Abort och evangelium

Dagens evangelietext är berättelsen om den barmhärtige samariern (Luk 10). En laglärd frågar Jesus om vad han ska göra för att vinna evigt liv. Eftersom detta måste vara en av de viktigaste frågor vi kan ställa till Jesus bör vi fundera särskilt på hans svar. Brister vi här kan det få eviga konsekvenser. Mats Selander, lärare på Credoakademin och ordförande i föreningen Människorätt för ofödda, kopplar ihop Jesu svar med hur vi som kristna ska ställa oss till att det varje år dödas närmare 35 000 ofödda barn i Sverige. Är inte dessa våra nästa? Och borde inte kärleken till nästan innebära något mer än åsikter och känslor? Det är detta den lilla texten nedan handlar om.

Vad har abortfrågan med evangeliet att göra? Många kristna ledare håller abortfrågan på en armlängds avstånd. Man tänker sig att evangeliet på något sätt riskerar att skymmas om man skulle predika tydligt och klart emot abort. Abortproblematiken ses som så känslig och svår och att folk lätt låser sig om man skulle fördöma aborthandlingen. Risken, menar man, är att fokus lätt hamnar på fel sak och att Jesusbudskapet drunknar i moralism. Trots att detta låter förnuftigt tror jag resonemanget är djupt obibliskt och här vill jag försöka förklara varför.

Hur relaterar abortfrågan till evangeliet? För att svara på den frågan måste vi förstå något av vad evangeliet är. Och den bäste att gå till för den frågan är Jesus själv, i synnerhet när han får frågan om vad man ska göra för att vinna evigt liv. Detta är ju den ”evangeliska frågan” mer än någon annan. Han får den frågan vid två tillfällen. Dels ställs den av en rik yngling (till exempel i Markus 10), dels av en skriftlärd (Lukas 10).

I Markus 10 listar Jesus några av buden bland annat budet ”du skall inte dräpa”. I frågan om evigt liv ingår alltså ett förbud mot att döda oskyldiga människor. Det är förstås inte allt vad evangeliet innebär, men det ingår. Ett liv i evangeliet är ett liv som skyddar och värnar livet!

I Lukas 10 får Jesus frågan igen. Kortfattat lyder svaret att evigt liv handlar om att älska Herren sin Gud över allt och sin nästa som sig. Här berättar Jesus liknelsen om den barmhärtige samariern. Poängen är att illustrera allmängiltigheten och radikaliteten i budet att älska sin nästa. Ett sätt att sammanfatta liknelsen på är att säga att vi har en evangeliskt grundad förpliktelse att gripa in å vår nästas vägnar när hans eller hennes oskyldiga blod har utgjutits.

Jesu svar på frågan om evigt liv innehåller alltså ett negativt förbud mot att döda sin nästa och ett positivt påbud att gripa in å sin nästas vägnar när dennes blod har utgjutits. Frågan är nu om de ofödda är vår nästa. Om så är fallet har vi en evangeliets och kärlekens förpliktelse att göra vad vi kan för att rädda de oföddas liv.

Men är de ofödda vår nästa? Ett bibliskt svar kan inte vara annat än ett otvetydigt ”ja”. Psalm 139 talar om hur Gud ser och formar människan redan i moderlivet. Inkarnationens mysterium skedde vid befruktningen, inte senare. Elisabeth säger till Maria ”välsignat är det barn du bär inom dig” och sedan kallar hon Maria ”min herres mor” (Luk 1:42-43). Jesus är då bara ett några dagar gammalt embryo i Marias mage när Elisabeth indirekt kallar honom ”Herre”! Även vetenskap (och sunt förnuft) säger oss att en människa kommer till vid befruktningen. Härav följer att det ofödda barnet är min nästa och att alla vi som vill följa Jesu lära har ett ansvar att gripa in för att rädda ofödda från att dödas.

Observera att liknelsen om den barmhärtige samariern inte handlar om åsikter eller känslor. Prästen och leviten som bara gick förbi den slagne mannen hade säkerligen åsikten att gatuvåld är förfärligt fel och de kände säkerligen medlidande med mannen vid vägkanten. Problemet var att de inte lyfte ett finger för att rädda den slagne mannen. Tyvärr är min bedömning att svensk kristenhet liknar prästen och leviten mer än den barmhärtige samariern!

Därför är det dags att vakna upp och på allvar göra allt vi kan för att rädda de cirka 90 ofödda som dödas dagligen i vårt land. Min vädjan gäller oss alla. Men kristna ledare har ett särskilt ansvar. Pastorer måste våga predika tydligt och klart mot abort och på olika sätt träna oss kristna att kunna stå upp för livet. Församlingsledare måste följa Korskyrkan i Gävles exempel och starta jourcenter för havande kvinnor. Många fler kristna borde gå med i Ja till Livet (med sina 18 000 medlemmar är de kanske 10 procent av alla bibeltroende i Sverige – var håller de andra 90 procent hus?).

Dessutom måste vi våga använda nya metoder som inte i sig själva är obibliska eller omoraliska, men som kommer uppfattas som ”extrema”. Jag tänker framför allt på bilder av aborterade foster. Den sociala reformens historia, med exempel som Wilberforce och Martin Luther King Jr visar hur avgörande det är att orättvisan i fråga blottläggs för vad den är. Dessutom finns det otaliga vittnesbörd om hur bilder på aborterade foster har räddat oföddas liv.

Det är dags att vi reser oss upp och ställer oss entydigt på Guds och Guds minstas sidan. Vår attityd till Jesus avspeglar sig i vår attityd i abortfrågan: ”Det ni gjort mot en av mina minsta har ni gjort mot mig”.

Mats Selander