli pappa, föräldrar som inte vill hjälpa sina döttrar att bli mammor och självfallet kvinnan själv som av tusen anledningar inte vill. Den moraliska förvirringen sprids av barnmorskor, journalister och andra propagandamakare. Den moraliska förvirringen dövar samvetet och gör aborterna möjliga.

    Sedan håller jag med att unga blivande mammor verkligen behöver sin omgivnings stöd, så särskilt i dessa tider som så präglas av att människor inte tror på sig själva. De behöver uppmuntran, kanske någon stans att bo och kanske lite pengar. Det behöver nu inte organiseras storskaligt av stat eller kommun. Faktum är att det inte alls sker eller kommer att ske något från det hållet, vad man än tycker politiskt i frågan. Istället är det upp till den omedelbara omgivningen att stå för detta stöd. Här skulle förstås Sveriges församlingar kunna göra stora insatser. Och även du och jag.

    Du vänder på de siffror jag hänvisat till. Om 40 procent av aborterna utförs av kvinnor över 30 varav många av dessa lever i stadiga förhållanden innebär det framför allt att abortfrågan inte kan reduceras till att handla om ”unga, fattiga och utsatta kvinnor”. Som 14-åringar som blivit våldtagna av sina fäder. Uppgiften säger att aborter inte har med ekonomi att göra, åtminstone inte primärt. Förvisso sker då 60 procent av aborterna av de som är under 30. Men det är ju inte så konstigt eftersom kvinnans fertilitet avtar efter 30.

    Det som skiljer oss åt är vilken orsak vi anser vara primär för de höga aborttalen. Du menar att det är ekonomi och fördelningspolitik. Jag menar att det är den utbredda omoralen och den moraliska förvirringen. Jag tror också att kvinnan oftast vill föda sitt barn, inte döda det. Men det är mycket hon vill och mycket hon påverkas av. Det är här det krävs moralisk resning och en förmåga att avgöra vad som är viktigast. Föräldrainstinkten, att göra allt för sitt barn, har blivit avtrubbad. Och här hjälper pengar föga.

    den 31 oktober 2009 kl 0:24
  11. Lars Flemström säger:

    Du förvånar mig genom ditt totala förnekande av fördelningspolitikens betydelse som bidrag till de högaa aborttalen. Därigenom avvisar du en möjlig väg att bryta den uppåtgående kurvan.

    Du tillskriver mig dessutom åsikter som jag inte har. Jag har studerat och debatterat abortfrågan under flera år, i syfte att finna en politiskt framkomlig väg ut ur abortträsket.

    Anneli Kero, som verkar vara din huvudkälla, skriver själv i Läkartidningen: ”Förutom att kvinnor som saknar partner inte vill bli ensamstående föräldrar visar abortmotiven att kvinnor först vill skaffa sig en utbildning och etablera sig på arbetsmarknaden innan de är beredda att gå in i ett föräldraskap. Deras val är i linje med föräldraförsäkringens konstruktion, som är baserad på tidigare inkomstnivå och som skickar ut signaler om att arbete bör föregå föräldrablivande.”

    Man väntar alltså med barn till man får bättre ersättning av föräldraförsäkringen, och ”tar bort” barn som råkat avlats dessförinnan.

    I övrigt drar Kero en massa slutsatser som inte borde få stå oemotsagda, och t.o.m. motsägs av hennes egen forskning. Hennes huvudbudskap verkar vara att, eftersom så många aborter görs av kvinnor i en god ekonomisk och social situation, så är aborter någonting bra, som inte alls bör problematiseras. Överklassen gör det också – alltså är det rätt!

    Keros egen forskning pekar på att föräldraförsäkringens konstruktion är åtminstone en bidragande orsak till drygt 6.000 arborter per år. Det är ganska mycket, du Pelle! Lägg därtill övriga delar av fördelningspolitiken. Och det faktum att alliansregeringen har allvarligt försämrat möjligheten för alla utom de mest välsituerade att förutse sin framtida försörjningsförmåga.

    Det är stor skillnad mellan Sverige idag och under 1920-talet, då många hade något litet jordbruk att falla tillbaka på vid exempelvis arbetslöshet, och barnen började bidra till sin egen försörjning redan i fem-årsåldern, exempelvis genom att hjälpa till med att mata kalvarna. Vi är mer ”bidragsbereoende” i vår tid. Men det är samhällsutvecklingen, och inte någon ”dålig arbetsmoral” som är orsak till det.

    Det är också lite märkligt att det enligt dig främst är dålig moral hos de enskilda, kvinnorna och deras närmaste omgivning – som sedan har spridits till och sprids vidare av barnomorskor, journalister och andra propagandamakare – som är orsak till de höga aborttalen. Och inte hos de politiska makthavarna.

    I din iver att rentvå alliansregeringen, så rentvår du också de tidigare socialdemokratiska regeringarna. Det är ju ingen skillnad mellan blocken i inställning till aborterna som sådana.

    I internationell jämförelse styrs aborterna i Sverige i anmärkningsvärt hög grad av ”samhällets” uppfattningar om rätt ålder att få barn. Med en högre andel aborter, jämfört med andra länder, i den yngsta åldersgruppen, kvinnnor under 20 år. Samt en något högre andel, jämfört med andra länder, även i den äldsta fertila åldersgruppen, kvinnor över c:a 45 år.

    Det är mest synd om de yngsta kvinnorna, som luras att göra abort. De har ju inget att sätta emot. De äldre kvinnornas abortbeslut kan ju ändå antas vara deras egna beslut – även om samhällets attityder uppenbarligen spelar in i de fallen också.

    Ett abortförbud är ingen politisk framkomlig väg. Vi måste börja med att bekämpa de aborter, som är oönskade av kvinnnorna själva. Och hoppas på snöbollseffekten, när bollen väl har kommit i rullning!

    den 31 oktober 2009 kl 14:02
  12. Pelle säger:

    Lars, Sverige är ett av de länder i världen med de största skatteuttagen och vi har en av de mest förmånliga föräldraförsäkringarna. Trots detta skenar aborterna. Ändå vill du har mer av samma vara! Du måste förstå att jag har svårt att tro på den väg du förespråkar. Människor i Sverige behöver bli mindre beroende av diktat från Staten (typ f-kassan). Ska detta ske måste medborgaren bli mer självständig. Detta i sin tur kräver att hon får behålla en större del av sin inkomst och ta ett större ansvar själv för sitt liv. I dagsläget är vi följer vi minsta vink från f-kassan för att optimera uttaget. Vi är drönare vars beteende i mångt och mycket styrs av staten.

    Men jag förstår ändå vad du menar. Unga kvinnor som inte har haft ett jobb får bara 180 kr/dag i föräldraförsäkring istf 80 procent av lönen om de hade haft ett arbete innan mammaledigheten. Då blir abort en utväg för slippa leva på så lite pengar. Hur hantera detta här och nu? En tanke jag får är att barnbidraget borde behovsprövas. De familjer med någorlunda god inkomst får inget bidrag medan unga kvinnor får ett högre bidrag. Det är fördelningspolitik som jag gillar! Bidrag ska gå till de som verkligen behöver dem, inga andra.

    I övrigt vill jag säga att jag verkligen inte ivrar för att ”rentvå alliansregeringen”. Jag vet inte var du får detta ifrån. Och jag är inte medveten om att jag lagt ord i din mun. Sedan är förstås våra riksdagsledamöter de som är ytterst ansvariga för abortlagstiftningen.

    den 31 oktober 2009 kl 23:37
  13. Lars Flemström säger:

    När politikerna använder bidragen för att styra medborgarnas beteende, så kan man ifrågasätta om bidragen verkligen behövs. I övrigt bidragsberättigade, som inte låter sig tvingas till önskat beteende, får ju klara sig utan bidrag. Men det är nog ändån en sanning med modifikation. I sista hand får ju försörjningsstödet träda in. Men det skärs ner till enbart matpengar, om någon vill stanna hemma med sitt barn i stället för att delta i af:s pseudoakvitiviteter. Straffet för oönskat beteende är grymt.

    Din tanke om en mer självständig medborgare är nog god. Men man ska då inte som näringsminister Maud Olofsson plädera för särskilda ungdomsavtal och låga ungdomslöner upp till 26 år. Eftersom det driver upp aborttalen ytterligare i kvinnornas mest fertila ålder. Att behandla unga vuxna som barn, vilket är innebörden i näringsministerns förslag, fostrar inte de unga till självständiga medborgare

    Men jag kan också se detta med arbetsgivarnas ögon, att ungdomar med lång arbetslöshetsperioder bakom sig inte känner ansvar för att sköta ett jobb. I båda avseendena, föräldraskap och jobb, måste vi börja behandla unga vuxna som vuxna.

    Det är direkt hårresande att t.o.m kvinnor som är 19 eller 20 år för höra av sina barnmorskor att de är FÖR UNGA att få barn. Det är väl inget sätt att uppmana till ett vuxet och ansvartagande beteende? Och vad säger detta till män i samma ålder? Jo, att de ska tvinga sina kvinnor att göra abort! Det är lätt att glömma att även de unga männen har ett ekonomiskt problem. Hur de ska försörja barn till någon annan kvinna, än den som de slutligen gifter sig med och vill ha ”planerade” barn med.

    Men det är en verklighet som man inte ändrar på i en handvändning, utan det måste vara ett långsiktigt projekt att återupprätta äktenskapet. Så frågan är vad som ska göras under tiden. Det är ju ändå ett friskhetstecken när de yngsta feministerna börjar prostestera mot sina äldre kamrater: ”Men vi får ju inte bestämma själva. Det var ju världens övertalning innan jag gjorde abort.”

    Jag skulle vilja ha en lag, som förbjuder barnmorskor, socialsekretetare och sexualupplysare att bedriva oefterfrågad abortrådgivning till gravida kvinnor.

    När man inte är tillräckligt många för att driva igenom en förändring, måste man bygga allianser för att uppnå delmål. Och tänkbar allierad för ett första delmål är unga kvinnnor, som visserligen ideologiskt är för fri abort, men kräver rätt att få bestämma själva även i de fall då de vill behålla sina ofödda barn.

    Som vill ha en reformering av föräldraförsäkringen – i stället för att föräldraförsäkningens konstruktion ska användas, av samhällets företrädare, som ett argumet i deras övertalning av de unga kvinnorna att de ska göra abort.

    Det är särskilt vedervärdigt att lura unga kvinnor att avbryta sin första graviditet. De har ju inga tidigare barn som de kan älska, utan står där med den absoluta tomheten. Kan det vara en slump att ”unga kvinnors psykiska hälsa” betecknas som ett katastrofområde i just Sverige?
    Aborter + p-piller med psykiska biverkningar. Det är priset för samhällets våld mot naturen – den kvinnliga naturen.

    den 1 november 2009 kl 15:52

Kommentera detta inlägg

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>