Vad finns i den gravida kvinnans mage, Mona?

När det talas om abort i Sverige handlar det nästan uteslutande om kvinnans rätt. Exempelvis skriver Mona i en debattartikel från i vintras att hon i ”möten med politiker från andra länder kommer … att argumentera för rätten till fri abort, som ytterst rör kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar.” Det som är så anmärkningsvärt är att abortförespråkarna fortsätter att prata om abort utan att någon gång beröra vad det är som aborteras. Detta kan man rimligen enbart göra om man betraktar fostret som ingenting. Att de också betraktar sina meningsmotståndare som luft är en annan sak. Men här finns måhända en genomtänkt taktik. Jag spekulerar givetvis men det handlar ändå om hyfsat begåvade människor så ren och skär dumhet är inget alternativ.

Vilken kan då taktiken vara? Genom att aldrig ens nämna fostret i samma andetag som abort undgår de att behöva definiera vad fostret är. Implicit finns förstås definitionen där. Eftersom aborter ses som moraliskt oproblematiska måste abortförespråkarna mena att fostret inte är en mänsklig varelse, ja en varelse som helt saknar värde. Men detta undviker de alltså att säga när de envisas med att enbart prata om kvinnans rätt. Skulle de behöva uttala vad de står för, att fostret saknar allt värde, skulle deras position snabbt urholkas. För vi vet ju att kvinnan ”är med barn” när hennes mage börjar puta. Frågar vi havande kvinnor om vad de tror finns i deras magar säger de att där finns deras lilla barn. Det är inte enbart en människoliknande varelse, inte heller en cellklump och absolut inte ingenting.

Författaren och abortförespråkaren William Saletan menar i sin bok Bearing Right: How Conservatives Won the Abortion War att detta är vad som hänt i USA. Som bekant är det legitimt av vara abortmotståndare i USA. De kan därför inte behandlas som luft utan deras argument måste bemötas. Det har tvingat abortförespråkarna att göra sina premisser explicita. Och de har sagt det enda som kan sägas för att kunna upprätthålla deras position: det som finns i den havande kvinnans mage är en icke-entitet. Det är ingenting. Nada. Detta är emellertid ingen vinnande position, menar Saletan. I en artikel i webbtidningen Slate skriver han om den så kallade ”Unborn Victims of Violence Act”, en ny lagstiftning som kräver att hänsyn även tas till skador på fostret vid bedömning av misshandels- och mordfall. Helt plötsligt har USA fått en lagstiftning som säger att när en havande kvinna misshandlas så att fostret skadas eller avlider, då har vi inte längre enbart ett offer utan två. Saletan menar att anledningen till att denna lagstiftning passerade senaten var just pro-choice-rörelsens ensidiga betonande av fostret som en icke-entitet. Han skriver:

It’s a strategy of denial. And this week, it ran into too much reality.
…
This is what happens when you deny reality. You have trouble making sense. You use words like ”injury” and ”death,” forgetting that you’ve refused to acknowledge the existence of anything capable of being injured or dying.

Nu undrar kanske någon hur denne Saletan kan skriva så här och ändå vara abortförespråkare. Hans ståndpunkt är emellertid att när man jämför kvinnans och fostrets rättigheter (vilket man måste göra om man betraktar fostret som en människa) väger kvinnans mer än det ej livskraftiga fostrets. Hur han kan komma till denna slutsats framgår inte av artikeln. Hur som helst är hans övriga slutsatser mycket intressanta. Det han säger borde inspirera abortmotståndet i Sverige till att locka ut Mona & co ur sina hålor och få dem att bekänna färg. De ska inte få fortsätta att enbart prata om kvinnan när abort kommer på tal. De måste tvingas erkänna att de anser att fostret är ingenting. Sedan är det bara att börja håva in.