Abortens barbariska verklighet

Från Storbritannien kommer nu både uppmuntrande och upprörande nyheter. Låt mig först presentera de goda nyheterna. Genom en ny teknik, framtagen av professor Stuart Campbell, går det nu att spela in rörliga bilder på ett foster. Bilderna, som väckt stor uppståndelse, visar hur fostret sträcker på sig, öppnar och gnuggar sina ögon, gäspar och till och med ler. Redan när det är åtta veckor gammalt kan det sträcka på sina ben och sparka med dem och även röra armarna. Vid tolv veckor kan det till och med gå omkring inuti livmodern. Bilderna visar tydligt hur levande och mänskligt fostret är, ja, att det i själva verket redan i mammans mage borde kallas för ett barn. Genom dessa bilder väcks människors empati för det ofödda barnet. Fäder, som annars inte bryr sig så mycket förrän barnet är fött, får nu plötsligt ett mycket större engagemang för den växande människan i mammans mage.

Effekten har blivit att Tony Blair har aviserat att abortlagstiftningen, som i Storbritannien tillåter abort upp till 24:e veckan, kan komma att ses över. ”If the scientific evidence has shifted then it is obviously sensible for us to take that into account”, säger Blair. Här gäller det förstås att uttrycka sig försiktigt. Liksom i Sverige går det inte att resonera i moraliska termer offentligt utan att få mycket stryk (i vissa frågor, alltså). Det vetenskapliga läget har inte förändrats nämnvärt med dessa filmliknande bilder. Det som har hänt är att människor nu kan se det som vetenskapen sagt sedan länge: foster skiljer sig inte nämnvärt från barn. Det är inte så att de ”blir människor” först vid födseln, inte heller vid den 18:e graviditetsveckan. Redan från den åttonde veckan kan vi nu se fostrets mänsklighet och det krävs inget geni för att förstå att denna tidpunkt ständigt kommer att flyttas närmare konceptionsögonblicket.

Dessa var de goda nyheterna. De upprörande nyheterna gäller ett avslöjande om illegal abortverksamhet som The Daily Telegraph gjort nyligen (artiklarna kräver fri registrering). Det handlar inte om någon skum, illa upplyst abortklinik med läkare som opererar med smutsiga rockar och slöa knivar. Det handlar om statligt subventionerad verksamhet. Albert Mohler, en amerikansk teolog med egen blogg, skriver:

The newspaper’s work is a landmark achievement in investigative journalism. Reporters Daniel Foggo and Charlotte Edwardes spent months working on the series, focusing on the British Pregnancy Advisory Service [BPAS], a charity that serves as one of Britain’s largest abortion providers, funded by the nation’s National Health Service.
After hearing reports that BPAS had been sending British women to Barcelona for illegal abortions, the two reporters set about their task. Their investigation had an unusual twist–Charlotte Edwardes was over 20 weeks pregnant when the investigation reached its critical stage. Posing as a woman seeking a late-term abortion, she and her much-wanted baby became the newspaper’s entry point into the investigation.

Charlotte Edwardes skriver om sitt traumatiska besök:

Doctor Tanda roughly jerks the ultrasound scanner across my stomach and squints at the black and white screen beside him. It flickers, then slowly a shape comes into focus. The baby’s head, two long legs, arms, feet and backbone – each vertebra sharply defined – are clearly visible. I feel the baby kick inside. On the monitor the doctor watches as it moves a tiny hand to its mouth and begins sucking its thumb. It is an image of innocence and contentment. …
Here at the Ginemedex Clinic in Barcelona, however, they don’t scan for reassurance: they scan for dates. The later the pregnancy, the higher the price. Dr Tanda’s business is not, after all, the baby’s welfare. Dr Tanda’s business is killing unborn babies older than six months by lethal injection.
”It’s 26 weeks,” he says abruptly and gets up from his stool. The blue polythene covers that protect his shoes from blood rustle softly as he crosses the floor.
His diagnosis has just put up the price to €3,200 [£2,213]. He didn’t tell me how late he would be prepared to abort this baby, the nurses had already confirmed that. ”He can do the termination up to 30 weeks,” Victoria had told us earlier.

Via en statligt finansierad institution har alltså denna kvinna slussats till en klinik i Spanien som mot en nätt summa på över 30 000 kronor utför aborter på upp till 30 veckor gamla foster. Vid denna ålder brukar även många av de mest hårdhudade abortförespråkarna mena att fostret har rätt till liv. Inte så Ann Furedi, chefen för BPAS. När hon konfronterades med bevisen om BPAS’ inblandning i de sena aborterna, svarade hon: ”So, what’s your point exactly?” Denna Furedi menar att aborter ska vara tillgängliga så tidigt som möjligt och så sent som nöden kräver. Och för denna nöd finns det tydligen inga gränser.

Dessa avslöjanden visar abortindustrins kanske mest barbariska sida. Men de vanliga, dagliga, aborterna är egentligen inte så annorlunda, de som sker på våra svenska sjukhus cirka 90 gånger varje dag. Professor Campbells bilder talar till våra känslor. Men vetenskapen och vårt förnuft säger oss även utan dessa att fostret långt innan den 18:e graviditetsveckan tillhör människosläktet. Därmed innebär varje abort att ett mänskligt liv släcks, att ett barn dödas avsiktligt. Är inte det barbariskt så säg.