För några år sedan skrev jag en text om skilsmässa och om villkoren för att få förlåtelse för den synd som skilsmässa och omgifte är. Frågan fortsätter emellertid att plåga mig. Inte så att jag själv vill skilja mig från min hustru. Men jag möter så ofta goda människor, och ibland även nära och kära, som skilt sig för att de inte stod ut att vara kvar, människor som antingen redan gift om sig eller önskar göra det. Vad ska jag säga till dem? Bibelns budskap, som jag och många andra tolkar det, tar tydligt avstånd från både skilsmässa och omgifte. Samtidigt upplever jag denna sanning som förkrossande. Var finns evangeliet i detta? Var finns det goda för den människa som skilt sig efter att i ett årtionde levt i ett kärlekslöst äktenskap?

Så när David Nyström häromdagen skrev om att han tycker sig ha hittat ett sätt att tolka skriften som tillåter skilsmässa i vissa fall är jag inte sen att reagera. David refererar till en artikel i Christianity Today skriven av sin forskarkollega David Instone-Brewer på Tyndale House. Eftersom artikeln är en sammanfattning av ett större arbete finns det förstås risker med att ytterligare förkorta budskapet. Så läs artikeln och återvänd sedan hit!

I korthet menar ändå David Instone-Brewer att Jesus i Matteus 19 inte tar avstånd från alla skilsmässor. Inte heller bara dem som beror på sexuell otro. Nej, det Jesus gör är att han besvarar frågan om huruvida skilsmässa är tillåtet ”av vilken anledning som helst” (som är fariséernas fråga). Nej, säger Jesus! Skilsmässa är verkligen inte tillåtet av vilken anledning som helst. Han skulle därmed avvisa en väldigt liberal tolkning av skrifterna som florerade på den tiden och positionera sig med de mer konservativa skriftlärda som endast tillät skilsmässa under särskilda villkor. Dessa var:

• sexuell otro
• känslomässig och kroppslig försummelse
• om man blivit övergiven eller slagen

Dessa kriterier fanns i den mosaiska lagen, formulerade i 2 Mos 21:10-11 enligt David Instone-Brewer. Och enligt honom bekräftar Jesus och Paulus Mose lag på denna punkt. Jesus bekräftar att sexuell otro är ett giltigt skäl för skilsmässa i Matteus 19 och Paulus bekräftar de andra två punkterna i 1 Kor 7:3-5 samt 1 Kor 7:33-34. I avsnitten i Korintierbrevet talar Paulus om att ”mannen skall ge sin hustru vad han är skyldig henne” och vice versa samt att den gifte mannen är angelägen om hur han skall vara sin hustru till lags och, återigen, vice versa. Medveten om att Paulus inte säger att missbruk av dessa plikter utgör giltig grund för skilsmässa, menar David Instone-Brewer att det inte behövde sägas eftersom det redan stod på vigselattesten.

Tyvärr finns det hur mycket som helst att invända mot denna tolkning. För det första är ju Matteus 19 inte den enda bibelpassagen där vi får del av Jesu undervisning om äktenskapet. Vi har även Matt 5:31-32, Luk 16:18 och Mark 10:1-12. Men det är endast i Matteus 19 som man skulle kunna tolka Jesus på det sätt som David Instone-Brewer gör. Låt oss, exempelvis, titta på vad Jesus säger i Markustexten:

Då kom några fariseer fram, och för att sätta honom på prov frågade de: ”Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru?”
Han sade: ”Vilka bestämmelser har Mose gett er?”
De svarade: ”Mose tillåter att man skriver ett skilsmässobrev och skiljer sig.”
Jesus sade: ”Ja, därför att ni är förstockade skrev han denna bestämmelse.
Men vid skapelsen gjorde Gud dem till man och kvinna.
Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett.
Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.”
När de kom hem frågade lärjungarna honom på nytt om detta.
Han svarade: ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig är hon en äktenskapsbryterska.”

Om nu formuleringen av fariséernas fråga i Matteus 19 är så viktig för att förstå vad Jesus säger, varför finns denna fråga inte återupprepad ordagrant här och i de övriga texterna? Det är inte rimligt att tänka sig att Markus och Lukas (och även Paulus i 1 Kor 7:10-11) utelämnar denna information om den verkligen vore kritisk för förståelsen av undervisningen.

För det andra sammanfattar Jesus själv innebörden i sin undervisning. I texten ovan citerar Jesus skapelseberättelsen och säger sedan: ”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” Han säger ”alltså” för att förtydliga att detta är huvudpoängen i hans undervisning. Texten i skapelseberättelsen sammanfattas på ett liknande sätt av Jesus i Matt 19:6. Och i Matteustexten finner vi en slukläm i vers nio där Jesus säger: ”Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.”

För det tredje kan vi också läsa hur Paulus förstod Jesu undervisning.  I 1 Kor 7:10-11 skriver han:

De gifta ger jag denna föreskrift som inte är min utan Herrens: en hustru får inte lämna sin man – men gör hon det ändå, skall hon förbli ogift eller försona sig med mannen – och en man får inte skilja sig från sin hustru.

Enligt Paulus är detta alltså Herrens föreskrift och således Paulus förståelse av Jesu undervisning. Inte någonstans i texterna finns det antydningar till att skilsmässa vore i sin ordning om endera av parterna har försummat den andre. Ändå vill David Instone-Brewer få oss att tro att det är det som Jesus och Paulus menar!

För det fjärde tar Jesus tydligt avstånd från Mose föreskrifter om skilsmässa i både Matteus och Markus. Det var för att människan var ”förstockad” som Moses skrev denna bestämmelse. Men från början var det inte så, säger Jesus. Han verkar vilja föra tillbaka sina efterföljare till ursprungstanken med äktenskapet – att det verkligen skulle vara livslångt.

För min del räcker denna kritik för att helt avfärda David Instone-Brewers tolkning av Jesu budskap om äktenskapet. Den som vill ha mer kan med fördel läsa John Pipers utförligare kritik (för att inte säga sågning) av Instone-Brewers utläggning. Och jag instämmer med John Piper när han säger att så gott som varje äktenskap skulle kunna avslutas med en giltig skilsmässa om David Instone-Brewer skulle ha rätt.

Så då är jag tillbaka vid ruta ett. Och inget annat var väl egentligen att vänta. Det krävs ingen doktorshatt i teologi för att förstå Jesu budskap på denna punkt. Och jag tror att kyrkan fram till 1900-talet har varit trogen detta enkla budskap: äktenskapet är livslångt och omgifte är därför otänkbart så länge båda makarna är vid livet. Det går inte att som David Instone-Brewer hoppa över 2000 år av kyrkohistoria och med en nyläsning av Skriften komma till helt, för kyrkan, nya slutsatser (faktum är att för David Instone-Brewer handlar det inte ens om en nyläsning av Skriften utan om en nyläsning av annan judisk litteratur från 100-talet). Det måste finnas en kontinuitet i den läromässiga utvecklingen.

Till råga på allt är skilsmässa en synd som alla andra. Det glada budskapet är att det finns förlåtelse. Halleluja för det! Det tråkiga är att man måste ångra sig för att få den. Och om detta handlade delvis mitt tidigare inlägg. Där skrev jag (i en förtydligande kommentar):

1) Att bryta sitt äktenskap är en synd. 2) Synd behöver förlåtas. 3) Det finns ingen förlåtelse där det saknas ånger.

Ånger borde innebära att man ångrar skilsmässan (eller åtminstone omgiftet). Att ångra skilsmässan (eller omgiftet) borde rimligen innebära att man går tillbaka till det läge som var innan, antingen tillbaka till sin förra partner eller till sitt separerade tillstånd.

Detta skrevs apropå en insändare där en kvinna menade att hon fått förlåtelse för sin skilsmässa och nu kunde leva i samvetsfrid och lycka med sin nye man. Jag menade att Guds förlåtelse inte borde ses som en välsignelse till att fullborda äktenskapsbrottet genom att gifta om sig. Men hur i hela världen ska kyrkan hantera detta budskap på det pastorala planet? Vad ska man säga till människor som idag lever lyckligt omgifta, många med barn i det nya äktenskapet? Guds vilja ska ju vara god för människan men här verkar det goda enbart ligga bortom döden, förutom den välsignelse det i sig är att lida för Kristus.

En av anledningarna till att vi nu lever i en skilsmässokultur är att kyrkan försummat sitt pastorala uppdrag under lång tid. Inget samfund, Katolska kyrkan möjligen undantaget, verkar våga förmedla Jesu undervisning om äktenskap och skilsmässa. Så har kristenheten i Sverige invaggats i en känsla av att skilsmässor och omgifte inte är så allvarligt. Förvisso ska man försöka bevara äktenskapet, det är det bästa, men går det inte så går det inte. Gud vill kärlek och att alla ska vara lyckliga. Och hur ska vi förstå Bibelns budskap om äktenskapet idag? Bibeln säger visserligen en sak men vi har ju också verkligheten att ta hänsyn till (som en vän sade när vi diskuterade detta ämne).

Eftersom gudsfolket alltså inte har fått en korrekt förkunnelse om äktenskapet kan det heller inte lastas för hårt när äktenskapen bryts. Visserligen finns det biblar i var mans hem men sättet människor läser skriften på präglas av omgivningen. Detta kanske får konsekvenser för de pastorala råd en präst eller pastor kan och bör ge? Ponera att en ung kristen man gifter och skiljer sig utan större kunskaper om Guds vilja med äktenskapet och att han sedan hittar sin verkliga kärlek, gifter om sig och skaffar barn. Mannen har aldrig konfronterats, vare sig av en pastor, av en vän eller av kulturen. Han lever därför utan större samvetsbetänkligheter med sin nya hustru och njuter av ett gott familjeliv. Familjen går sedan med i en ny församling och möts för första gången av budskapet att äktenskapet verkligen är livslångt och att omgifte därför är helt otänkbart. Nu blir mannen lite orolig och uppsöker pastorn för att höra vad han egentligen menar. Lever mannen i synd? Är hans andra äktenskap ogiltigt för Gud? Här tänker jag att mannens kunskaper när han skilde och gifte om sig på något sätt borde påverka det pastorn säger. På vilket sätt vet jag ärligt talat inte. Här kolliderar det objektiva med det subjektiva. Kan det vara så att mannen (liksom även hans nya hustru) får ta de tunga konsekvenserna av kristenhetens misslyckande? Skulden till den uppkomna situationen är mångas. Men konsekvenserna, åtminstone de timliga, får bäras av de män och kvinnor som gifter om sig. Kan det vara så? Jag vet inte.

Klart är att det i en kultur där skilsmässor och omgifte är vardagsmat uppkommer situationer där de präster och pastorer som tar sina herderoller på allvar ställs på stora prov. Kanske finns en del av lösningen i att vi alla måste acceptera att efterföljelse innebär lidande och att detta lidande är ett litet pris att betala för den eviga glädje som väntar oss. Sedan måste förstås Sveriges kyrkor och församlingar ta sig samman och börja undervisa om äktenskapet som Jesus gjorde.

Andra bloggar om: äktenskap, skilsmässa, omgifte, Jesus, Paulus, kyrkan

Du kan kommentera, eller