Min gode vän och mentor Dennis Prager brukar ofta säga att vänsterns människor låter sina politiska visioner styras av känslor, inte förnuftet. Det som känns rätt blir politik, och gärna mycket av den varan, oavsett om det är förnuftigt eller ej. Att så är fallet illustreras med råge av ett inlägg i abortdebatten skrivet av broderskaparen Anna Ardin.

Inlägget har rubriken ”Man kan vara vänster och emot abort”. Först blev jag glatt överraskad: har Anna Ardin dragit de logiska slutsatserna av det som broderskaparna skriver i sitt manifest om människovärdet. Jag citerar från manifestet:

Människovärdet är okränkbart, vi har också samma värde, lika rättigheter och skyldigheter eftersom vi alla är en del av Guds kärlek. Tillsammans har vi ett ansvar för varandra. Särskilt när vi är som svagast eller om vi hamnar i utsatta lägen behöver vi människor varandra.

Av detta följer att vi vuxna har ett särskilt ansvar för det ofödda barnet eftersom det 1) är en människa och därför 2) har samma värde och rättigheter som oss vuxna. Vidare 3) har vi ett ansvar för varandra, och 4) särskilt för dem som är svagast. Allt enligt broderskaparnas manifest. Och jag håller med dem! Men de håller inte med mig! Och det är här känslorna kommer in i bilden.

Precis som vi kan vara ovarsamma med fiskar som vi fångar eftersom de inte ger uttryck för smärta och dessutom ser ganska fula ut, precis så är det med de ofödda barnen. När de dör genom en abort är det ingen som hör eller känner deras lidande och ångest. De har aldrig blivit riktigt verkliga eftersom de lever sitt liv inuti mammans mage och ofta inte märks mer än genom det illamående mamman ibland känner. Så de dör obemärkta för våra sinnen. Men de dör likafullt. Det är ett faktum som våra bristande känslor för barnet inte kan rubba.

Istället fokuserar broderskaparna, och Anna Ardin, på den havande kvinnan och hennes umbäranden i de fall graviditeten är oönskad. Hennes lidande syns och märks och kallar på vår uppmärksamhet. Och det är inte alls fel att känna empati med alla dessa kvinnor och att vilja förbättra deras situation. Felet består i att Anna Ardin ignorerar det liv som går till spillo i försöket att hjälpa den havande till ett bättre liv. Det är allvarligt och det klandrar jag henne för, så särskilt som hon är kristen. I en kristen idétradition borde det vara givet att det mänskliga livet har ett värde i sig själv och därför aldrig får användas som ett medel för andras välfärd. Och det är väl detta broderskaparna syftar på när de skriver att ”människovärdet är okränkbart”?

Faktum är att Anna Ardin inte alls är emot aborter, rubriken till trots. Endast i ett utopia, endast i det ”fullständigt jämställda samhället”, skulle hon kunna tänka sig att lagstifta mot aborter. Väldigt mycket kommer före värnandet om människolivet: kvinnan ska ha lika rätt till arbete som mannen, hon ska inte riskera karriär, status, trygg ålderdom mer än honom, fördelningsbördan ska vara fullständigt jämlik mellan mannen och kvinnan, och kvinnan ska ha ”fullständig ekonomisk, social och annan kompensation från samhället för smärta, insatt tid och andra möjliga problem i samband med graviditet och förlossning.” Med mera. När allt detta är uppfyllt, ja då kanske det ofödda barnet kan ges rätten till sitt liv. Men innan dess står det i vägen för kvinnans befrielse och dess rättigheter är därför mindre än slavens och mindre än djurens.

Att hela argumentationen bygger på känslor visar sig också när Anna Ardin utan vidare hoppar mellan situationen i Sverige och den i världens utvecklingsländer. Hon målar upp en helt förfärlig situation för tredje världens kvinnor och gör sedan detta till ett generellt argument för abort i alla världens länder, inklusive Sverige. För att många kvinnor låter utföra osäkra aborter i Nigeria ska vi därför ha fri abort i Sverige. Men det håller ju inte som argument, inte ens  om man skulle gå med på att ge kvinnor i Nigeria rätt till abort. Av de kvinnor som gör aborter i Sverige är andelen kvinnor som är unga, fattiga och sexuellt förtryckta försvinnande liten. Ändå har vi en lag som gör aborten fri för alla, oavsett omständigheter. Och det är denna lag, i Sverige, som Anna Ardin försvarar. Så låt oss därför hålla oss till de svenska förhållandena! Här i Sverige är det ingen ”social katastrof” för en kvinna att bli med barn. Faktum är 40 procent av alla aborter i Sverige utförs av kvinnor över 30 år och att många av dessa är gifta eller sammanboende, enligt forskaren Anneli Kero. Det är denna verklighet vi bör förhålla oss till när Sveriges abortlagstiftning diskuteras.

Anna Ardins porträtt av ”högerns sätt” att vara emot abort saknar också både rim och reson. Vi saknar förmåga till ”empati med människor som lever under andra förhållanden än man själv”, vi styrs av lusten att kontrollera den kvinnliga sexualiteten, och vi har mycket gemensamt med den som mördade abortläkaren Tiller. Allt detta borde vara helt verklighetsfrämmande för den som bara ägnat den internationella prolife-rörelsen den minsta tanke. Världens abortmotståndare utgörs till stor del av katolska och väldigt fredliga kvinnor. Eller hur ska vi annars beskriva en av de på sin tid mest omtalade och principfasta abortmotståndarna, moder Teresa? Skulle dessa kvinnor sakna empati för fattiga, drivas av att vilja kontrollera kvinnans sexualitet och vilja döda abortläkare? Nej, det är dags för Anna Ardin att ägna verkligheten lite mer uppmärksamhet.

Också här visar Anna Ardin att hon är sann vänster. Det räcker inte att visa att meningsmotståndare har fel. Nej, de måste också demoniseras. Vi är onda, vi som tillhör dem som värnar det ofödda barnet. Vi saknar empati, vi vill förtrycka kvinnor och våldet är oss nära. Så varför lyssna på oss? Varför ägna våra argument en minsta tanke? Nej, vi är ju bara ”äldre rika män” som vill skuldbelägga ”unga fattiga tjejer”.

Vilket nonsens.

Andra bloggar om: nonsens, abortmotstånd, kristen vänster, kristen höger, demonisering, aborter