Kristdemokraternas stora svek

På DN-debatt skriver idag filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö att Kristdemokraterna enbart blivit ett i mängden av borgerliga partier. Partiet står inte längre upp för människovärdet likt sina systerpartier i Europa. Som exempel lyfter Tännsjö upp partiets inställning till abort och forskning på embryonala stamceller. Han skriver:

Abort är alltså, med kristdemokraternas sätt att se på saken, mord. Ändå har kristdemokraterna till sist kommit att acceptera den fria aborträtten. De godtar alltså kring trettio tusen mord om året. Deras enda invändning mot abortlagen numera är att aborten borde föregås av ett rådgivande samtal, där också gärna barnafadern deltar. …

Att döda embryon för att utvinna cell-linjer för forskningsändamål är enligt det kristdemokratiska synsättet jämställbart med att experimentera med, och döda, vuxna människor, utan deras samtycke.

Det är sant att kristdemokraterna ser med ogillande på denna verksamhet. De önskade i en motion till riksdagen och i en påföljande reservation att den på sikt, om alternativa forskningsmöjligheter skulle uppkomma, ska ”fasas ut”. Men är det ett i sammanhanget rimligt betraktelsesätt?

Dessa positioner borde enligt Tännsjö vara omöjliga i ett parti som menar att människolivet är okränkbart och som haft denna princip som sin bärande idé sedan partiet grundades. För Tännsjö är detta kompromissande liktydigt med att kristdemokratin avskaffat sig själv. Han beklagar detta och ser det som ett fattigdomsbevis för vår demokrati att vi nu saknar välartikulerade talesmän för konflikten mellan liberalism och kulturkonservatism.

Kristdemokraternas Stefan Attevall förnekar att partiet har förlorat sin själ. Som politiker måste vi inse var vi står och ta hänsyn till realiteter, menar han. Vidare:

Man måste ha karta och kompass om man ska nå sitt mål och inse att raka vägen till målet inte alltid går rakt fram i bergväggen.

Trots att jag lade min röst på Kristdemokraterna är jag beredd att i långa stycken hålla med Tännsjö. Partiet har i avgörande frågor svikit sina grundläggande värderingar. Självklart grundar det sig i en kalkyl om vad som gör partiet attraktivt i väljarnas ögon. Partiledningen tror inte, och har inte trott på länge, att en restriktiv abortpolitik skulle göra partiet valbart. Det tragiska är att de flesta ser att partiets svängning i framförallt abortfrågan beror på realpolitiska hänsynstaganden och inte på en förändrad övertygelse.

Ett parti måste givetvis ta hänsyn till politiska realiteter för att få något uträttat. Kompromissandet hör till demokratins väsen. Frågan är vad som är omistligt för kristdemokraterna. Och vad man egentligen siktar på. Vartåt pekar partiets kompass? Detta är och förblir oklart. Kortsiktigt kan partiet kanske inte göra mer än det gör men vilket är dess långsiktiga mål i abortfrågan? Ett parti som hävdar människolivets okränkbarhet borde inte kunna nöja sig med mindre än att Sverige får en mycket restriktiv abortlagstiftning.

Att jag ändå lade min röst på Kristdemokraterna beror på, precis som Stefan Attevall också säger, att det är det enda parti som vågar ta några försiktiga simtag mot strömmen. Partiet är det enda som står upp för äktenskapet, som vågar knysta om att abort ändå är problematiskt och som yttrar sig negativt om embryonal stamcellsforskning. Inget annat parti hyser några reservationer. Detta speglar antagligen opinionen i Sverige och avslöjar kristdemokratins svåra position. Det är så lätt att peka finger och tycka att kristdemokratin borde göra mer. Faktum är att kyrkans svek är så mycket större. För hur kan någon begära att Kristdemokraterna ska driva på mer i abortfrågan när Svenska kyrkan och Sveriges frikyrkor är helt tysta?

Men jag begär ändå det. Jag begär att våra politiska ledare leder, inte bara lyssnar. Jag begär att våra ledare följer sina ideal, inte bara anpassar sig efter vad de tror är möjligt. Och jag begär att kristna ledare tror på Gud, förvissade om att det Han vill också är möjligt. Jag begär, helt kort, ryggrad.