Skip to main content.


den 9 april 2009


  Den som äter min kropp…

Jag ompublicerar här en artikel jag skrev för flera år sedan om nattvarden. Detta apropå att det idag är Skärtorsdagen, den dag vi firar nattvardens instiftande. Artikeln är inspirerad av en längre föreläsning av den katolske teologen Scott Hahn.

Varje vecka får vi tillfälle att ta emot nattvarden. Det är en stor förmån. I Clara kyrka är nattvarden en stor fest, alla strömmar fram till altaret samtidigt som vi sjunger vackra hymner. För mig är nattvardsfirandet alltid det starkaste ögonblicket under gudstjänsten. Den firas med stor värdighet och det är lätt att förnimma Guds närvaro och helighet. Nattvarden står i centrum och det är precis som det ska vara. I den får jag inte bara ta emot av Herren, jag får även ta emot Herren själv, hans kropp och blod. Står nattvarden i centrum står därför också Gud i centrum.

Ignatius av Antiochia, en av de äldsta kyrkofäderna, samtida med apostlarna, skrev att nattvarden “is the medicine of immortality, and the antidote which prevents us from dying” (1 Epistle to Ephesians, kap 20). Det är starka ord men de rimmar väl med Jesu egna ord från Joh 6 där han säger att ”den som äter min kropp och dricker mitt blod har evigt liv.” Men hur ska vi förstå nattvarden? Den är ett mysterium, visst. Fullständig förståelse kan vi därför inte räkna med. Men samtidigt går det att utvinna en hel del ur de bibeltexter som handlar om den heliga måltiden.

I Luk 22:20, vid instiftandet av nattvarden, säger Jesus: “Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod som blir utgjutet för er.” Detta är det enda tillfället då Jesus nämner begreppet det nya förbundet. Samma frasering användes i 2 Mos 24:8 av Moses när han stänkte offerblod på folket men då om det gamla förbundet. Det antyder att det här, när Jesus instiftar nattvarden, sker något avgörande, att det är frälsningshistoria som skrivs. Texten i Luk 22 visar på en stark koppling mellan det nya förbundet och nattvarden.

Melki-Sedek är en märklig man. Det finns endast ett par verser om honom i 1 Mos 14. Han är den förste prästen som omtalas i GT. Han är samtidigt kung av Salem, som senare blir Jerusalem. Hans namn betyder “rättfärdig konung” och eftersom han är kung av Salem kan vi också kalla honom “fredskonung” (Hebr 7). Denne prästkung kommer med bröd och vin till Abraham och välsignar honom efter hans seger över kungarna. Abraham ger sedan honom tionde av allt han erövrat. Sedan nämns han inte mer förrän i Psalm 110 där David, antagligen om Salomo, skriver att han “är en präst till evig tid, efter Melki-Sedeks sätt”. Exakt dessa ord appliceras långt senare även på Jesus i Hebreerbrevet där det står att Jesus blev överstepräst för evigt, en sådan som Melki-Sedek (Hebr 6:20). Vilket var då Melki-Sedeks “sätt”? Han kom med bröd och vin, det ursprungliga offret kan vi tänka.

Vi förstår av Luk 22:15 att den sista måltiden är en påskmåltid. Den judiska påskmåltiden bestod, förutom av påskalammet, bland annat av fyra bägare med vin. Dessa dracks i tur och ordning och varje bägare hade sin innebörd. Efter den tredje bägaren sjöngs de s.k. Hillel-psalmerna, psalmerna 114-118. Sedan tog man den fjärde, mycket viktiga bägaren. Den utgjorde måltidens klimax. I Markus’ skildring av måltiden (Mark 14) händer något märkligt. Vi läser: ”Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.” Vad betyder detta? Vi läser vidare: ”När de hade sjungit lovsången, gick de ut till Olivberget.” Lovsången borde rimligtvis syfta på Hillel-psalmerna. Men istället för att avsluta måltiden med den fjärde bägaren, går de ut till Olivberget. Och vi hör också Jesus säga att han verkligen har en tanke med att inte dricka den sista bägaren. Jesus gör ingen liturgisk miss utan väntar avsiktligt med att avsluta påskmåltiden till Guds rike brutit in.

Några verser senare, i Getsemane, ber Jesus till Fadern: “Ta denna bägare ifrån mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.” Jesus är bedrövad djupt in i själen och “svetten droppar som blod till marken.” Bägaren skulle förstås kunna syfta på en gammaltestamentlig profetia om lidandets kalk. Så är det säkert. Men den primära referensen torde vara det som skett strax innan, d.v.s. den bägare Jesus medveten avstått från i påskmåltiden. “Ta den ifrån mig” ber nu Jesus. “Avsluta inte måltiden. Den kommer att döda mig! Men ske Din vilja.” Jesus böjer sig under Fadern”¦

Vi vet sedan vad som händer. Jesus tas tillfånga, han förhörs, fängslas, pryglas och sänds för att korsfästas på Golgata. Vid Golgata erbjuds han vin att dricka men han avböjer (Mark 15:23). Det är ännu inte dags. Men så plötsligt säger han: “Jag är törstig” (Joh 19). Det kan knappast vara så att Jesus efter att hängt på korset i flera timmar plötsligt kommer på att han behöver släcka törsten! Nej, det här sker strax innan hans död då han vet att allt är fullbordat. De som stod vid korset räckte då upp en svamp som doppats i surt vin på isopstjälk. Observera att det sker med hjälp av en isopstjälk, samma växt som användes för att stryka offerlammets blod på dörrposten vid utvandringen, det blod som räddade Israels folk från döden (2 Mos 12:22). Jesus dricker vinet och säger “Det är fullbordat”. Därefter överlämnar han sin ande (Joh 19).

Vad är fullbordat? Återigen syftar antagligen Jesus till flera saker. Men det som ligger närmast i tiden är påskmåltiden. Den är nu fullbordad. Jesus har druckit den fjärde bägaren.

Vad betyder detta? Det betyder att Jesus har blivit Guds eget felfria lamm som offrats för vår synd. Jesus är Guds offerlamm (Joh 1:29)! Hans blod räddar oss nu till evigt liv. Jesus transformerar den judiska påsken till det nya förbundets heliga måltid och fyller den med sig själv. Vidare innebär sättet varpå offret utförs att Guds offer av sin Son faktiskt inleds i det övre rummet där Jesus säger att “detta är min kropp, detta är mitt blod”. Offret inleds då och slutförs ett dygn senare på korset. Det är genom nattvarden som det nya förbundets välsignelse når ut i världen. Det är också genom nattvarden vi får en tillbakakoppling till Melki-Sedek och det ursprungliga offret. Den stora skillnaden är att nu är brödet och vinet fyllt med Gud själv.

Låt oss därför följa Paulus uppmaning i 1 Kor 5:7: “vårt påskalamm, Kristus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid”¦med renhetens och sanningens osyrade bröd.” Må han bevara oss till evigt liv.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.



Kommentera detta inlägg

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>