Abortens psykiska följder

Psykiska besvär efter abort är en myt kan vi läsa i dagens SvD. Det är Anneli Kero, lektor i socialt arbete vid Umeå universitet som intervjuat 58 kvinnor om deras upplevelse av sina aborter. Anneli Kero säger:

De flesta jag har pratat med upplevde inga psykiska besvär efter att ha gjort abort, det är en myt som finns i samhället. Istället ser dessa kvinnor aborten som ett ansvarstagande och de är lättade att de fattat rätt beslut.

Även om dessa kvinnor inte upplevt några psykiska besvär har ändå tiden efter aborten varit tung. SvD skriver:

Enligt Anneli Kero ser de intervjuade kvinnorna tiden efter sin abort mer som en sorgeprocess och inte som en tid av psykiska besvär.

Kvinnorna har alltså känt sorg efter aborterna. Men vad har de då sörjt? Jag skulle önska att Anneli Kero hade varit lite tydligare här. Hur man än vrider och vänder på detta är det något som inte stämmer. Säg att de faktiskt betraktar aborten som helt oproblematisk ur etisk synvinkel. Med denna inställning innebär inte aborten något annat än att kvinnans livmoder töms på sitt innehåll. Det är en vanlig och för det mesta ofarlig operation och absolut ingenting märkvärdigt. Ändå sörjer de. Eller så ser de ändå vissa etiska problem med aborten. Då är sorgen en naturlig reaktion. Aborten hindrade ju då en människa från att födas, att denna människa bragdes om livet innan den ens tagit sitt första steg. Helt klart skäl för tårar. Och skuldkänslor. Men detta har alltså kvinnorna inte upplevt.

Min tolkning är aborten splittrar kvinnans inre. En del av henne ser inga problem med aborten medan en annan del gör det. Klart är att alla människors samveten påverkas av de värderingar som råder i samhället. Vad som verkligen händer vid en abort behöver därför inte spela en avgörande roll för hur kvinnor upplever den. Alla säger ju att det är kvinnans självklara val. Ändå verkar det finnas en annan del av kvinnan som inte kan acceptera att ingenting allvarligt har hänt. Denna del sörjer. Ibland lyssnar kvinnor på denna röst och skriver av sig på Abortkyrkogården.

Förra året publicerades en amerikansk undersökning som kan tjäna som ett komplement till Anneli Keros studie. Här har man inte enbart talat med 58 personer utan studerat vilka effekter aborter haft på så många som 15 299 kvinnor. Man har sedan jämfört dessa kvinnors psykiska välmående med en annan stor grupp kvinnor som fullföljde graviditeten. Om resultatet skriver forskarna:

Overall, women who had had an abortion had a significantly higher relative risk of psychiatric admission compared with women who had delivered for every time period examined. …
Subsequent psychiatric admissions are more common among low-income women who have an induced abortion than among those who carry a pregnancy to term, both in the short and longer term.

Även om den amerikanska undersökningen inte säger något om skuldkänslorna hos de kvinnor som gjort abort, säger den ändå att aborter väsentligt påverkar kvinnans psykiska hälsa negativt. Åtminstone i den amerikanska kontexten, ska sägas. Skillnaden mellan Sverige och USA är att det i USA finns en röststark opinion mot aborter. Denna opinion gör att de kvinnor som genomgår aborter inte enbart får höra en sida av saken. Där finns en mångfald av röster och kvinnan tvingas i högre grad reflektera över vad en abort egentligen är. Detta är något gott. Därför är det viktigt att de som i Sverige är negativa till abort mer kraftfullt organiserar sig och gör sin röst hörd. Inte för att i första hand skuldbelägga kvinnan utan för att det kan rädda liv.