Skip to main content.


den 15 januari 2008


  Att vara god för sin egen skull – går det?

På julafton publicerade DN Debatt en artikel av Stefan Einhorn om godheten och dess drivkrafter. I artikeln lovordar Einhorn godhetens högtid julen och menar att vi kan och bör göra det goda, om inte för Guds skull, så åtminstone för vår egen. För det verkar som om vi mår bra av att göra gott! Einhorn skriver:

Studier har till exempel visat att när vi är generösa aktiveras ett njutningscentrum i hjärnans mesolimbiska system, vilket innebär att vi faktiskt får en lustupplevelse av att behandla andra människor väl. Intressant nog är det samma njutningscentrum som också blir aktiverat av att vi äter god mat, ägnar oss åt sex eller använder narkotika.

Genom att vara god mot våra medmänniskor startar vi också en mängd positiva spiraler där vår godhet inspirerar andra människor och de i sin tur andra. Det tycks som om människan är skapad för goda gärningar vilket ju Paulus också vittnar om (Ef 2:10). Det är gott att vara god! Godhet lönar sig.

Einhorn menar nu att dessa godhetens effekter skulle kunna vara den sekulariserade människans drivkraft för att göra det goda. Den religiöse gör det goda för att Gud belönar det (och straffar det onda). Ateisten, och agnostikern, har nu bevisligen ett annat motiv, nämligen att de tjänar på det för egen del. Einhorn citerar Dalai Lama som tydligen sagt att vi kan välja att vara goda av egoistiska motiv.

Detta är snurrigt. För det första bör vi av språkliga skäl fortsätta att göra skillnad mellan godhet och egoism. Dessa två ord är ju varandras motsatser, det ena positivt värdeladdat och det andra negativt. Egoisten är inte god och den gode inte egoist. Om jag mår bra av att bjuda in grannen på middag visar det bara att jag är riktigt funtad, inte att jag är egoist i mitt inre.

För det andra har jag svårt att tänka mig att mina goda gärningar skulle ha någon större effekt på min egen person om jag samtidigt som jag utför dem funderar över hur bra jag kommer må efteråt. Att godheten har goda effekter på mig själv beror ju på att jag för tillfället glömmer mig själv och går upp i att hjälpa någon annan. Det goda, för mig själv, ligger alltså i att min uppmärksamhet riktas utåt, mot andra, och inte inåt, mot den förtjänst som mina gärningar kommer att ge mig.

Min största invändning är emellertid att Einhorn helt missförstått godhetens drivkraft. Drivkraften är nämligen densamma för alla människor, oavsett livsåskådning. Vi är alla människor och fungerar på ett likartat sätt, även om våra världsbilder skiljer sig åt. Och det är så här vi fungerar: när vi ser en ensam granne eller flodvågskatastrofens offer väcks vår medkänsla och det är denna som, i första hand, får oss att göra lite extra kvällsmat eller ta fram plånboken. Det är denna utåtriktade kraft, somliga kallar den kärlek, som primärt leder oss till att uppoffra oss för vår nästa. I den mån bekämligheten eller snålheten gör sig gällande finns det visserligen utrymme för beräkningar av vad som gynnar mig själv i längden. Men kärleken är de goda gärningarnas startmotor. Att en förälder riskerar sitt liv för sitt barns skull eller att en soldat hämtar en sårad kamrat på slagfältet kan inte förklaras på annat sätt.

Andra bloggar om: ,

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.



Kommentera detta inlägg

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>