Igår fick jag ett par timmar i soffan för mig själv. Det var underbart. Jag lade undan Tolkiens De två tornen och läste istället några artiklar. Den första handlade om etiken vid livets slut med hänvisningar till fallet Terri Schiavo, den amerikanska kvinna i koma som fick svälta till döds för några år sedan. Ett stycke handlar om hur vårt rättstänkande och -system är baserat på idén om människans egenvärde. Hon har inte enbart ett instrumentellt värde, ett värde som ett medel för andra högre syften, utan ett unikt värde i sig själv. Melinda Penner skriver:

There is no grounding for objective human value and human rights if it’s not intrinsic value. Our legal system is built on the notion that humans have intrinsic value. … If human beings only have instrumental value, then slavery can be justified because there is nothing objectively valuable that requires our respect. There is nothing other than intrinsic value that can ground the unalienable equal rights we recognize because there is nothing about all human beings that is universal and equal. Intrinsic human value is what binds our social contract of rights.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna bygger på denna tanke och den är också grundstenen för varje civiliserat samhälle. Men i livets slutände, och än mer i livets början, utmanas denna hörnpelare för vårt rättssystem ständigt.

Den andra artikeln finns i oktobernumret av den utmärkta tidskriften First Things. Den är skriven av kardinal Avery Dulles och handlar om Gud och evolutionen. Dulles kommenterar den nya vågen av religionskritik samt går igenom olika kristna förhållningssätt till utvecklingsläran. Både bland kristna och ateister finns uppfattningen att naturliga orsaker till människans och världens uppkomst talar emot Guds inblandning. Men så är inte fallet, menar Dulles:

Justin Barrett, an evolutionary psychologist now at Oxford, is also a practicing Christian. He believes that an all-knowing, all-powerful, and perfectly good God crafted human beings to be in loving relationship with him and with one another. “Why wouldn’t God,” he asks, “design us in such a way as to find belief in divinity quite natural?” Even if these mental phenomena can be explained scientifically, the psychological explanation does not mean that we should stop believing. “Suppose that science produces a convincing account for why I think my wife loves me,” he writes. “Should I then stop believing that she does?”

Han slutsats är att vetenskaperna och religionen kompletterar varandra och adresserar olika kunskapsområden. Vi bör därför akta oss när vetenskapens kunskapsanspråk blir totalt :

Science can cast a brilliant light on the processes of nature and can vastly increase human power over the environment. Rightly used, it can notably improve the conditions of life here on earth. Future scientific discoveries about evolution will presumably enrich religion and theology, since God reveals himself through the book of nature as well as through redemptive history. Science, however, performs a disservice when it claims to be the only valid form of knowledge, displacing the aesthetic, the interpersonal, the philosophical, and the religious.

Den tredje artikeln som jag läste igår kommer även den från First Things och handlar om relativismen. I den resonerar en jesuit kring uttrycket ”relativismens diktatur”, myntat av den nuvarande påven. Dagens moderna människor, som bekänner sig till relativismen med dess ifrågasättande av alla absoluter, tycks ändå vara absolutister på någon punkt. Så exempelvis har de flesta svårt med kristna och deras idéer om äktenskapet mellan man och kvinna. Här någonstans finns det gränser även för vad relativister kan tolerera. Hyckleri, kan man tycka. Men artikelförfattaren låter sig inte nöjas med det konstaterandet utan går vidare:

I suspect, though, that the root cause comes from the odd admixture of absolutism and relativism in self-professed relativists. Probably we are all a swirling amalgamation of relativism and absolutism in our thinking: No relativist, I assume, would defend the “right” of witches to boil babies in their cauldrons, and no absolutist would insist everyone must like opera.

Maybe, in fact, there are no relativists and “we’re all absolutists now,” to paraphrase a line from Nathan Glazer. Alasdair MacIntyre opened the second chapter of his famous book After Virtue with a scene we can all recognize: Debates on just war, abortion, capital punishment, and the like are echo chambers, with everyone essentially hurling absolutes at the other side of the debate.

Bakom den falska relativismen döljer sig ofta ett hat mot religion i allmänhet och kristendomen i synnerhet. Hur bemöta det? På samma sätt som alltid, menar författaren och avslutar med ett råd från den kristna filosofen Blaise Pascal:

Men despise religion. They hate it and are afraid it may be true. The cure for this is first to show that religion is not contrary to reason, but worthy of reverence and respect. Next, make it attractive, make good men wish it were true, and then show that it is. Worthy of reverence because it really understands human nature. Attractive because it promises true good.

Andra bloggar om: egenvärde, evolutionen, arroganta ateister, relativism