Det är märkligt vilken enastående dubbelmoral som präglar debatten om de könsbundna aborterna. Å ena sidan betraktas ofödda barn som livlösa tingestar – å andra sidan kan man könsdiskriminera dem. Men antingen är ett foster ett liv eller ej. Och är det inget liv är kan det heller inte könsdiskrimineras.

Bitte Assarmo i dagens SvD.

Reaktionerna på de könsselektiva aborterna får mig att tänka på hur väldigt schizofren svensken är när det gäller aborter. Svensken vill värdera fostret men inte så mycket att det går ut över kvinnans absoluta rätt att ta dess liv. Samtidigt som vi då säger oss vara för fri abort är det helt naturligt för oss att denna ”fria” abort inte gäller efter vecka 18. Vi säger vidare att aborter inte ska användas som preventivmedel men att alla skäl i slutänden ändå är helt ok. För vilka är vi att ha synpunkter på andras val?

Det finns egentligen bara två rimliga hållningar i abortfrågan. Antingen anser vi att fostret är en människa och drar konsekvenserna av det. Eller så menar vi att fostret saknar människovärde och drar konsekvenserna av det. I det första fallet kan kvinnan rimligen inte ha någon rätt att bestämma över fostrets liv. I det andra fallet förefaller alla begränsningar av aborterna helt orimlig. Om fostret endast är en cellklump bör kvinnans rätt vara absolut. Något inkräktar på hennes liv och självklart ska hon få ta bort det om det så bara beror på att hon inte önskar börja köpa familjetuber med majonnäs.

Men menar man att fostret saknar människovärde måste man samtidigt förklara skillnaden mellan foster och nyfödd bebis. Vad är det som gör att fostret saknar människovärde medan bebisen har det. Och här saknas goda förklaringar. Så i slutänden finns det nog ändå bara en rimlig hållning i abortfrågan.

Andra bloggar om: aborter, schizofreni, rimliga hållningar, idioti