Abort är att döda ett barn

För ett par veckor sedan skrev Alf Svensson plus två forskare i SvD om att abortgränsen borde sänkas. Anledning: med hjälp av rörliga bilder kan vi idag tydligt se fostrets mänsklighet. Vi kan se det le, sparka och blinka med ögonen. Intill artikeln fanns en bild från en demonstration som Människorättsorganisationen för bioetisk reform (MBR) anordnade i somras, apropå att det var 30 år sedan den fria aborten infördes i Sverige och att det dödats drygt en miljon foster sedan dess. MBR kommenterar artikeln på sin hemsida:

Liksom Alf Svensson menar vi inom MBR att det är hög tid att ta strid för människovärdet. Men artikelförfattarna är omotiverat försiktiga när de föreslår en sänkning av abortgränsen till den 18:e veckan. Den naturliga gränsen borde vara vid själva människoblivandet, en tidpunkt som inträffar långt tidigare. För det är ju inte så att vi blir människor i samma stund som vi kan le, sparka eller blinka med ögonen. Inte heller när vi har en viss grad av medvetande eller är oberoende av modern. Mänskligheten hör till vårt väsen och kan inte reduceras till funktioner.

Visst är det så! Antingen är man människa eller inte. Och det är människan lagen borde skydda. Alla försök att hitta en tidpunkt fram till vilken aborter borde vara tillåtna landar i godtycke. Den gräns vi har idag tar sin utgångspunkt i fostrets ”livsduglighet” och säger att aborter inte får utföras om fostret kan överleva utanför modern. Men i sitt rätta sammanhang, i livmodern, är fostret förstås livsdugligt under hela graviditeten. Och att fostret behöver livmodern för sin överlevnad kan ju inte rättfärdiga att vi faktiskt avlägsnar det från livmodern och därmed dödar det. Snarare borde vi resonera tvärtom: eftersom fostret är helt beroende av mamman före vecka 22 borde det vara förbjudet att avbryta graviditeten före denna tidpunkt.

I onsdags hakade Marie Söderqvist på diskussionen. Hon är, som alltid, väldigt frimodig och väjer inte heller denna gång för det politiskt korrekta. Hon skriver:

Ingen tycker att det är okej att döda ett barn som har fötts fram trots att ett litet nyfött barn är lika hjälplöst som ett foster. Det dör om det inte tas om hand. Den lilla flickan som övergavs i moskén i Stockholm skulle ha avlidit av kyla eller vätskebrist om inte hon hade hittats snabbt. Även om bebisar kan överleva utanför sin mors mage i medicinsk mening kan de inte det om ingen tar hand om dem.

Min poäng är att det inte går att sätta upp någon naturlig gräns där ett foster är för odugligt och outvecklat för att betraktas som en människa. Den enda naturliga gräns som finns är innan liv uppstod och efter. När ett embryo har uppstått finns där ett nytt liv. Ofta försöker abortförespråkare säga att det finns någon annan gräns, som när embryot växer fast, när hjärnan utvecklas, när fostret ler eller något sådant – eller, som sagt, när det kan överleva utanför mammans kropp. Men alla de där gränserna är flytande och godtyckliga.

Jämförelsen med ett nyfött barn är helt rimlig. Det är ju inte heller ”livsdugligt” i meningen att det överlever av sig själv, utan omvårdnad av någon vuxen. Liksom fostret är det beroende av andra. Marie Söderqvist avslutar:

Visst är det problematiskt med sena aborter. Men det felaktiga med abort gäller egentligen alla aborter. För abort är att döda ett barn.

Abort innebär att en liten oskyldig människa dödas. Detta behöver sägas om och om igen. Det går förstås att kivas om det korrekta i att använda ordet ”barn” om en ofödd människa. Men detta är inte det viktiga. Det är fostrets status som människa som är det avgörande i sammanhanget. Och detta är egentligen oproblematiskt ur biologisk synvinkel. För det är vår genuppsättning som definierar oss som människor, något vi har med oss sedan befruktningen.

Roland Poirier Martinsson menar att Marie Söderqvists sätt att skriva om abort visar på ett klimatskifte. ”Det är inte länge sedan som de orden hade inneburit slutet på en karriär”, skriver han. För att undvika den polarisering som kännetecknar abortfrågan i USA menar han att abortmotståndarna, till vilka han räknar sig, borde hålla tre saker i minnet:

1. Abort är inte lika med mord.
2. I ett samhälle där abort i hög utsträckning är accepterat som en självklar möjlighet vid en oönskad graviditet är det för det allra mesta fel att skuldbelägga enskilda kvinnor som väljer abort. Det är samhällsklimatet som bär skulden.
3. Att göra abort kategoriskt olagligt är ett orealistiskt och kontraproduktivt mål. Strävan bör vara att undvika aborter genom förändrade attityder.

Jag håller i stort sett med honom på alla punkter. Några korta kommentarer bara:

1. Att abort inte bör likställas med mord hör samman med punkt 2. I vår kultur har abort blivit en självklar rättighet och våra moraliska intuitioner har därför blivit avtrubbade. Att över en miljon foster dödats sedan 1975 är faktiskt mer att betrakta som folkmord, det vill säga ett systematiskt dödande av en viss grupp människor som sanktioneras av staten.

2. Det är, alltså, inte enbart den enskilda kvinnan som bär ansvaret för aborten. Men att säga att det är samhällsklimatet som bär skulden är att avpersonifiera ansvaret, något vi är väldigt duktiga på här i Sverige. Ansvaret vilar alltid på en eller flera människor. I detta fall menar jag att lagstiftare (och särskilt arkitekterna bakom lagen om fri abort, exempelvis Marc Bygdeman), journalister och andra med inflytande över samhällsklimatet har ett stort ansvar. Men ju närmare aborten man kommer, desto större blir också ansvaret. Därför menar jag att abortläkaren, den som utför själva ingreppet och har full insikt om vad det är som sker, bär det största ansvaret. Det är han som dödar, åtminstone vid kirurgiska aborter. I den mån kvinnan är medveten om vad hon gör bär även hon ett stort ansvar. Och det är ju hon som fattar det slutgiltiga beslutet.

3. Att göra aborter olagliga utom vid fara för moderns liv måste vara det långsiktiga målet för alla som värdesätter mänskligt liv. Kortsiktigt finns det inga möjligheter att få igenom en sådan lagstiftning. Det går inte, i en demokrati, att tvinga på folket en lagstiftning ovanifrån. Den enda möjligheten att få ner aborttalen är därför att påverka människors attityder så att de dels avstår från egna aborter men också börjar verka opinionsbildande.