Från flum till skärpa i abortfrågan

Senaste numret av JA till Livets tidning Enim handlar om kyrkans inställning till aborter. Otydligast är förstås Svenska kyrkan. Hör exempelvis på detta:

I dagens samhälle kan inte Svenska kyrkan påföra människor moraliska krav på en officiell nivå: kyrkan har inte längre företräde i diskussionerna om våra gemensamma normer [vad det nu kan bero på?]. Däremot kan Svenska kyrkan ha den makten i enskilda troendes liv. Det är då viktigt hur den hanteras: till att befria människor, inte till att binda dem i skuld. Svenska kyrkans arbete med att möta kvinnor och män i och efter abortvalssituationer är främst grundat i vårt uppdrag att sprida evangeliet.

Men även Pingst och Evangeliska frikyrkan skulle kunna vara tydligare. Både Sten Gunnar Hedin och Lennart Hambre är mycket måna om att kyrkan inte får skuldbelägga kvinnan. Och Lennart Hambre menar att kyrkan inte får bli ensidigt känd för sitt abortmotstånd, för då hamnar evangeliet i skymundan. Men att skydda den ofödde tillhör evangeliet! Här finns ingen konflikt. Och skulden finns där, oavsett vad kyrkan säger eller ej. Vägen till försoning går genom förkrosselse och erkännande av skuld.

Tydligast är förstås Katolska kyrkan. Helena D’Arcy, generalsekreterare för Respekt, tvekar inte om kyrkans hållning: ”Människolivet är alltid ett människoliv, oavsett var i livsfaserna – från konceptionen till döden – man befinner sig. Sena aborter är därför inte moraliskt mer fel än tidiga aborter.”

I tidningen finns ett utdrag ur påven Johannes Paulus rundskrivelse ”Livets evangelium”. Jag fastnade särskilt för dessa rader:

Bland alla brott som människan kan begå mot livet uppvisar genomförandet av abort drag som gör det särskilt allvarligt och förkastligt. Andra vatikankonciliet betecknar det och barnamord som ”avskyvärda brott”.

Men idag har mångas samveten gradvis fördunklats i uppfattningen av brottets allvar. Det faktum att man i tänkesätt, praxis och lagstiftning accepterar abort, är ett klart bevis på en mycket farlig kris i det moraliska medvetandet, och därför blir det allt svårare att skilja mellan gott och ont, även när det handlar om den grundläggande rätten till liv. I en så allvarlig situation krävs det mer än någonsin att vi har den modiga viljan att se sanningen som den är och att kalla var sak vid dess rätta namn utan att ge efter för bekväma kompromisser eller frestelsen att lura sig själv. I detta hänseende ljuder ännu alltjämt profetens stränga förebråelse: ”Ve dem som kallar det onda gott, och det goda ont, dem som gör mörker till ljus, och ljus till mörker” (Jes 5:20). Just vad gäller abort kan man konstatera att ett tvetydigt språkbruk breder ut sig, exempelvis formuleringen ”avbruten graviditet” som innebär att man döljer abortingreppets verkliga natur och minskar dess allvar i gemene mans ögon. Kanske är själva detta språkbruk samtidigt ett tecken på att samvetena är oroade. Men ingen ordvändning kan förändra verkligheten: en framkallad abort, hur den än genomförs, är ett avsiktligt och direkt dödande av en människa i begynnelseskedet av dess existens, mellan befruktningen och födelsen.

Vilken skärpa!