Har äktenskapet överhuvudtaget med barn att göra? Den första juni publicerade DN en debattartikel av ett antal mer eller mindre kända politiska profiler i vilken de argumenterar för att det finns och bör finnas en koppling mellan äktenskap och barn. Bland artikelförfattarna återfanns Alf Svensson, Torbjörn Fälldin, Ingegerd Troedsson plus fem riksdagsledamöter från alla allianspartier utom folkpartiet. De många och hätska reaktionerna på denna artikel visar hur utbredd uppfattningen är att äktenskapet endast är en institution för två vuxna som av kärlek eller andra skäl offentligt önskar förbinda sig med varandra. Den som hävdar något annat får finna sig i att bli kallad homofob, mörkermänniska, dinosaurie, trångsynt, föraktfull, högerextremist. Med mera. Frågan sätter känslorna i svall.

Särskilt en passage väckte mycket ont blod. Artikelförfattarna refererar till en fransk parlamentarisk utredning som haft ett annat perspektiv än den svenska enmansutredningen och kanske därför också kommit till helt andra slutsatser:

Den slår istället fast att äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion. Därmed måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön – detta som ett biologiskt faktum samt som en förpliktelse för både mamman och pappan.

I den svenska debatten har detta tolkats som att man menat att varje äktenskap måste syfta till reproduktion. Så har vi fått läsa stolligheter som att exempelvis Claes Borgström och hans fru Märit menar att de, med Fälldins och Svenssons logik, borde skilja sig. Detta eftersom de gifte sig när de var i 60-årsåldern och därmed i infertil ålder.

DN:s ledarredaktion reagerar också kraftigt. ”Barnsliga argument” skriver de dagen efter debattartikelns publicering. De reagerar med viss förtrytelse över att motståndarna till könsneutrala äktenskap försöker flytta fram sina positioner genom att nu ”formulera ett försvar för det traditionella äktenskapet på ett rationellt och sekulariserat sätt”. Man pratar inte längre om ”Gud och Bibel”. Tidstypiskt jämställer tidningen det sekulariserade med det rationella och det religiösa med det irrationella. Så talar också Sturmark-humanisterna som dessvärre verkar ha fångat redaktionens öra. Mycket kan sägas om detta men för att inte förlora fokus (allt för mycket) räcker det att hänvisa till uppropet Bevara äktenskapet och dess hemsida. Där återfinns sedan 1,5 år tillbaka de främsta argumenten mot det könsneutrala äktenskapet utan referenser till vare sig Gud eller Bibeln.

DN:s ledarredaktion summerar debattartikelns argument så här:

Äktenskapet vilar på en biologisk grund, dess syfte är reproduktion. För det krävs en mamma och en pappa. Om man då tillåter äktenskap mellan personer av samma kön har man svikit barnens rätt till sina föräldrar.

Genom att sedan peka på att det idag finns barn som lever med ogifta, adoptiv- och homosexuella föräldrar menar de att hela resonemanget faller. För även dessa barn har ju ”rätt till sina föräldrar”. Och alla barn bör få ”samma skydd från staten och samhället”. Om det bästa för barnet är att det lever i ett traditionellt äktenskap, med sina båda föräldrar, hur kan vi då tillåta att en stor grupp barn växer upp på annat sätt? Vill herrarna Fälldin och Svensson måhända backa till den äktenskapslagstiftning som gällde före 1920-talet?

Ungefär så argumenterar DN:s ledarskribenter när de gör det som bäst. Och det säger inte lite. Att samhället genom sin lagstiftning är tillåtande vad gäller olika samlevnadsformer behöver inte betyda att samhället helt saknar preferenser för vilken form som gynnar dess fortbestånd bäst. Att det existerar barn i samboförhållanden eller med adoptivföräldrar behöver inte betyda att detta är det bästa möjliga för barnet. Barn adopteras ju bort först när andra alternativ saknas, när de biologiska föräldrarna är döda eller inte klarar av att ta hand om barnen. Och livslängden för samboförhållanden är kortare än för äktenskap, till nackdel inte minst för barnen.

Att kalla homosexuella partnerskap för äktenskap ger vidare inte barnen i dessa förhållanden det ”skydd” som DN gör gällande. Skyddet ligger inte i etiketten, äktenskap eller partnerskap, utan i verkligheten bakom orden. Vi kan leka med ord hur mycket vi vill, kalla päron för äpplen och så vidare, men faktum kvarstår: den heterosexuella familjen är och förblir samhällets reproducerande enhet. Det är inom den som barn föds och får den bästa möjliga starten i livet, med sin mor och far. Ur denna familj strömmar det nya liv som samhället behöver. I denna familj får barnet bästa möjliga skydd under sin uppväxt, under samma tak som de människor som i kärlek satte det till världen. Det är helt naturligt, därför, att samhället skiljer äktenskapet från andra förhållanden. I ärlighetens namn är det i dagsläget inte mycket som skiljer äktenskapet från partnerskapet innehållsmässigt. Den kvarstående skillnaden gäller just vilka ord som ska användas.

Debattartikelns författare försvarar institutionen äktenskapet. De menar, helt rätt, att en könsneutral äktenskapsbalk i grunden skulle förändra äktenskapets innebörd. Från att vara ett förbund mellan makar med både skyldigheter och rättigheter i syfte att förbereda mark för en ny generation skulle det nya äktenskapet enbart bli ett slags officiellt erkännande av ett kärleksförhållande. Visserligen finns denna rörelse ändå, jag tänker här på det stora antalet ogifta sammanboende liksom även på den höga skilsmässofrekvensen, men ett könsneutralt äktenskap vore likväl en nådastöt mot äktenskapet som förbund med dess koppling till föräldraskapet. Jag är rädd att detta skulle accelerera den splittring vi ser av familjen idag.

Artikelförfattarna tar upp ytterligare ett skäl till att bevara det traditionella äktenskapet. Att göra det könsneutralt skulle nämligen öppna upp dörren för månggiftet. Om det kan vara könsneutralt, varför inte även antalsneutralt? Det är en bra fråga! ”Månggiftarna” saknar visserligen den starka lobbygrupp som de homosexuella har men det är faktiskt inget gott skäl till att förvägra denna grupp dess krav på att samhället ska välsigna deras kärlek. Centern och miljöpartiet håller redan på och bereder mark för en antalsneutral samlevnadsbalk. Vad blir kvar av äktenskapet, som vi förstår det idag, om och när detta sker?

Slutligen vill jag påstå att frågan varför den nuvarande äktenskapslagstiftningen behöver ändras har diskuterats bristfälligt. Att lagstiftningen skulle vara diskriminerande saknar grund eftersom äktenskapet är definierat som ett förhållande mellan en man och en kvinna, precis på samma sätt som det också är definierat att gälla vuxna människor. Och jag har inte hört någon påstå att lagstiftningen är diskriminerande mot barn. Könet gör ibland en relevant skillnad, så är det för en gynmottagning och så är det för äktenskapet. Nej, goda argument för en förändring saknas. Och varför då förändra?

Andra bloggar om: könsneutrala äktenskap, äktenskap, barnsliga argument

Du kan kommentera, eller