Så har äntligen några kyrkoledare rytit till över att kristdemokraterna nu vill driva igenom att utländska medborgare får komma till Sverige och göra abort. I lördags skrev Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin på DN Debatt:

Som kristna är vi djupt oroade över att man i Sverige förbereder ett nytt lagförslag som ger alla möjlighet att komma hit och göra sena aborter mellan vecka 13 och 18, vilket inget annat land i EU tillåter.
Vi sörjer över att detta lagförslag backas upp av en kristdemokratisk socialminister, Göran Hägglund. Det är för oss obegripligt att han stöder detta förslag och samtidigt hävdar att detta skulle krävas av EU, vilket vårt lands främste expert i EU-rätt professor Ulf Bernitz bestämt förnekar. Vill man driva bort trogna kristdemokratiska väljare, som ofta väljer partiet just eftersom det har en mer restriktiv syn på aborter?

De skriver också att de kan tvingas uppmana sina medlemmar att inte rösta på kristdemokraterna i nästa val och därmed försvåra, om inte omöjliggöra, för alliansen att få ny majoritet.

Arborelius och Hedin har antagligen helt rätt i sin analys. Trogna kristdemokrater, ofta kristna abortmotståndare, kommer kanske inte att ge kd sin röst vid nästa val och därmed riskerar partiet att hamna under fyra procent. För ett parti som gör det absoluta människovärdet till sin största fråga är abortfrågan central. Men det verkar inte den nuvarande ledningen förstå. Nej, den hänvisar till att partiet sedan 10 år accepterar den nuvarande abortlagstiftningen och det är nu helt naturligt att låta andra EU-medborgare ta del av vår fina service. Och Hägglund diskuterar nonchalant abort i termer av vård.

Hägglund och den nuvarande kristdemokratiska ledningen förtjänar kritik. Ingen har nog förväntat sig några underverk i form av en kraftig sänkning av abortgränsen eller obligatoriska kuratorsamtal (där frågan om kvinnan verkligen vill göra abort borde ställas). Nej, Sverige är inte redo för en sådan kursändring nu. Men det har ändå varit rimligt att förvänta sig att kristdemokraterna inte skulle pådrivande för ytterligare liberalisering av abortlagstiftningen. De borde åtminstone ha suttit stilla i båten.

Oavsett om Arborelius och Hedin uppmanar sina medlemmar eller inte, är risken stor att kd åker ur riksdagen vid nästa val. Det politiska engagemanget är redan svalt hos många kristna. Den fråga jag ställer mig, och många andra också, är vilket parti som då skulle få kärntruppernas röster. Finns det något parti som bättre än kd värnar de oföddas intressen? Det skulle i sådana fall vara Sverigedemokraterna. Men dit är steget långt.

Kristdemokraterna förtjänar alltså kritik. Men Sten-Gunnar Hedin borde samtidigt rannsaka sitt eget samvete. Hur tydliga är pingströrelsen i abortfrågan? Kristdemokraterna behöver folkligt stöd för att ta steg i en mer abortrestriktiv riktning. Var är kyrkans röst? Även Arborelius borde fundera över om inte kyrkans opinionsarbete borde bestå i mer än att cirkulera påvliga dokument. Att skriva en debattartikel och klaga på Hägglund är inte fel. Men kyrkans stora arbete handlar om att väcka människors samveten.

Andra bloggar om: abort, nej till abort, kristdemokraterna

Jag tror, att det enda sättet – den enda chansen – att till sist hamna rätt i denna fråga är att skruva på optiken lite. Kanske inte nödvändigtvis att se frågan i evighetens ljus, men åtminstone att se den i ett sådant helhetsperspektiv att dagspolitikens irrgångar sjunker undan lite. Då kan man formulera frågan så som den bör formuleras:
– Är det under några omständigheter rimligt, att Sveriges genom tiderna förste kristdemokratiske socialminister aktivt driver igenom en lag, vars själva syfte är att öka möjligheterna att släcka spirande, oskyldiga människoliv i vårt land?
Svaret är givet: Nej , det är inte.

Lars F Eklund på institutet Civitas blogg.

Vi ska få en lag som ger kvinnor från länder med strängare lagstiftning rätt att göra abort i Sverige. Ett argument har varit att abort ”är en mänsklig rättighet”.
En mänsklig rättighet? Att döda ett barn?
Sådant skapar ett hål av fasa inom mig.

Johan Hakelius i Aftonbladet. Samtidigt skriver kd-bloggen Syskonskap om de nya kristdemokraternas taktik:

Det lilla interna snack från kd-korridorerna som fortfarande når de syskonskapliga öronen talar om en högst medveten omorientering där det gäller att mörka – alternativt lägga sig platt – i alla frågor som på minsta sätt kan kopplas till begrepp som abort eller homosexualitet.

Det handlar förstås om inget annat än svek av stora proportioner. Kristdemokraterna säljer sin själ för att få mysa med Reinfeldt i fyra år.

Se också tidigare kommentarer:

• Kristdemokraternas stora svek
• Några tankar om det politiskt möjliga

I en tid som är besatt av flexibilitet och förmåga att lyssna av opinionen , och anser det mossigt att hålla fast vid egna övertygelser, kan man gott reflektera lite grand kring Vatikanen, dess strategi och framgångar. Ingen kan anklaga Johannes Paulus II eller Benedikt XVI för att vara insmickrande och publikfriande, och ändå fortsätter deras 2000-åriga organisation att fungera och utvecklas: befrielseteologer och Da Vincikoder till trots. Månne är de medvetna om något som andra har glömt?

SvD:s PJ Anders Linder på sin blogg.

I onsdags kunde vi i SvD läsa om pojken Ludvig som äntligen ”fick rätt till två mammor”. Mer korrekt är att två kvinnor nu fått rätt till ett barn. Ludvigs biologiska pappa är anonym vilket gjorde att tingsrätten först nekade till adoptionen. Ett barn, menade de, har nämligen rätt att söka sitt genetiska arv. Men hovrätten var alltså av en annan uppfattning. Lyssna till Per-Göran Öjeheim, hovrättslagman i Göta hovrätt:

Barnen har rätt till två föräldrar även om det är ett lesbiskt par. Att tingsrätten har resonerat om vem som är fadern i det här fallet känns felaktigt. Det viktiga och det rimliga är att barn ska erbjudas all form av trygghet.

Under rådande omständigheter var beslutet kanske det bästa för Ludvig. Den biologiska pappan är okänd och tingsrättens beslut att neka till adoption förändrar inte den saken. Men har inte tingsrätten ändå en poäng? Bör inte adopterade barn få en möjlighet att söka sitt biologiska ursprung? Om jag förstått saken rätt hade tingsrättens beslut inget att göra med adoptivföräldrarnas sexualitet utan just detta att Ludvig medvetet berövas möjligheten att söka sin biologiska pappa. Barn behöver mer än trygghet i livet, de behöver också sammanhang. Hovrättens beslut legitimerar nu kvinnornas tillvägagångssätt att skaffa sig ett barn med hjälp av en anonym spermadonator. Och det banar väg för fler faderlösa barn. Som en liten parentes tycker jag också att det är märkligt att en hovrättslagman appellerar till sina känslor som grunden för ett beslut. Hans främsta utgångspunkt borde förstås vara vad lagen säger.

”Ordningen är nu återställd” säger Ludvigs mamma. Som vän av ordning blir jag nyfiken. Vilken ordning syftar hon egentligen på? Ja, det kan ju inte vara den naturliga ordningen. Utan det måste vara någon slags ordning som ger henne rätt att sätta faderlösa barn till världen, en ordning där barnen blir vuxnas rättigheter. Men detta är förstås inget annat än ren och skär oordning.

Tänka sig! Det pratas abort i Sverige! Anledningen är Kalla Faktas program om olagliga sena aborter samt att Portugal folkomröstar idag om att abort ska tillåtas fram till och med den 12:e graviditetsveckan. Och att det väntas beslut om att utländska kvinnor ska få komma till Sverige och utföra abort. Så har det under veckan varit två inslag i Studio Ett, om Polen i torsdags och om Portugal i fredags. Eller tre om man räknar intervjun med RFSU:s nya ordförande i måndags. Och Expressens Marie Söderqvist skrev häromdagen att:

Vad Kalla Fakta med sitt inslag effektivt visade är att hur man än vrider och vänder på frågan om när under graviditeten: efter 20 veckor, 22 veckor, 30 veckor eller fem veckor, ett barn blir ett barn, handlar abort trots allt om att avsluta en annan människas liv. Och det är något djupt fel med det, hur väl man än försöker motivera det.

Men den artikel jag vill kommentera nu är Anna Larssons kolumn i SvD i torsdags. Ja till livets ordförande Tomas Seidal var visserligen helt ute och cyklade i fredagens Studio Ett men jag kanske återkommer till det senare. Anna Larssons sätt att argumentera är tidstypiskt och därför intressant. Precis som för 99 procent av alla andra i den tjattrande klassen är hennes utgångspunkt att abort handlar om kvinnans rätt till sin kropp. Saken är därmed egentligen biff och inget mer skulle behöva sägas. Nu har hon ju en kolumn att fylla och det är när hon gör det som det moraliskt slapphänta i hennes position blir tydlig.
Som en kommentar till Marie Söderqvists påstående att abort handlar om att avsluta en människas liv, skriver hon:

Men är det verkligen så lätt? En läkare skulle till exempel aldrig tveka att rädda moderns liv före fostrets i en nödsituation. Och när börjar livet egentligen? Vid befruktelsen? När man känner första sparken? Eller när fostret är livsdugligt av egen kraft?

Det intressanta här är att hon egentligen inte tar ställning till när livet börjar. Av resten av texten förstår man att hon inte ens tycker det är intressant. Det är kvinnans hälsa och vilja som är det helt och hållet avgörande. Och så kommer avslutningen som ett brev på posten:

Att låta utländska kvinnor göra abort i Sverige är att ta ställning för kvinnors makt över sin egen kropp och sexualitet. Det är en mänsklig rättighet som inte kan kompromissas bort och som Sveriges regering bör arbeta för att exportera både i EU och globalt.

Inga överraskningar där inte. Men hur håller detta ihop egentligen? För att abort ska kunna reduceras till en fråga om kvinnans makt över sin kropp, och därmed till en fråga om hennes mänskliga rättigheter, måste man visa att det som växer i kvinnans mage inte är något annat än en kroppsdel. Om fostret kan liknas vid en blindtarm, ja då är abort inte mer problematiskt än en blindtarmsoperation. Och det är ju inget att uppröras över.

Menar då Anna Larsson att fostret kan jämföras med en blindtarm? Nej, här väljer hon att förhålla sig bekvämt agnostisk. Hon tar inte ställning till om livet börjar vid befruktningen, första sparken eller när fostret kan överleva utanför mammans mage. Och det duger inte om man samtidigt vill göra gällande att abort är en mänsklig rättighet. För inte kan det väl vara en rättighet att döda en varelse som kanske är en människa? Nog måste ett sådant ställningstagande kräva att vi med säkerhet kan säga att fostret är inte en människa!? Vi kan likna det vi att en jägare måste vara viss om att det är ett djur som rör sig i busken innan han skjuter. Om han råkar skjuta en människa kan han inte urskuldra sig med att han trodde att det var ett rådjur.

Fredagens Studio Ett innehöll ett samtal med RFSU:s Lena Lennerhed (och Tomas Seidal). Precis som Anna Larsson är Lena Lennerhed helt övertygad om det riktiga med fri abort. Men på en fråga om hur hon ser på fostret sade hon: ”Jag ser det möjligen som ett potentiellt liv eller någonting.” Återigen denna osäkerhet. Eller ska vi säga ointresse. Det är endast den vuxna människans val, skattebetalarens och medlemmens, som Lena Lennerhed bryr sig om. Kallt och cyniskt. Detta vuxenperspektiv tar även Anna Larsson. Den är den gravida kvinnan vi ska sympatisera med, inte den värnlösa människan i hennes mage. Att få ner antalet osäkra aborter som riskerar kvinnors hälsa är viktigare än att få ner antalet aborter som tar små människors liv.

Det är dags att någon vågar ta bladet från mun. Osäkra aborter är ingen sjukdom som drabbar gravida kvinnor. Det är ingen som tvingar dessa kvinnor till att göra abort. De väljer det trots att de vet att det finns en risk för hälsa och liv. Om det är synd om dessa kvinnor, hur mycket mer synd är det inte om de ofödda barnen? Det som kallas osäker abort för kvinnan är en säker död för barnet.