Det har varit ett par intensiva veckor, både hemma och ute i stora världen. Många artiklar har passerat som jag verkligen velat säga något om men inte hunnit. Som Maria Schottenius’ bisarra artikel Kristen fundamentalism. De som följt hennes karriär vet att hon gärna tar chansen att kritisera kristendomen, särskilt den Katolska kyrkan, när tillfälle dyker upp. Att det inte handlar om journalistik utan om ett personligt motiverat korståg blir uppenbart i denna artikel i vilken hon försöker etablera ett samband mellan den islamistiska fundamentalismen och Arborelius och Hedins utspel häromveckan. En bloggranne menar att Maria Schottenius ger uttryck för sekulär fundamentalism:

Sekulär fundamentalism karaktäriseras av fientlighet gentemot religioner som hyllar värderingar av äldre snitt. Denna fientlighet leder till en totalitär inställning: sekularistiska, ultraliberala och relativiska värderingar upphöjs till absolut sanning som ingen får ifrågasätta eller kritiskt diskutera. Avvikare bestraffas obönhörligt, inte med logiska resonemang, utan med insinuationer och nedsättande språk.

Kd-ledningen har också svarat på Arborelius och Hedins utspel. De kommenterar, som så många andra, kyrkoledarnas ”hotfulla språkbruk”. Men varför uppröras över att Arborelius och Hedin meddelar att de kanske rekommenderar sina medlemmar att inte rösta på kd? Det kan ju jämföras med att exempelvis lärarförbundet skriver en kritisk debattartikel om regeringens skolpolitik och uppmanar sina medlemmar att eventuellt inte rösta på alliansen vid nästa val. Hör inte detta till demokratins och det pluralistiska samhällets väsen?

Artikeln är vidare kryddad med uttryck som ”svåra överväganden” och ”komplexa dilemman”. Hur svår och komplex denna fråga ändå är landar kd i en position som inte skiljer dem från något annat parti. Och faktum är att frågan blir svår och komplex först om man reducerar varelsen i mammans mage till något annat än människa. Annars vore frågan om den fria aborten väldigt enkel: lagen kan inte sanktionera att vi tar livet av en annan människa, född eller inte, av vilket skäl som helst. Det är kd:s oförmåga att stå vid sina principer som komplicerar deras ställningstaganden.

I artikeln försöker kd-ledningen vidare att illustrera sin tes att en sänkt abortgräns inte skulle få någon effekt på aborttalen. De skriver att andelen aborter som sker efter vecka 12 är högre i Norge och Finland, trots den lägre abortgränsen. Detta är sant. Men som Ja till Livet skriver:

Sant är också att det görs mycket fler sena aborter efter vecka 12 i Sverige, än i Finland, Norge och Danmark tillsammans.
Det är mer än dubbelt så vanligt att en svensk kvinna genomgår en sen abort efter vecka 12 än att en kvinna i Danmark, Norge eller Finland gör det.
Sverige toppar för övrigt abortstatistiken. I Sverige görs det 17,2 aborter per 1000 kvinnor i åldern 15-49 år. Detta är 30-40% högre än i Danmark, Island och Norge och 90% högre än i Finland.

Johan Lundell, Ja till Livets generalsekreterare, summerar:

Om utredaren Eva Erikssons förslag vinner gehör i propositionen talar allt för att de sena aborterna kommer öka markant i Sverige, på samma sätt som de gjort i Nederländerna. Det är knappast någon slump att Sverige både har den liberalaste abortlagen och de högsta aborttalen i nord-, väst- och sydeuropa.

Göran Zettergren, missionsföreståndare för Missionskyrkan, liksom någon slags företrädare för Svenska kyrkan, Ann-Louise Eriksson, känner sig också manade att kommentera Arborelius och Hedins utspel. Även de har mycket att säga om tonen och att kyrkoledarna uttalar sig ”som kristna”. De skriver:

Som om de uppfattningar de ger uttryck för skulle vara uttryck för den kristna tron. Så enkelt är det naturligtvis inte.
Vi är kristna – och vi har en önskan om ett debattklimat där den kristna rösten tillåts ha många olika valörer.

Detta är bara för mycket! Här dödas 35000 ofödda människor varje år och när två respekterade kyrkoledare har invändningar mot att denna slakt inte bara ska fortsätta utan även expandera, ja då har Missionskyrkan och Svenska kyrkan synpunkter på tonen! Tala om förhärdade hjärtan.

Filosofen och DN-skribenten Thomas Anderberg menar att abortmotståndare som Arborelius och Hedin borde visa mer ödmjukhet. Men hans inledning är egentligen ett argument åt motsatt håll:

Vad dessa abortmotståndare har rätt i är att fostret inte är en kroppsdel vilken som helst. Likaså är det närmast trivialt sant att det är vid befruktningsögonblicket som det mänskliga livet tar sin början.

Närmast trivialt?! Det är bra att detta sägs. För mycket debatt handlar om just detta: när blir en människa en människa? Många menar också att svaret på den frågan måste vara grundat i en religiös uppfattning. Så är alltså inte fallet. Men Anderberg menar alltså att det är abortmotståndarna som borde bli ödmjukare, inte abortförespråkarna vilket ju annars vore naturligt att tro eftersom aborter, enligt honom själv, dödar människor. Hur resonerar mannen? Jo, om nu fostret är en fullvärdig människa (vilket är den enda slags människa som finns) borde detta få som konsekvens att samhället borde satsa stora resurser på att rädda de foster som aborteras spontant. I den mån abortmotståndarna inte önskar detta är de inkonsekventa i sin syn på fostret. Att ”naturen ska ha sin gång” är inte ett giltigt argument eftersom vi inte resonerar så om vuxna, eller födda, människor. Och faktum är att det redan idag skulle gå att rädda fler foster från de spontana aborterna, menar Anderberg. Men här är abortmotståndarna tysta. Anderberg anar en annan agenda.

Att vi är tysta om detta beror på två saker: 1) möjligheterna att rädda foster som stöts bort av modern är fortfarande mycket små och 2) det är en sak att passivt låta ett barn dö och en annan att aktivt döda det. Det senare är långt värre. Om forskningen går framåt så att möjligheterna ökar att rädda de spontanaborterade fostren hamnar vi ett läge som kan jämföras med att många kvinnor plötsligt började föda svårt sjuka barn, exempelvis efter en strålningsolycka. Inte skulle vi i detta läge kallsinnigt konstatera att det bara är att döda hela bunten? Här måste det ske en bedömning från fall till fall om det är lönt att sätta in sjukvårdens alla resurser eller inte.

Nej, herr Anderberg, det är inte abortmotståndarna som saknar ödmjukhet.

Andra bloggar om: abort, abortmotstånd, fundamentalism, mänskliga rättigheter

Du kan kommentera, eller