Idag är aborten fri till och med den 18:e graviditetsveckan. Fram till den 22:a veckan kan kvinnan fortfarande få göra abort om särskilda skäl föreligger. Därefter är abort förbjuden. Vi har alltså ett abortförbud här i Sverige. Och det verkar fungera i meningen att ytterst få svenskor, om någon, aborterar sina barn efter vecka 22. Jag har då inte hört talas om något sådant fall. Det förefaller som om lagen tydligt signalerar att aborter efter vecka 22 är ett allvarligt övergrepp.

Trots att vi alltså redan har ett totalt och fungerande abortförbud efter den 22:a veckan (och ett partiellt efter vecka 18) är det ytterst få som menar att lagstiftning är rätt väg att gå för att få ner de höga aborttal vi har i Sverige idag. Kristdemokraternas ledning pratar hellre om att förebygga oönskade graviditeter. Observera att man inte säger ”förebygga aborter”. Nej, för alla fall där den oönskade graviditeten väl är ett faktum avhändar de sig alla möjligheter att utöva något slags inflytande på den gravida kvinnan och hennes omgivning. Att det är kvinnans val upprepas som ett mantra. Som om det vore något orubbligt att kvinnan fritt ska få bestämma över liv eller död. Observera att detta enbart gäller fram till den 18:e graviditetsveckan då plötsligt en annan logik träder i kraft.

Att förebygga oönskade graviditeter är nu inget dåligt. Men detta arbete borde inkludera en lagskärpning eftersom lagen om fri abort är med och bidrar till att kvinnor blir oönskat gravida. Lagen kommunicerar ju att om ”olyckan” skulle vara framme och kvinnan bli gravid är inte det hela världen. Det går att ”fixa” i efterhand. Så kan män och kvinnor fortsätta med att inte ta ansvar för sin sexualitet. Och så fortsätter staten att klappa de stackars ungdomar på huvudet som utan egen förskyllan bara råkar bli gravida. ”Det löser sig. Vi tar hand om det!” Att bli bortklemad är illa nog men här sker det dessutom på bekostnad av att en liten människa får sätta livet till. Det gör det hela så mycket allvarligare.

Att förebygga oönskade graviditeter är väsentligt. Men att förebygga aborter måste ändå vara viktigare. En oönskad graviditet är illa men kvinnans lidande är ändå begränsat. En abort, däremot, leder alltid till att en människa dör och lämnar dessutom ofta modern i sorg. I detta förebyggande arbete borde ett förbud, inte bara från den 18:e veckan utan från den första, vara den naturliga utgångspunkten. Ett sådant förbud skulle i ett slag drastiskt minska antalet aborter och på lite längre sikt även minska de oönskade graviditeterna. Men av en rad märkliga skäl förkastas alla slags skärpningar av dagens abortlagar. Så skriver kd i sitt principprogram:

Erfarenheten visar att där aborter inte är tillåtna utförs de ändå, och då med metoder som hotar kvinnors liv och hälsa. Det är inte rimligt att någon annan än kvinnan under graviditetens första fas fattar det avgörande beslutet om en eventuell abort.

”Erfarenheten visar”! Observera att denna mening är den enda som ger någon ledtråd till varför kd landar i slutsatsen att abort ”rimligen” bör vara kvinnans helt egna val. Vilka erfarenheter syftar kd på? Därom är det tyst. Låt mig därför bena upp vad principprogrammet egentligen säger här.

För det första säger principprogrammet att aborter kommer att utföras även om de förbjuds. Förutom att man helt ignorerar vår egen erfarenhet av abortförbud säger man heller ingenting om i vilken omfattning aborterna skulle minska och det är förstås det som det intressanta. Lagar stiftas inte främst med avsikten att eliminera beteenden utan för att påverka dem. Skulle då en skärpt lagstiftning minska antalet aborter? Självklart är det så. En undersökning från 1970 kom fram till att 37 procent av abortsökande svenska kvinnor inte skulle göra abort om den vore förbjuden. Andra undersökningar om hur ett förbud skulle påverka abortbeslutet ger betydligt högre siffror; mellan 69 och 89 procent av alla abortsökande kvinnor skulle avstå från abort om lagen inte tillät den. Det innebär, med dagens siffror, att mellan 13000 och 32000 människoliv skulle räddas. Per år! Vi har alltså goda skäl att anta att ett abortförbud skulle minska antalet aborter dramatiskt.

För det andra säger programmet att illegala aborter sker med metoder som hotar kvinnors liv och hälsa. Även detta är i det närmaste ett meningslöst påstående. Aborter, vare sig de är legala eller illegala, hotar kvinnors liv och hälsa. Det finns inga ofarliga operationer. Även här måste man fråga sig i vilken omfattning de illegala aborterna är osäkra och hur pass skadliga de osäkra aborterna är. Världshälsoorganisationen (WHO) uppskattar i sin rapport Unsafe abortion att antalet osäkra aborter i världen är 19 miljoner per år och att dessa resulterar i 68000 kvinnors död varje år. Det blir 3,6 promilles dödlighet. Betydligt fler får hälsoproblem efter aborten. Så visst är osäkra aborter vådliga för hälsan. Varje osäker abort dödar en människa och riskerar döda eller lemlästa en annan.

Men detta är inte det minsta relevant för situationen i Sverige. Enligt WHO:s rapport äger nästa alla osäkra aborter rum i utvecklingsländer där hygienen är bristande och kunskapen låg. Det är den låga utvecklingsnivån som gör aborter farliga, vare sig de är legala eller illegala. I Sverige skulle illegala aborter utgöra en marginellt större hälsofara för kvinnan jämfört med de legala aborterna idag, särskilt med tanke på att de medicinska aborterna nu utgör huvuddelen av alla aborter (se Socialstyrelsens statistik). Och att få tag på abortpiller är inte svårare än att googla ”buy RU486”. Olaglig betyder alltså inte osäker.

Ett är emellertid säkert. Aborten dödar alltid en liten människa, vare sig aborten är laglig eller olaglig, säker eller osäker. Och är det inte lagens mest grundläggande uppgift att, oavsett övriga konsekvenser, skydda de svagaste från våld?

Sedan måste det sägas, även om jag tycker att det är självklart, att det inte går att införa ett näst intill totalt abortförbud imorgon. Det är praktiskt omöjligt eftersom 1) det svenska folket är inte redo för en sådan förändring och av denna anledning 2) det saknas riksdagsmajoritet för denna lagändring och 3) statskupper har en tendens att misslyckas. Så vi kommer inte att få en riksdagsmajoritet för ett abortförbud förrän det finns en massiv opinion mot aborter. Emellertid kommer en sådan opinion inte till uttryck om det saknas ett parti som långsiktigt verkar för ett förbud. Inte heller om de som bedriver opinionsbildande arbete svävar på målet.

Här och nu måste rättigheter försvaras av lag. Därför måste alla parter som kämpar för de oföddas rätt till liv också långsiktigt sträva efter att aborter förbjuds i alla fall där kvinnans liv inte är i fara. Det räcker inte att arbeta för att förebygga oönskade graviditeter eller, som Ja till Livet, att kräva fler reella alternativ till abort och lite fromt önska en bättre värld där ingen vill göra abort. Nej, målet måste vara att bekräfta ett framtida opinionsskifte i abortfrågan med en lag som gör juridik av det som redan är moraliskt rätt – att alla människor har en grundläggande rätt till liv.

Andra bloggar om: abort, Kristdemokraterna, Ja till Livet, abortförbud, illegala aborter

Du kan kommentera, eller