Studio Ett om aborträtten

I Studio Ett diskuterades det idag om aborträtten. Frågan fick en hel halvtimme och flera abortmotståndare kom till tals. Detta är förstås väldigt positivt. Efter SVT:s Debatt i höstas och Expressens artikel nyligen, verkar det onekligen som om media fått upp ögonen för abortfrågan efter att den varit bannlyst från det offentliga samtalet under årtionden. Här är några av mina tankar om diskussionen idag.

Alla inbjudna deltagare i programmet var kvinnor. Det kan te sig naturligt eftersom aborter är något som kvinnor gör. Det är kvinnan som fattar beslutet om en abort ska utföras eller ej. Det är också hon som i första hand får ta hand om barnet om hon väljer att fullfölja graviditeten. Och abort är förstås ett ingrepp i kvinnans kropp. Samtidigt är det inte enbart ett ingrepp i kvinnans kropp. Det som gör frågan så allvarlig är att aborten dödar en annan människa. Så även om abort är en kvinnofråga är det i första hand en människorättsfråga. Eller borde vara det, snarare. Att enbart kvinnor kom till tals speglar förstås perspektivet att abort enbart handlar om kvinnans kropp.

Männens frånvaro fick samtalet att nästan enbart handla om kvinnors situation, deras utsatthet, deras rättigheter och deras känslor inför och efter aborten. Ja, det kom föga förvånande att handla riktigt mycket om känslor. Exempelvis nämnde RFSU:s Lena Lennerhed att kvinnor gör abort därför att de ”känner” att de är tvungna. Känslor i all ära men när liv står på spel borde människors känslor vara av mindre vikt. Det talades också mycket om skuld- och skamkänslor som om detta enbart vore något negativt. Att känna skuld om man gjort något orätt är ju ett tecken på sundhet. Men den moraliska frågan tappades nästan helt bort.

Diskussionen gjorde det också uppenbart att vi har abortfundamentalister i Sverige. Så här svarade exempelvis Anna Dahlqvist på frågan om abort är ett svårt val: ”Jag vill inte ha ett barn och då tycker inte jag att abort är så problematiskt. Det är inget svårt ingrepp, det finns inga större risker för komplikationer. På det sättet är det ingen större risk jag tar. Och jag har möjlighet att skaffa barn senare. Det är ingen större risk att jag blir steril. Och jag har ett nytt val. Jag har inte gjort ett val för hela livet.” Det råder i alla fel ingen tvekan om vem som står i centrum i hennes liv. Hon säger också att livet börjar ”när fostret blir livsdugligt utanför kvinnans kropp. Till dess är det en del av kvinnans kropp”. Denna position är inte bara ologisk utan faktisk också extrem. Hon betraktar fostret som om det vore inget annat än en blindtarm trots alla bilder och biologiska fakta som tydligt visar att vi har att göra med en människa. Hennes position lämnar inget utrymme för vare sig fakta, förnuft eller känslor. Om inte detta är fundamentalism, vad kan då vara det?

Medan fundamentalisterna (till dessa räknar jag även Lena Lennerhed) var självsäkra och tydliga med vad de tyckte, uttryckte sig abortmotståndarna försiktigt och talade genomgående om det ”problematiska” med aborter. Ja till livets Berith Strömberg talade om ett ”etiskt dilemma”, Lisa Wetterberg (fyrabarnsmamma och katolik) om kvinnans svåra val. Lisa menade att ”någonting sorgligt finns det med aborter”. Men är inte detta att uttrycka sig lite… milt? Visst finns det utrymme för en mer offensiv hållning? För vari består egentligen det etiska dilemmat? Att det handlar om en intressekonflikt mellan fostret och mamman är uppenbart. Men alla intressekonflikter är inte etiska dilemman. Här handlar det ju om valet mellan livsstilsförändring för kvinnan och en annan människas fortsatta existens. Och i etiska balansräkningar ska det mycket till för att rätten till liv ska hamna på andra plats. Vidare frågar jag mig hur svårt valet egentligen är som kvinnan står inför. Döda eller inte döda? För alla sunda människor är valet enkelt, moraliskt sett. Känslomässigt kan valet förstås vara svårt. Och det är på detta område som omgivningen skulle kunna stötta kvinnan i hennes svåra belägenhet.

Det var först på slutet som Berith Strömberg motiverade varför Ja till livet är emot abort, nämligen att det som finns i kvinnans kropp under graviditeten, fostret alltså, inte är en del av hennes kropp utan en egen individ, en varelse av ”arten homo sapiens med ett hjärta som slår”. Detta sades i sista minuten och hennes påstående lämnades därför obesvarat. Som vanligt slapp abortförespråkarna att konfronteras med fakta och kunde mer eller mindre ostört prata på om kvinnans ”självklara rätt till sin kropp”. Lite sorgligt med tanke på den tid som ändå gavs abortmotståndet.

Ps. Anna Dahlqvist har skrivit om att kvinnan inte borde må dåligt efter en abort här. Och undersökningen från Umeå Universitet som hon refererade till har jag kommenterat här. Passa även på att läsa Johan Hakelius kolumn i Aftonbladet i vilken han kommenterar Expressens abortartikel.