I onsdags kunde vi i SvD läsa om pojken Ludvig som äntligen ”fick rätt till två mammor”. Mer korrekt är att två kvinnor nu fått rätt till ett barn. Ludvigs biologiska pappa är anonym vilket gjorde att tingsrätten först nekade till adoptionen. Ett barn, menade de, har nämligen rätt att söka sitt genetiska arv. Men hovrätten var alltså av en annan uppfattning. Lyssna till Per-Göran Öjeheim, hovrättslagman i Göta hovrätt:

Barnen har rätt till två föräldrar även om det är ett lesbiskt par. Att tingsrätten har resonerat om vem som är fadern i det här fallet känns felaktigt. Det viktiga och det rimliga är att barn ska erbjudas all form av trygghet.

Under rådande omständigheter var beslutet kanske det bästa för Ludvig. Den biologiska pappan är okänd och tingsrättens beslut att neka till adoption förändrar inte den saken. Men har inte tingsrätten ändå en poäng? Bör inte adopterade barn få en möjlighet att söka sitt biologiska ursprung? Om jag förstått saken rätt hade tingsrättens beslut inget att göra med adoptivföräldrarnas sexualitet utan just detta att Ludvig medvetet berövas möjligheten att söka sin biologiska pappa. Barn behöver mer än trygghet i livet, de behöver också sammanhang. Hovrättens beslut legitimerar nu kvinnornas tillvägagångssätt att skaffa sig ett barn med hjälp av en anonym spermadonator. Och det banar väg för fler faderlösa barn. Som en liten parentes tycker jag också att det är märkligt att en hovrättslagman appellerar till sina känslor som grunden för ett beslut. Hans främsta utgångspunkt borde förstås vara vad lagen säger.

”Ordningen är nu återställd” säger Ludvigs mamma. Som vän av ordning blir jag nyfiken. Vilken ordning syftar hon egentligen på? Ja, det kan ju inte vara den naturliga ordningen. Utan det måste vara någon slags ordning som ger henne rätt att sätta faderlösa barn till världen, en ordning där barnen blir vuxnas rättigheter. Men detta är förstås inget annat än ren och skär oordning.