Skip to main content.

den 13 april 2009


  Krille ser bara svarta svanar

Krille, alltså han som bossar för de så kallade humanisterna, är lite sur för att hans förening inte får statsbidrag. Stackarn, det kan inte vara lätt att enbart leva på sina egna medlemmar. Det är väl därför det blir som det blir i hans artikel på Newsmill där han menar att kultureliten blundar för kristendomens fula tryne. På den kritik som, på goda grunder, riktas mot ”humanisterna” för att de är så ensidigt negativa i sin bedömning av kristendomen svarar han:

Det är lika rimligt som att kritisera Amnesty för att organisationen bara uppmärksammar politiskt förtryck… Det är knappast Amnestys roll att berätta om de regimer eller ideologier som tillåter människor att yttra sig och verka politiskt. Lika lite är det Humanisternas uppgift att berätta om de fall där människor slipper underkasta sig religiösa dogmer.

Skillnaden är, förstås, att Amnesty inte generaliserar utan kritiserar där kritik är berättigad. Amnesty menar exempelvis inte att olika stater eller ideologier borde avskaffas. Nej, de kritiserar endast stater för de fall av övergrepp som de har dokumenterat. Krille och hans gäng går dock ett steg till. När de har sett några, i deras ögon, svarta svanar menar de att alla svanar är svarta. För att citera:

Religioner måste bedömas i sin helhet, som summan av sina positiva och negativa effekter. Den mest utbredda och snabbast växande formenav kristendom i världen är sannerligen ingen ”lättmjölksvariant”. Det är en konservativ och fördömande religion som ser homosexualitet som något ont och syndigt, som ser kvinnor som underlägsna män och förvägrar dem rätten till sin kroppsliga integritet.

Först säger alltså Krille att religioner måste bedömas efter summan av sina positiva och negativa effekter. Låt gå för det (för ögonblicket). Men i nästa andetag dömer han ut en stor del av kyrkan genom att peka på några, i hans ögon, allvarliga försyndelser. Rimligen borde det finnas något positivt med dessa kyrkor också men det existerar inte i Krilles balansräkning. Han skulle exempelvis ha kunnat nämna dessa kyrkors stora sociala engagemang, deras insatser i tredje världen och att de får många människor att lämna sina gamla ohälsosamma liv för ett nytt liv med Gud. Så i samma artikel som han kritiserar dem som kallar ”humanisterna” för ensidigt negativa ger han sina kritiker rätt. Och han gör det, precis som vanligt, utan att förstå det själv.

Sedan håller jag inte med om att religioner ska bedömas efter sina effekter. Nej, de ska bedömas efter sin sanningshalt. Inte så att effekterna är betydelselösa men de är svårbedömda, både ur en enskild människas liksom en enkild generations synvinkel. Ta exempelvis katolska kyrkans ståndpunkt att dess präster ska leva i celibat. Effekterna av denna speciella lära mäts i århundraden, ja kanske årtusenden. Och kan vi med våra begränsade ögon någonsin räkna med att se alla effekterna?

Sedan måste jag kommentera Krilles nysvenska. För när han skriver att kyrkan ”förvägrar [kvinnor] rätten till sin kroppsliga integritet” talar han rimligen om abort. Men som Krille uttrycker det skulle man kunna tro att kyrkan tycker att våldtäkt är helt i sin ordning. Men det (den katolska) kyrkan inte accepterar är att den gravida kvinnans frihet får gå ut över den kroppsliga integriteten hos den lilla människa som lever i hennes mage. Accepterar man bara fostrets mänsklighet måste detta vara en fullt rimlig hållning. Därför är Krilles sätt att skriva förvillande och ohederligt.

På slutet får han dock till det:

Den globala Jesuskulten är allt annat än tandlös.

Men jag anar att Krille, precis som Kajafas i Johannes 11:51, inte säger detta av sig själv. Kanske kan även Krille användas av Gud.

Andra bloggar om: , , ,

den 11 april 2009


  Lena Andersson demonstrerar sin okunskap

Jag har haft anledning att skriva om SvD:s tv-kritiker Lena Andersson tidigare. Det handlade då om hennes sommarprogram om Jesus och att hon senare fick ett pris av ”Humanisterna” för sin ”sanningslidelse”. Nu handlar det om den artikel på opinionssajten Newsmill som hon publicerade häromdagen. Då liksom nu hävdar Lena Andersson att hon läser texterna i Bibeln som det står och därför kommer på kollisionskurs med den gängse förståelsen av hur och vem Jesus var. Denna gång kritiserar hon liberalteologerna – hon nämner Ola Sigurdsson som exempel – som använder ”bibeln i syfte att hamna rätt i samtidens idéer.” Hon fortsätter:

Bibelns barlast av sådant som talar emot är alltför tung och skrymmande. Men det påpekandet gör mig förstås till bokstavstroende. Ty den teologiska grundregeln är att det goda som Jesus och andra centrala bibelfigurer gör och säger kan tolkas som det står och av vem som helst, medan det förkastliga som de gör och säger fordrar kunskaper i grekiska, hebreiska, antikens historia samt en doktorsavhandling i exegetik för att uttolkas rätt. De bibelord som inte låter alltigenom bra för den moderna människan betyder alltid något annat.

Någonstans här har hon onekligen en poäng. Jag instämmer helhjärtat i hennes kritik av liberalteologins ”försnällning” av Jesus och dess utspädning av den kristna tron. Men hennes kritik grundar sig inte bara på att liberalteologerna inte håller sig till texterna utan framförallt på att de ger en akademisk legitimitet åt något som är  rena ”dumheter”.  Hon skriver:

Alla moderna människor förstår att kristendomen är en mytologi och en motstridig morallära

Jaså. Men det gör förstås en hel mängd intelligenta, upplysta och idag levande människor väldigt omoderna. Eller så menar hon att man för att vara modern måste vara ateist och tro att kristendomen bara innehåller sagor. Och då säger hon ju bara att ”alla ateister tror att kristendomen är en mytologi” vilket ju är ett ganska banalt påstående. Jag vet inte vad hon menar men vidare intelligent låter det inte.

Faktum är att de som argumenterar med hjälp av generaliseringar som ”alla vet” eller ”all forskning visar” oftast har väldigt lite på fötterna. Och den som läser Lena Anderssons artikel finner att hon aldrig tar upp några argument mot de sanningsanspråk som kristendomen gör. Jo, en gång gör hon ett halvhjärtat försök när hon som argument mot Guds existens tar upp lidandets problem. Kära nå’n då! Har hon överhuvudtaget öppnat en bok i teologi eller religionsfilosofi? Lidandets problem är ett av de mest avhandlade ämnena inom teologin och här finns svar för den som söker. Jag kan tipsa om William Lane Craigs undervisning på detta område.

I övrigt saknas alltså argument mot den kristna tron. Det är som att Lena Andersson tror sig vinna på walk over bara genom att nämna lidandets problem! Och samtidigt som hon här visar sin stora okunskap har hon mage att kritisera dem som kallar de nya ateisterna för okunniga. Så hon är inte bara okunnig, hon saknar även kunskap som sin okunskap. Och ur detta kan det förstås bara komma dumheter.

Andra bloggar om: , , ,

den 9 april 2009


  Den som äter min kropp…

Jag ompublicerar här en artikel jag skrev för flera år sedan om nattvarden. Detta apropå att det idag är Skärtorsdagen, den dag vi firar nattvardens instiftande. Artikeln är inspirerad av en längre föreläsning av den katolske teologen Scott Hahn.

Varje vecka får vi tillfälle att ta emot nattvarden. Det är en stor förmån. I Clara kyrka är nattvarden en stor fest, alla strömmar fram till altaret samtidigt som vi sjunger vackra hymner. För mig är nattvardsfirandet alltid det starkaste ögonblicket under gudstjänsten. Den firas med stor värdighet och det är lätt att förnimma Guds närvaro och helighet. Nattvarden står i centrum och det är precis som det ska vara. I den får jag inte bara ta emot av Herren, jag får även ta emot Herren själv, hans kropp och blod. Står nattvarden i centrum står därför också Gud i centrum.

Ignatius av Antiochia, en av de äldsta kyrkofäderna, samtida med apostlarna, skrev att nattvarden “is the medicine of immortality, and the antidote which prevents us from dying” (1 Epistle to Ephesians, kap 20). Det är starka ord men de rimmar väl med Jesu egna ord från Joh 6 där han säger att ”den som äter min kropp och dricker mitt blod har evigt liv.” Men hur ska vi förstå nattvarden? Den är ett mysterium, visst. Fullständig förståelse kan vi därför inte räkna med. Men samtidigt går det att utvinna en hel del ur de bibeltexter som handlar om den heliga måltiden.

I Luk 22:20, vid instiftandet av nattvarden, säger Jesus: “Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod som blir utgjutet för er.” Detta är det enda tillfället då Jesus nämner begreppet det nya förbundet. Samma frasering användes i 2 Mos 24:8 av Moses när han stänkte offerblod på folket men då om det gamla förbundet. Det antyder att det här, när Jesus instiftar nattvarden, sker något avgörande, att det är frälsningshistoria som skrivs. Texten i Luk 22 visar på en stark koppling mellan det nya förbundet och nattvarden.

Melki-Sedek är en märklig man. Det finns endast ett par verser om honom i 1 Mos 14. Han är den förste prästen som omtalas i GT. Han är samtidigt kung av Salem, som senare blir Jerusalem. Hans namn betyder “rättfärdig konung” och eftersom han är kung av Salem kan vi också kalla honom “fredskonung” (Hebr 7). Denne prästkung kommer med bröd och vin till Abraham och välsignar honom efter hans seger över kungarna. Abraham ger sedan honom tionde av allt han erövrat. Sedan nämns han inte mer förrän i Psalm 110 där David, antagligen om Salomo, skriver att han “är en präst till evig tid, efter Melki-Sedeks sätt”. Exakt dessa ord appliceras långt senare även på Jesus i Hebreerbrevet där det står att Jesus blev överstepräst för evigt, en sådan som Melki-Sedek (Hebr 6:20). Vilket var då Melki-Sedeks “sätt”? Han kom med bröd och vin, det ursprungliga offret kan vi tänka.

Vi förstår av Luk 22:15 att den sista måltiden är en påskmåltid. Den judiska påskmåltiden bestod, förutom av påskalammet, bland annat av fyra bägare med vin. Dessa dracks i tur och ordning och varje bägare hade sin innebörd. Efter den tredje bägaren sjöngs de s.k. Hillel-psalmerna, psalmerna 114-118. Sedan tog man den fjärde, mycket viktiga bägaren. Den utgjorde måltidens klimax. I Markus’ skildring av måltiden (Mark 14) händer något märkligt. Vi läser: ”Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.” Vad betyder detta? Vi läser vidare: ”När de hade sjungit lovsången, gick de ut till Olivberget.” Lovsången borde rimligtvis syfta på Hillel-psalmerna. Men istället för att avsluta måltiden med den fjärde bägaren, går de ut till Olivberget. Och vi hör också Jesus säga att han verkligen har en tanke med att inte dricka den sista bägaren. Jesus gör ingen liturgisk miss utan väntar avsiktligt med att avsluta påskmåltiden till Guds rike brutit in.

Några verser senare, i Getsemane, ber Jesus till Fadern: “Ta denna bägare ifrån mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.” Jesus är bedrövad djupt in i själen och “svetten droppar som blod till marken.” Bägaren skulle förstås kunna syfta på en gammaltestamentlig profetia om lidandets kalk. Så är det säkert. Men den primära referensen torde vara det som skett strax innan, d.v.s. den bägare Jesus medveten avstått från i påskmåltiden. “Ta den ifrån mig” ber nu Jesus. “Avsluta inte måltiden. Den kommer att döda mig! Men ske Din vilja.” Jesus böjer sig under Fadern…

Vi vet sedan vad som händer. Jesus tas tillfånga, han förhörs, fängslas, pryglas och sänds för att korsfästas på Golgata. Vid Golgata erbjuds han vin att dricka men han avböjer (Mark 15:23). Det är ännu inte dags. Men så plötsligt säger han: “Jag är törstig” (Joh 19). Det kan knappast vara så att Jesus efter att hängt på korset i flera timmar plötsligt kommer på att han behöver släcka törsten! Nej, det här sker strax innan hans död då han vet att allt är fullbordat. De som stod vid korset räckte då upp en svamp som doppats i surt vin på isopstjälk. Observera att det sker med hjälp av en isopstjälk, samma växt som användes för att stryka offerlammets blod på dörrposten vid utvandringen, det blod som räddade Israels folk från döden (2 Mos 12:22). Jesus dricker vinet och säger “Det är fullbordat”. Därefter överlämnar han sin ande (Joh 19).

Vad är fullbordat? Återigen syftar antagligen Jesus till flera saker. Men det som ligger närmast i tiden är påskmåltiden. Den är nu fullbordad. Jesus har druckit den fjärde bägaren.

Vad betyder detta? Det betyder att Jesus har blivit Guds eget felfria lamm som offrats för vår synd. Jesus är Guds offerlamm (Joh 1:29)! Hans blod räddar oss nu till evigt liv. Jesus transformerar den judiska påsken till det nya förbundets heliga måltid och fyller den med sig själv. Vidare innebär sättet varpå offret utförs att Guds offer av sin Son faktiskt inleds i det övre rummet där Jesus säger att “detta är min kropp, detta är mitt blod”. Offret inleds då och slutförs ett dygn senare på korset. Det är genom nattvarden som det nya förbundets välsignelse når ut i världen. Det är också genom nattvarden vi får en tillbakakoppling till Melki-Sedek och det ursprungliga offret. Den stora skillnaden är att nu är brödet och vinet fyllt med Gud själv.

Låt oss därför följa Paulus uppmaning i 1 Kor 5:7: “vårt påskalamm, Kristus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid…med renhetens och sanningens osyrade bröd.” Må han bevara oss till evigt liv.

den 1 april 2009


  Äktenskapet mindre värt när fler får dela begreppet

Så har vi då fått en ny äktenskapslag i Sverige. Rent mänskligt sett var inget annat att vänta. Så här dags på dagen finns det bara tid för en snabb liten kommentar. Jag reagerade på vad Fredrik Lundh, socialdemokratisk riksdagsledamot, berättade för Dagen:

Vi delar inte rädslan för att äktenskap blir mindre värt för att fler får dela begreppet.

Det är säkert sant att Fredrik Lundh och hans meningsfränder inte är rädda för att äktenskapet urvattnas med denna nya lag. Men jag bryr mig inte om vilka rädslor han har eller inte har, denne Fredrik. Frågan är: kommer äktenskapet att förlora i status ”för att fler får dela på begreppet”? Och självklart är det så! Ponera att vår riksdag om några år vidgar äktenskapslagen ytterligare så att även månggifte blir tillåtet. Och sedan om ytterligare några år får alla som känner och vill leva med varandra ingå äktenskap. Allt för kärlekens skull. Vem skulle då inte säga att äktenskapets status hade devalverats? Och det börjar nu när vi nu får en radikalt annorlunda grund för vad ett äktenskap egentligen är.

Från att haft en mycket stark koppling till föräldraskap och ansvar för kommande generationer skulle äktenskapet efter en sådan utveckling ha kommit att enbart bli en slags offentlig bekräftelse av människors kärlek till varandra. Från att ha handlat om något utöver de två inblandade parterna skulle då äktenskapet enbart ha blivit en angelägenhet för de som gifter sig, för deras behov av bekräftelse.

Visst blir äktenskapet mindre värt, från mänsklig synvinkel, i och med dagens beslut. Och om Fredrik Lundh bara tänkte efter lite och inte lät sig styras av sina känslor tror jag nog att han åtminstone skulle vara lite bekymrad.

Andra bloggar om: , ,