Skip to main content.


den 15 oktober 2008


  På denna klippa

Om nu någon undrar över varför jag inte skrivit mer om kristen vänster beror det på att jag de senaste dagarna varit flitigt engagerad i en debatt på Aletheia. Frågan har gällt hur man ska tolka versen i Matteus 16:18 där Jesus säger: ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka.” (NT81) Nu kom stora delar av debatten att handla om Katolska kyrkan i allmänhet eftersom den påvliga auktoriteten till viss del bygger på denna vers. Och jag verkar ständigt dras till att försvara fenomen som upprör flertalet: den så kallade kristna högern, USA, Irakkriget och då och då den Katolska kyrkan.

Men nu handlade det egentligen enbart om vad som är en korrekt tolkning av nämnda bibelvers, åtminstone för min del. Jag menar att den Jesus syftar på när han säger ”den klippan” är Petrus. Och det är det jag argumenterat för. Detta är nu ingen specifikt katolsk uppfattning: många icke-katolska teologer instämmer i att detta är den korrekta tolkningen av versen.

Det blev en lång diskussion med många inblandade, 136 inlägg just nu. Trots stor spretighet och att ingen enighet uppnåddes är jag ändå ganska nöjd eftersom det gick att mejsla ut två ganska tydliga frågeställningar där vi var oense. På så sätt finns det en möjlighet att komma vidare och att faktiskt uppnå enighet så småningom. Frågorna är:

– Flera GT-ställen visar att endast Gud är vår verkliga klippa. Hur är det då möjligt för Jesus att kalla Petrus för klippa? Mitt svar på detta är att aspekter av att vara klippa kan återfinnas hos människor, eftersom Gud kan utrusta vem han vill med vad han vill. Verser som Upp 21:14 samt Ef 2:20 stöder denna tanke eftersom de säger att apostlarna utgjorde grundstenar för kyrkan.

– I den grekiska texten används två olika former av ”klippa”; petros och petra. Varför använda två olika former om de refererar till personen Petrus? Och varför omtala Petrus i tredje person med ”den klippan” när Jesus tidigare vänt sig direkt till Petrus? Mitt svar är att “denna klippa” rimligen bör referera tillbaka till den närmast tidigare klippan i texten. Och att det är ytterst rimligt att tänka sig att denna är Petrus, även om orden har olika genus. Här ger de ursprungliga Jesus-orden åtminstone en ledtråd, där Jesus talar arameiska och säger: ”Du är Kefas och på denna kefas ska jag bygga min kyrka.”

Helt klart är att Ulf Ekmans och Peter Halldorfs närmande till den Katolska kyrkan väcker reaktioner.

Andra bloggar om: , ,

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.



7 kommentarer till “På denna klippa”

  1. Johan Stenberg säger:

    Jag har uppskattat dina inlägg om påven och Katolska kyrkan.

    Av ren nyfikenhet undrar jag när du senast deltog i en katolsk mässa? Om det var längesedan så tycker jag att du skall smita in på en mässa någon gång den närmaste tiden. De flesta katolska församlingar har ju mässa varje dag på flera tider, så det går alltid att hitta någon tid som passar.

    den 15 oktober 2008 kl 22:10
  2. Haggaj säger:

    Pelle,

    Som jag sa på vår sida: Jag tackar för god diskussion och välkomnar dig åter.

    Just nu har jag skrivit om de 144.000. 🙂

    den 15 oktober 2008 kl 22:45
  3. David Nyström säger:

    Det är ju helt solklart att det är Petrus Jesus syftar på; allt annat är bara protestantiska akrobatkonster. Jesus ändrar Simons namn till Klippa, och när han i nästa andetag talar om klippan, så är det inte Petrus han menar? Låter rimligt, om nu Jesus var ute efter att förvirra sina århörare, vilket i alla fall inte jag tror. Detta bevisar dock (naturligtvis) inte att KK har rätt i alla sina läror pom Petrusämbetet…

    den 15 oktober 2008 kl 23:26
  4. Peter säger:

    När det gäller debatten mot katolska kyrkan brukar jag hänvisa till Jesu liknelse om bjälken och flisan. Det är så lätt att se fel hos sin nästa men missar totalt sina egna. Visst finns det felaktigheter hos KK men finns det inte fel i alla samfund på ett eller annat. Men det som verkligen gör mig irriterad, är det faktum att vissa skribenter är av åsikten att för varje splittring av kyrkan som skett, så glömmer Gud av den tidigare grupperingen, på så sätt att när Luther reformerade kyrkan så slutade Gud att älska KK och lade all kärlek på de reformerta. Men jag är övertygad om att Gud inte kan eller vill glömma sina tidigare barn.

    den 16 oktober 2008 kl 7:42
  5. Bengt Malmgren säger:

    Pelle! tack för din fina analys.

    Angående frågan om hur det skapade kan vara gudomliggjort:

    Detta handlar ju om inkarnationens innersta mysterium: Att Gud faktiskt blivit människa och kommit in i världen. Kristus grundar Kyrkan, och han sänder Anden över kyrkan. Vi kristna är Andens tempel. Gud använder människor: Maria använde han till att föda Jesus, varje kristen är kallad att säga Ja till sin kallelse precis som Maria.

    Att Gud bryter in i världen och gudomliggör är också tydligt i kyrkans sakrament. Sakramentet är ett synligt tecken på Guds osynliga närvaro i världen. Varje kristen, Maria, Petrus, Apostlarna, ja varje döpt kristen som handlar i enlighet med sin kallelse är ett synligt tecken på Guds närvaro. På så sätt är hela kyrkan, Guds folk, ”Kristi kropp” i världen ett slags sakrament.

    Det känns som om de anti-katolska ivrarna på Aletheia inte riktigt förstått vidden av inkarnationens fulla verklighet, därav denna misstänksamhet mot allt ”inomvärldsligt”. Därav också svävan på målet när det gäller de grundläggande dogmerna treenigheten och Kristi båda naturer. Delvis tycks man leva kvar i en gammaltestamentlig uppfattning, i det perspektivet kan man också förstå den öppenhet mot Enarsson och Messianska föreningen (som inte erkänner treenigheten, knappast något av kyrkohistorien heller, man vill att vi skall sluta fira våra kristna högtider och gå tillbaka till ”Herrens högtider”, dvs de gammaltestamentliga judiska högtiderna).

    den 16 oktober 2008 kl 20:07
  6. Luxer säger:

    Det namn som Petrus fick av Jesus var det arameiska Kefas, som betyder klippa. När man sedan översatte till grekiska så hade man att välja mellan det maskulina Petros och det feminina Petra. Vid den tid som evangeliet skrevs så var dessa ord synonymer, men århundraden tidigare, i en annan grekisk dialekt, så betydde Petros verkligen ”liten sten” medan Petra betydde ”stor klippa”.

    Jag kan tänka mig att anledningen till att ordet Petra används är att författaren är medveten om ordens tidigare betydelse, och för att inga tvivel ska råda om att Petrus är en klippa och inte en liten sten så väljer han att översätta till Petra. Men när det gäller själva namnet på Petrus så finns inget annat val än att översätta till Petros, för ordet Petra är feminint och därför kan en man inte ha det namnet.

    Ordet Petros betydde vid den tiden ”Klippa” och det var alltså inte fel att ge Petrus det namnet, men för att man inte skulle misstolka Petrus för en ”liten sten” (ordet Petros tidigare betydelse) så valde man att därefter använda ordet Petra. Jag tror i alla fall att det är en både möjlig och rimlig förklaring till varför både Petros och Petra används.

    Här finns mer information:
    http://www.catholic.com/library/Peter_the_Rock.asp

    den 16 oktober 2008 kl 22:22
  7. Lars Flemström säger:

    Med dessa ord instiftade Jesus prästämbetet. Versen om ”klippan” ska ses i sitt sammanhang (nycklarna). Talet om ”klippan” är en ordlek.

    den 25 oktober 2008 kl 13:57

Kommentera detta inlägg

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>