Några tankar om det politiskt möjliga

Begärde jag något helt orealistiskt av Kristdemokraterna i mitt inlägg häromdagen? Ska vi inte kunna kräva av våra politiska ledare att de ibland går före folkopinionen? Dick Erixon skrev en sak igår som fick mig att tänka ett varv till:

Det är ett fatalt misstag att tro att politiska partier kan och ska driva den frihetliga opinionsbildningen. Att tro det, har varit hela den svenska borgerlighetens största strategiska misstag under mycket lång tid. Partier söker makt på den opinion som finns i folkdjupet. De kan inte gå i spetsen för radikala och kontroversiella förslag. Det är upp till andra aktörer att driva frihetlig opinionsbildning. Och den uppgiften är lika stor oberoende av vilken färg regeringen för tillfället har.

Visst måste det finnas utrymme för visdom och taktiserande inom politiken. Det krävs för att få inflytande överhuvudtaget och på längre sikt kanske flytta det politiska landskapet i den riktning man önskar. Alla partier gör det.

Risken, som jag ser det, är att partierna blir för försiktiga och börjar trängas i mitten. Och vem ska vi som inte tillhör mitten då rösta på? Vi medborgare förväntar oss också att de politiska ledarna står upp för sina övertygelser och drivs av mer än att få makten. När så inte sker förbyts våra förväntningar i förakt. Politikerförakt är resultatet av ett för långtgående taktiserande. Här spelar kanske spelteoretiska mekanismer in vilket gör att den som först sticker ut också blir den som förlorar. Ett sådant dödläge kan endast brytas av en extern aktör eller en händelse utanför den inhemska politikens kontroll. Som ett 11/9.

Kanske är det så att vi inte ska se de politiska ledarna som ledare i traditionell bemärkelse. De leder förvisso men är mer att likna vid implementatörer som vet hur idéer och principer kan omsättas i praktisk handling, i lag och myndighetsutövning. Men det idémässiga och visionära ledarskapet måste komma någon annanstans ifrån. Så verkar det åtminstone även om jag har svårt att acceptera det. För det innebär ju att politiker får svårt att vara ärliga och att agera konsekvent och i enlighet med sin övertygelse. Och det är ju i det närmaste ohederligt.

Frågan är också vad som är omistligt för ett parti. För moderaterna handlar det om frihetlighet. Men det går att prata om mer eller mindre frihetlighet och det är därför svårt att säga när partiet förlorat sin själ. Kristdemokraterna gick till val med följande budskap: ”Kristdemokraterna är ett parti som bygger på kristen etik. Det gör oss unika. För oss är det viktigt att slå vakt om familjen och människovärdet.” Människovärde är, till skillnad från frihetlighet, något absolut. Alla människor har, i kraft av inget annat än sin mänsklighet, ett unikt och mycket högt värde. Det går inte här att resonera i termer av mer eller mindre. Högst upp på partiets ideologiska deklaration finner vi följande formulering:

Rätten till liv är den grundläggande förutsättningen för övriga mänskliga rättigheter. Människovärdet måste gälla som övergripande princip på hela politikens fält. Människolivet är okränkbart och alla människor har ett lika värde.

En sådan högtidlig och ambitiös deklaration rimmar illa med slutsatserna i partiets principprogram. Där menar man att det inte är ”rimligt att någon annan än kvinnan under graviditetens första fas fattar det avgörande beslutet om en eventuell abort.” Detta är fri abort och det borde aldrig kunna accepteras av ett parti som säger sig vilja slå vakt om rätten till liv. Vi skulle aldrig resonera så om en född människa och slutsatsen kan inte vara annan än att den ofödda människan, i kristdemokraternas ögon, saknar människovärde. Här menar jag att partiet förlorat en stor del av det som gör partiet unikt.

På ett praktiskt plan spelar det kanske ingen större roll. Vi kan ju ändå inte överlämna hela arbetet med att förändra Sverige till det kristdemokratiska partiet. Om nu inte partiet törs stå upp för sina idéer, bärande eller inte, måste andra aktörer bereda marken genom att arbeta effektivt med opinionsbildning. Så det är som vanligt upp till dig och mig.