Hur fritt är abortvalet egentligen?

I Europa debatteras rätten till abort. I Sverige har vi fri abort. Men hur fritt är valet egentligen? Den frågan ställdes i Aftonbladet förra veckan i en artikel av Emma Wallte. Hon gjorde abort – för att hon kände kravet från samhälle och omgivning, läser vi vidare i artikelns ingress. Hennes berättelse är en ruggig historia och innehåller brutala interiörer från abort-Sverige. Hon skriver:

Precis efter den här händelsen [hennes kompis abort] blev jag själv med barn, knäppt, jag vet, men jag var fortfarande bara sexton. Så i sjunde veckan sa jag hej då till fostret och valde abort. Jag kom till sjukhuset på morgonen, blev sövd, vaknade och det var över. Dom hade gjort en så kallad skrapning. Det var ett beslut jag och ingen annan tog. Den gången fick jag massa stöd, från min familj, mina vänner, från skolkuratorn, ungdomsmottagningen och sjukhuset.

Då blev det inte så himla jobbigt. Det kändes som en vuxen sak att göra. Efter det fanns det bara en liten oidentifierbar känsla av saknad kvar.

Så enkelt, odramatiskt och alldeles vardagligt. De samvetskval hon eventuellt skulle ha kunnat känna kvävdes av den helt bekräftande omgivningen. Hela samhällsapparaten var här inriktad på att säga att ”allt är bra nu, inget har egentligen hänt”. Kvar fanns ändå en känsla av saknad. Var kommer den ifrån?

Tre år senare var det dags igen. Vid beskedet blev hon först lycklig, sedan fick hon panik. Emma fortsätter:

Jag visste att min kille skulle bli galen. Det blev han också. Men inte bara han, utan alla. Nu fanns inget stöd någonstans. Barnmorskan tittade snett på mig när jag sa att jag kanske inte skulle behålla, hon sa bara att då var det bråttom eftersom jag gått så länge. Det fanns ingen kurator, familjen visste inte vad dom skulle göra, vännerna förstod inte och killen sa bara: ”Gör som du vill, men jag tänker inte bli pappa.”

Det blidde ytterligare en abort. Men denna gång var det allvarligare och mer dramatiskt. I fjortonde veckan krävs det större ingrepp. Hon skriver:

Först fick jag träffa en läkare som skulle stoppa nåt i underlivet på mig. Då när vi är ensamma ångrar jag mig. Jag vill inte längre. Jag gråter och läkaren blir väldigt illa berörd. Utan att säga nåt hämtar hon lite servetter och lämnar rummet. Så jag går tillbaka till mamma som väntar i ett annat rum. Jag pratar inte mer om det. Efter en liten stund kommer en sköterska in med en spruta, den innehåller gift som ska hjälpa till att driva ut fostret. Först då fattar jag vad som ska hända: Jag ska föda fram fostret. Det tar bara några minuter innan reaktionen på giftet kommer, igen ingen information om det. Jag hinner precis på toaletten innan magen tömmer sig från båda håll samtidigt. Sen kommer smärtan. …

Jag somnar en stund, helt smärtfri nu. Tidigt på morgonen vaknar jag och känner mig kissnödig. Någon förutseende sköterska har satt en sån där uppsamlingsskål på toaletten. Fast det är inte kiss som kommer. Jag känner en liten klump rinna ur mig, och förstår att det är klart nu.

Så går det till en alldeles vanlig dag på ett helt vanligt svenskt sjukhus nära dig. Visst lever vi i ett högtstående samhälle? Vad hände då efter aborten? Emma igen: ”Ingenting, inget återbesök, ingen kontakt med kurator. Ingenting. Om vi inte pratar om det finns det inte.” Nej, vi undviker att prata om aborter och vad det är som ”rinner ut” ur kvinnan efter aborten. Vi måste göra det för att kunna fortsätta som tidigare. Men tystnaden kan enbart dölja, aldrig ta bort. Verkligheten är som den är oavsett om vi sätter ord på den eller inte. Och denna verklighet kommer en dag att hinna ikapp oss. Gud nåde oss den dagen.